World War Z

Myror? Nej, zombies.

Myror? Nej, zombies.

Titel: World War Z
Regi: Marc Forster
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Det blev det ett biobesök till innnan min semester började! Jag trodde att Man of Steel skulle bli det sista men det kom ett sms från Henke där han undrade om vi skulle se en film nån kväll i veckan. Jag föreslog: World War Z. Kanske ett riskfyllt val med tanke på att förhandspratet (det som jag har hört) mest handlat om problemen som man haft under inspelningen. Manus har skrivits om, slutet har filmats om, Damon Lindelof har kallats in för att utöva sin handpåläggning (positivt/negativt?) på filmen. Dessutom skulle det enligt uppgift krylla av datoranimerade zombier men inte av blod. Marc Forster, som gjort den erbarmligt tråkiga Bondfilmen Quantum of Solace, stod för regin. Det bådade inte gott.

Efter quesadillas (och gratis guacamole), glass och en djuplodande diskussion om svensk film slog vi oss ner i den faktiskt fullsatta salongen (faktiskt eftersom det var i Kista och där har jag varit helt ensam i salongen vid två tillfällen). Jag blundade då det visades en trailer för den kommande sf-rullen (och Filmspanarfilmen) Elysium. Henke kunde inte annat än blunda han med. Och så började filmen…

…och vad kul det är att bli positivt överraskad. World War Z inleds oerhört effektivt då vi kastas direkt in i handlingen. Familjen Lane (Brad Pitt, Mireille Enos plus två döttrar) finner sig fast i en bilkö. Det verkar pågå nåt sorts tumult längre fram. Snabbt eskalerar situationen och the Lanes finner sig i ett zombiekaos. Pappa Lane, Gerry, är en f.d. FN-arbetare vars kunskaper och expertis efterfrågas av de myndigheter som försöker stävja den zombiepandemi som drabbat hela världen. Därför blir familjen Lane räddade och helikopterflygs till ett fartyg ute i Atlanten men villkoret är att Gerry ger sig av till Sydkorea tillsammans med ett ungt läkarsnille för att försöka hitta Patient Noll.

Jag gillade alltså verkligen inledningen av filmen. Det är hetsigt, nervigt, spännande, desperat. Det kryllar av galna zombies men filmens känsla är mer katastroffilm à la 2012 än The Walking Dead, uppmixat med lite (eller ganska mycket faktiskt) Contagion. Eftersom det handlar om en PG-13-film så visas i princip inget grafiskt våld. Jag tycker inte det gör nåt. Visst, det finns vissa scener när jag hade önskat att vi fått se Pitt sätta kofoten i skallen på zombien istället för att han gör det under nedre bildkant. Och visst, kanske det hade varit bra med lite gore nån gång också. Men vad filmen lyckas med, kanske beroende på att man inte kunde lita på våld och gore, är att ändå skapa en bra stämning och spänning.

Vad filmen också lyckas med är att ge en episk känsla. Det är många helikoptertagningar med explosioner och horder av zombies, både från amerikanska städer och från Jerusalem, där Gerry mellanlandar på sin jakt efter en lösning, ett motmedel. Apropå ”lösningen” så kunde jag här inte låta bli att tänka på den ruttna (levande döda?) rullen After Earth. Om ni sett bägge filmerna så förstår ni nog kopplingen.

När jag lyssnat på mina standardpodcasts så har det sagts om filmen att dess sista tredjedel känns ditsatt i efterhand, att tonen ändras så mycket att det inte passar in. Jag håller inte med. Jo, jag håller med om att tonen ändras – filmen blir annorlunda, den blir mindre, mer intim – men det är det som jag tyckte var så bra. I vilken annan liknande film som helst så hade vi fått en actionpackade slutuppgörelse. Här får vi en nervig psykthrillerskräckis. Håhå, vad jag gillade just denna del som utspelas på ett medicinskt forskningslabb i Wales. Vägen till detta labb från Jerusalem var också en spännande och halsbrytande sekvens.

Det som gör att ger World War Z ett högt betyg är att jag levde med i filmen under visningen. Det var en härlig visning, med skratt ibland (när det hela var fööör over the top), med utrop av publiken vid spännande scener. Det påminde lite om den mytiska visningen av Sinister faktiskt. Nu finns det förstås saker att klaga på, som t ex den fåniga följden av PG-13-ratingen eller att scenerna med fru Lane känns som alltför ”familjevänliga”, men det såg jag förbi. Det blir en fyra till World War Z, en svag kanske men ändå en fyra.

4-/5

Andra som skriver om World War Z idag är, förutom Henke, Sofia och Filmitch. Och sen tidigare har Fiffi och Jessica avhandlat WWZ.

PS. En sista grej bara. Det har sagts att filmen innehåller springande zombier. Det gör den inte. De varelser som springer i filmen och kallas zombier är inte zombier eftersom de aldrig dött. De är inte levande döda vilket är min definition på en bra filmzombie. För mig är en filmzombie en person som dör och sen väcks till ”liv” igen till ett zombietillstånd, ett långsamt släpande zombietillstånd. Nu vet jag samtidigt att jag har fel i det påståendet. De första filmzombierna, som t ex i White Zombie, är utformade efter ”verklighetens” karibiska voodoo-zombier, alltså förhäxade människor (inte döda och sen återuppståndna). När skriver det här så inser jag att det helt enkelt finns två typer av zombier (och då räknar jag inte ens voodoo-zombierna som inte verkar så populära nuförtiden):

  1. De långsamma levande döda zombierna à la Romeros zombiefilmer eller The Walking Dead.
  2. Snabba zombier som är människor som blivit smittade av nåt sorts virus (de är inte döda och återuppståndna). Här platsar World War Z och 28 Days Later.

Det finns en kategori till, och det är väl den jag inte riktigt gillar: levande döda som är snabba. Här platsar Zack Snyders remake av Dawn of the Dead. (Nu ska sägas att jag tyckte filmen i sig var ok i det fallet, det var zombierna som jag inte riktigt gillade.)

Gangster Squad

Ratata

Ratatatatatatatatatatatata… kulor som aldrig tar slut

Titel: Gangster Squadfilmspanarna_kvadrat
Regi: Ruben Fleischer
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Filmspanarna firade sitt ettårsjubileum (yay!) med att se Gangster Squad. En film som jag inte visste något om förutom att det nog var en gangsterfilm. Ja, det skvallrade ju titeln om. När förtexterna drog igång efter att en SF-anställd kört en stå upp-rutin visade det sig att filmen innehöll en kader med toppskådisar: Sean Penn, Josh Brolin, Emma Stone och Ryan Gosling för att nämna några. Dessutom visade det sig att filmen utspelade sig 1949 i Los Angeles, ett otroligt snyggt L.A. när det gäller kläder, bilar, fontäner, byggnader, jazzband. Det kanske blir en trevlig stund det här tänkte jag. Nåt som drog ner förväntningarna en aning var en såsig voice-over.

Gangstern Mickey Cohen (spelad av en något sliten men samtidigt överspelande Penn) planerar att ta över den kriminella verksamheten i L.A. och han planerar att göra det med våld. I början av filmen tar Cohen hand om en utsänd ”medlare” från den italienska maffian baserad i Chicago. När Cohen senare får frågan om vad som hände med honom hade han kunnat svara ”he had to split” men det kanske hade passat bättre i en Bond-film, och Cohen är inte heller den sofistikerade ordvitsargangstern utan istället en som låter nävarna tala (ja, han hade tydligen även haft en karriär som boxare denne Cohen).

L.A:s polischef, spelad av en semla till Nick Nolte, bestämmer sig för att köra hårt mot hårt och ber polisen John O’Mara samla ihop ett gäng hårda män som ska sabotera Cohens verksamhet. O’Mara och hans gangster squad jobbar i hemlighet och utan sina polisbrickor med att helt enkelt slå till mot Cohens spelklubbar och bränna upp hans pengar eller preja herointransporter av vägen. Cohen blir arg, mycket arg. Fast O’Mara är fel person att slåss mot då O’Mara som deltog i andra världskriget inte har fattat att kriget är slut utan fortsätter slåss fast mot andra motståndare. Det enda O’Mara kan är nämligen att slåss.

Om man sätter på sig de kritiska glasögonen så är det här en ganska usel film med ett budskap som är nån sorts smetig falsk… jag vet inte vad… sörja.  Gosling och Stone har nån sorts kärlekshistoria helt utan djup och kemi. Slutuppgörelsen är nästan skrattretande i sin machostil. När kulorna tar slut i k-pistarna så övergår man till att puckla på varandra med nävarna till bäste man har vunnit. Om man sätter på sig de kritiska glasögonen så ser man att historien försöker vara en stenhård gangster-pulp-noir samtidigt som den försöker vara nån sorts moralhistoria om att komma över sina krigiska tendenser samtidigt som den försöker vara en hyllning till L.A:s stolta poliskår. Ja, det var faktiskt skrattretande.

Men jag tog av mig de där glasögonen ganska snart och såg bara den där pulpiga gangsterstoryn. Visst, på ett sätt blev bilden lite suddigare. På ett annat sätt blev den skarpare. Det blev ännu mer elaka skurkar som skjuter k-pist i slowmotion och ännu mer goda snutar som skjuter k-pist i slowmotion. Hattarna blev lite snyggare, läppstiften lite rödare och klänningarna lite snyggare. Jag såg det hela som en överdriven pastisch och hade en underhållande stund på bio. Mot slutet förekommer det dock några scener som bara är för mycket, bara för mycket, och jag skakade skrattandes på huvudet.

Gangster Squad är inte en film som som kommer att sitta kvar i mitt huvud nån längre tid. Men medan jag såg den var jag underhållen av den överdrivna stilen och de underbart snygga L.A-miljöerna. Filmen är faktiskt värd att se bara för scenografin, kläderna, musiken, bilarna. Fast det kanske duger att se den hemma när den släpps på det format som man föredrar.

Betyg halv
eller uttryckt i siffror 3-/5

****

Nu är jag nyfiken på vad de andra Filmspanarna tyckte om Gangster Squad. Men se där, där är ju en lista med länkar till deras recensioner.

Mode + Film
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Syndare i filmparadiset

%d bloggare gillar detta: