Contact (1997)

Contact är en film som jag tycker är lite underskattad. Det pratas inte så ofta om den. När det gäller regissören Robert Zemeckis är det alltid Back to the Future och Forrest Gump som nämns. Själv gillar jag Contact betydligt mer. Lite på samma sätt som Arrival. Det är en sån där härlig sf-film med hög budget men som ändå är idébaserat. Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2003.

Manus av Carl Sagan (min kommentar: nja, Carl Sagan har inte skrivit manus men filmen bygger på en av hans noveller samt en grundstory som han plitade ihop tillsammans med sin fru) i denna historia om varelser från rymden som kontaktar oss. Jodie Foster spelar forskaren som först plockar upp signalerna de skickar.

Filmen är regisserad av Forrest Gump-regissören Robert Zemeckis. Forrest Gump blev en väldig succé. Själv tyckte jag den var ok, men inget mer. Då tycker jag den inte alls lika uppmärksammade Kontakt är betydligt bättre faktiskt. Jag förvånade mig själv genom att jag gillade filmen så pass mycket som jag gjorde. Den är på gränsen till smetig men just i den här filmen så går det inte över den gränsen. Filmen är kanske vad man skulle kunna kalla en realistisk science fiction-film, även om den förmodligen inte alls är det. Men det känns så. Rymdvarelserna skickar ritningar till en väldig byggnad/maskin. En sorts cyklotron som ska funka som en transportör av nåt slag. En ska få åka, vart man nu än kommer. Givetvis vill Fosters rollfigur, Ellie, åka. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig.

Filmen innehåller en hel del intressanta filosofiska diskussioner. Foster som inte är troende kristen får svårt att bli vald pga detta. Själv har hon svårt att tro på nåt som inte går att bevisa, som Guds existens. Hon försöker få en troende vän att inse detta, försöker få honom, Palmer (Matthew McConaughey), att bevisa Guds existens. Då får hon svar på tal:

Palmer Joss: ”Did you love your father?”
Ellie Arroway: ”What?”
Palmer Joss: ”Your dad. Did you love him?”
Ellie Arroway: ”Yes, very much.”
Palmer Joss: ”Prove it.”

Just det, ja.

Filmen utnyttjar, precis som Forrest Gump, modern filmteknik på ett bra och innovativt sätt. Det är en lång film, 2,5 timmar, men den blir aldrig tråkig, utan startar liksom om hela tiden. Nej, jag gillar den helt enkelt. 4/5!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Predator (2018)

För bara några veckor sen skrev jag om Predator (obestämd form) från 1987, alltså det klassiska originalet med Arnold i högform som fajtas mot rastamonstret från rymden.

En av de som utgjorde Arnolds team i originalet spelades av Shane Black. Det sägs att han även hade ett finger med i filmens manus. Nu har Black både skrivit och regisserat en uppföljare. Varför kan man fråga sig? För om det var ett älsklingsprojekt så har Black misslyckats med att ösa all sin kärlek över filmen.

Handlingen kan vi egentligen glömma. Det är monsteraction från start till mål, och då är väl kanske inte handlingen det viktigaste här. Man ändå. Det är en väldigt spretig film. Inledningen är förvirrande och jag tycker inte det flyter på speciellt bra. Sekvenser från olika platser med olika rollfigurer staplas på varandra.

Hur är actionen då? Nja, gjord med vänster hand skulle jag säga. Jag tyckte inte det var speciellt snyggt eller intensivt. Intetsägande är en passande beskrivning.

Om nu handlingen är förvirrande och actionen tråkig så kan ju filmen istället lyftas av humor. Ja, då får jag konstatera att jag kanske inte är nåt jättefan av Shane Blacks humor, i alla fall inte i den här filmen. En bit in i filmen introduceras vi till ett team, en sån där typisk grupp med udda personligheter som kastas ihop och tvingas jobba tillsammans. Jag tycker det är ett ganska trött grepp.

Det som ska vara roligt, antar jag, är de olika personerna, alla med sina egenheter, och hur de ständigt gnabbas och jiddrar med varandra.

En aspekt av humorn som jag hade problem med är när man ska framställa våld och död som nåt crazy och roligt. Jag uppskattar helt enkelt inte detta utan jag känner mest avsmak. Jag har samma problem med Guardians of the Galaxy-filmerna.

Det som överraskade mig mest med hela filmen var kanske när en viss barnskådis dök upp. Jag kunde inte tro mina ögon när det visade sig att världens bästa Jacob Tremblay (från mästerverket Room) var med. Nu vet jag inte om han tillförde så rackarns mycket. Det är svårt i en sån här film. Det är liksom inte en skådespelarnas film, förutom om man är duktig på att droppa oneliners.

Om det var nåt som jag faktiskt gillade så var det de delar som utspelade sig på forskningslabb, såna där underjordiska forskningslabb i en bunker. Såna gillar jag alltid. Kan det vara för att jag själv önskar att jag kunde hitta ett hemligt sånt och utforska?

Skådisarna då? Mja, som sagt, det är ju inte en skådespelarnas film, så jag har inte så mycket att säga om dem. Jag tyckte varken de gjorde från eller till. Fast det var ungefär lika kul att se Trevante Rhodes från Moonlight som det var att se Tremblay.

Rovdjuret självt då? Jo, jag gillar idén med denna varelse som jagar som en form av sport. Om du är försvarslös så skonar han dig. I den här filmen är monstret uppgraderat till en typ tio meter lång vrålande cgi-varelse. Tyvärr gjorde det att tjusningen försvann. Det blev bara som vilket random rymdmonster som helst.

Varför jag ändå, trots mina invändningar, ger The Predator (bestämd form) en tvåa kan jag inte riktigt svara på. Jag hade inte supertråkigt är väl svaret.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioThe Predator har premiär idag fredag och jag kan nog inte rekommendera ett biobesök. Fast om man vill se den för att man gillar originalet och är inställd på meningslös action utan nån poäng så kan jag ju inte hindra nån.

Fler som skrivit om The Predator: Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord.

%d bloggare gillar detta: