Singin’ in the Rain (1952)

Musikaldags igen på bloggen och det hör ju inte direkt till vanligheterna då jag inte är nåt större fan av musikalfilmer. Moulin Rouge! som jag skrev om för en vecka sen gick ju inte alls hem. Nu hoppar vi tillbaka till en av 50-talets klassiska musikaler för att se om det funkar bättre. Min preblogg-text om Singin’ in the Rain skrevs i december 2003.

Jaha, det är väl bara att erkänna direkt! Jag gillar aldrig musikalfilmer. Åtminstone nästan aldrig. Jag kommer ihåg att när jag såg Moulin Rouge! så tänkte jag att nu kanske jag gillar det jag ser. Men icke. Jag tyckte den var ganska kass…

…men Singin’ in the Rain däremot är en helt underbar film som jag blev positivt överraskad av. Gene Kelly spelar stumfilmsskådisen Don Lockwood som tillsammans med Lina Lamont (Jean Hagen) formar ett stjärnpar i 1920-talets Hollywood. Det uppstår dock stora problem när filmbolaget ska gå över till ljudfilm, nåt som de först tror bara är en övergående fluga.

Problemet är först Lina Lamonts röst som har stora likheter med rösten som tillhör gangsterbruden som John Cusack tvingas inkludera i sin pjäs i Woody Allens Kulregn över Broadway. Just det, ni som sett Allens film vet vad jag menar: nasal, gnällig och nåt man orkar lyssna på i två sekunder ungefär. Nästa problem är att stumfilmskådespeleri är nåt helt annat än det som krävs i ljudfilm. Ni som sett några stumfilmer vet att alla rörelser är överdrivna. Allt för att visa en känsla på bästa sätt, t ex de klassiska knutna händerna över bröstet. Med ljudfilm så blir det här bara löjligt. Nästa problem är att man måste spela in ljudet också på nåt sätt. Här finns några roliga scener när Lamont för allt i världen inte kan komma ihåg var mikrofonen sitter under inspelningen. Regissören sliter sitt hår.

Don och kompisen Cosmo Brown (Donald O’Connor) kommer så småningom på en lösning: japp, de gör en musikal med sång- och dansnummer i stället. Apropå dansnummer så är filmen förutom sång fylld av just dans, dans och dans. Det är inga dansnummer som går av för hackor heller. O’Connor stjäl nästan hela filmen med ”Make ‘em laugh”, ett helt otroligt roligt nummer som är klassiskt, där O’Connor sjunger, hoppar runt som en tok, dansar i det närmaste breakdance, blandat med slapstick-humor. Själv tappade jag nästan hakan när O’Connor gör en Neo, dvs springer upp för en vägg, gör en bakåtvolt och landar på fötterna. Skillnaden är att det inte är ett trick med en massa klipp på något sätt och han gör det dessutom i slutet av en lång sammanhängande tagning. Ok, det är förmodligen nåt som man kan träna upp och kanske inte är så himla svårt och det har säkert förekommit i mängder av kung fu-filmer som Tofu (min kommentar: en filmforumkompis som var expert på asiatisk film) kan namedroppa men det var bara så överraskande att se det i den här filmen.

Filmen innhåller mängder av härlig dialog, roliga scener och schyssta dansnummer. Den är ruskigt klämkäck, om man säger så, men jag sväljer det. Mot slutet kanske Kelly tar det hela ett steg för långt med en hel kvarts sång- och dansnummer som känns lite för långt. Men i det stora hela är det en underbar och medryckande må-bra-film som jag rekommenderar. En härlig film att se under julen, typ en söndageftermiddag precis när det börjar skymma vid 15-tiden med glögg och pepparkakor. 4/5.

Hehe, Manetheren (min kommentar: en filmforumkompis som gillade musikaler), visst är det lustigt, jag som ”hatar” musikalfilmer gillade den här. Du har väl sett Singin’ in the Rain!? Om inte, så har du inte sett den bästa i genren.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

10 Responses to Singin’ in the Rain (1952)

  1. Henke says:

    Såg titeln och log inombords. En höjdarfilm. Hoppades att Jojje skulle gilla den och inte snöa in på någon detalj som raserade hela upplevelsen… Och japp. Success! Jag kan bara höja ett glas och hålla med. En underbar film.

    Sen när jag läste din gamla text kunde jag såklart inte undgå att se… Manetheren. The Wheel of Time smyger sin in lite överallt som det verkar! Antar att du hade kolla på det redan? Annars varsågod.

    Mina tankar om filmen, betyg 4/5:
    https://fripp21.blogspot.com/2013/05/singin-in-rain-1952.html

    • Jojjenito says:

      Hehe, just det där med att snöa in på nån liten detalj var nog ganska osannolikt eftersom jag har svårt för musikaler rent generellt. Just det är liksom en stor detalj. 😉 Men jag fann den väldigt charmig, med imponerande dansnummer och kul dialog.

      Jo, minns att jag frågade om hans namn och fick svaret. Apropå det, har du läst Jordans novell New Spring? Räknar med det.

      • Henke says:

        Ja, New Spring har jag läst. Såklart! Och två gånger till och med.

        Det är dock inte en novell utan en roman, en prequel (förspel?). Den är kortare än de övriga i serien, men ändock 378 sidor i den pocket jag har. Om man räknar in New Spring som nummer 0 i serien blir det 15 böcker totalt. Den kom ut mellan bok 10 och 11. Den är inte lämplig att läsa före första boken för en förstagångsläsare. Bäst för alla läsare är att läsa den mellan bok 5 och 6 enligt mitt tycke.

        Det finns några noveller som publicerats på olika mer eller mindre svåråtkomliga ställen…

        • Jojjenito says:

          Hmm. Märkligt. New Spring ingår i en antologi jag har där ett gång fantasyförfattare bjuder på varsin novell/kortroman från sina världar. Legends heter den. Inhandlades eftersom Stephen King hade ett bidrag från hans The Dark Tower-universum. Jordans historia var under 100 sidor. Kanske var det en nedkortad version, men det känns ju konstigt. Sen var gränsen går mellan novell, kortroman, roman etc, det kan man ju tvista om.

          *research*… Ah. Det var som jag skrev ovan. I Legends så var det en kort version som Jordan senare expanderade till en full roman. Skönt, då var det utrett. 🙂

          • Henke says:

            Ahh. Legends. Har ett svagt minne om den. Trodde du tänkte på Unfettered, en annan antologi med noveller från kända fantasy-författare. Bidraget heter River of souls. Sen finns det fler också. Ett gytter. 🙂

            • Jojjenito says:

              Ja, jag känner igen det från Stephen King-världen, att hitta alla obskyra short stories som publicerats i nåt udda magasin på 80-talet.

  2. filmitch says:

    Håller med i din text. Just det där sista långa dansnumret var vanligt i musikaler – man hade med någon drömsekvens där stjärnan släppte loss. Ett grepp jag nästan alltid haft svårt för då hela filmen liksom stannar upp. Enda undantaget är väl finalen i La la land – den sekvensen älskar jag.

    • Jojjenito says:

      Ja, det där långa dansnumret var lite synd att det var med. Hela filmen stannade upp. Hehe, finalen av La La Land gav mig myror i fötterna. Ville vara ut ur biografen. 😉

  3. Sofia says:

    Instämmer bara med ovan kommentarer — underbar(t nostalgisk) film

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: