10 i topp: Filmer 2019

Att sätta ihop min årsbästalista för 2018 drog ut på tiden rejält. Jag tyckte inte jag hade sett tillräckligt med bra filmer för att riktigt kunna stå för min topp-10-lista. Jag behövde se fler filmer men tittandet gick ganska segt. Till slut kom dock både jag och filmerna igång, men det var inte förräns i april som listan var klar för publicering.

Den här gången är det helt annorlunda och det beror till stor del på att jag varit med i Shinypodden och pratat om 2019 års bästa filmer. Eftersom vi spelade in podden redan i februari så krävdes det ju att man var up to date med filmåret och kände sig redo och nöjd med sin lista. Jag ville även se de där filmerna det pratades om även om jag kanske inte var säker på att jag skulle tokgilla dem. Men jag ville ju kunna vara med och snacka om dem. När man (läs: jag) har en sån där blåslampa i baken så är det mycket lättare att ta sig tid och att ha ork att bocka av filmerna på sin ska-se-lista. Så när vi väl skulle podda kände jag mig helt nöjd.

Jag tror även att hur filmer släpps har ändrats de senaste åren och att vi nu i Sverige får möjlighet att se snackis-filmerna tidigare än förr. Ta bara en sån grej att prestige-filmer som The Irishman, Marriage Story och Uncut Gems är filmer som släppts direkt på Netflix eller gått att se där bara nån vecka efter en begränsad biopremiär. Förutom detta så var jag även på Stockholm Filmdagar i januari (perfekt tajming) där ett antal av snackis-filmerna förhandsvisades. Även under Stockholm Filmfestival i november gavs chansen att se potentiella topp-10-filmer, och det är ofta under festivaler och filmdagar som de bästa filmupplevelserna under året äger rum. Vanliga biobesök sker inte lika ofta för min del nuförtiden vilket är både synd och skönt. Med det sagt så har årets två 5/5-betyg delats ut efter alldeles vanliga biovisningar bland pöb… vanligt folk.

Nej, nu har jag svamlat nog och det är dags att ge sig på listan som i år blir en topp-17 då jag har sju bubblare.

Håll till godo!

17. I Lost My Body – En udda fransk animerad film som bjuder på både vardag och magi.
16. Code 8 – En överraskande bra sf-rulle som ger oss X-Men om X-Men fanns på riktigt.
15. The Last Black Man in San Francisco – Ett finstämt drama om hus, hem och tillhörighet.
14. Ford v Ferrari – En mysig bilfilm med en happy-go-lucky Christian Bale som racerförare.
13. 1917
– Ett kameramässigt oerhört imponerande hantverk som dock hade kunnat beröra mer.
12. The Nightingale – En mardrömskildring som blir en mardrömsjakt i Tasmaniens skogar.
11. Knives Out – En smart och rolig uppdatering av whodunnit-genren med skådisar som har kul.

10. Dolemite Is My Name
Dolemite Is My Name
Det är inte så ofta som komedier letar sig in på min topp-10-listor men det händer. Den här gången var det Knives Out och Dolemite Is My Name som slogs om en plats. Lite förvånande för mig själv så blev det biografi-filmen om allsysslaren/komikern Rudy Ray Moore som knep tiondeplatsen. Eddie Murphy är härlig, både rolig och sårbar, som den ständigt kämpande Moore som till slut får framgång med blaxploitation-komedin Dolemite. Förutom mysig ”film om film”-känsla bjuder Dolemite Is My Name inte oväntat på ett soundtrack med skönt soul/funk-sväng plus en överspelande och väldigt rolig Wesley Snipes i en biroll.

9. The Irishman
The Irishman

Martin Scorseses gangsterepos är 3,5 timmar långt men rullar på förvånansvärt lätt. Det var en ren njutning att se denna filmfilm. Ja, föryngrings-cgi:n är inte alltid klockren men funkar (förvånansvärt igen) bra. Trojkan Robert De Niro, Joe Pesci och Al Pacino är i gammal storform precis som regissören Scorsese. The Irishman fungerar som en sorgsam kommentar till regissörens tidigare filmer Goodfellas och Casino. Dessutom förekommer en sekvens på 20 minuter som är bland det bästa och svettigaste jag såg under 2019.

8. Parasite
Parasite
Jag såg Parasite på Malmö Filmdagar redan i augusti och blev fullkomligt blown away. Jag kände att jag var i regissören Bong Joon-hos trygga händer. Handlingen rullar på som ett väloljat klockverk där den ena kuggen hakar i den andra, precis på samma sätt som familjen Kims heist gör i filmen. Efter att filmen började tokhajpas och vinna en massa Oscar-statyetter så var det dock som att den sjönk lite hos mig istället, därav den relativt låga placeringen. Jag blev helt enkelt less på allt snack om den och lät det påverka min egen syn på filmen. Hmm, illa.

7. Avengers: Endgame
Avengers: Endgame
Avengers: Endgame gav mig nog den bästa bioupplevelse under 2019 vilket var en stor överraskning för mig efter den svaga Infinity War. Filmens längd som inkluderade den dystra inledningen gjorde att det blev fokus på rollfigurerna och deras relationer. Utbetalningen som kom när Steve Rogers under slutfajten svingar Mjölner och låter höra de bevingade orden ”Avengers… assemble!” gav gåshud.

6. Uncut Gems
Uncut Gems

Adam Sandlers New York-juvelerare/optimist/opportunist/spelmissbrukare tar felbeslut efter felbeslut och som tittare får man ett stresspåslag som nog inte är speciellt hälsosamt. Bröderna Safdie tar med oss på berg-och-dal-bane-tur i en nervig och skrikig värld som påminde mig om Curb Your Enthusiasm på crack. De sista 15 minuterna är 2019 års svettigast och det absoluta slutet tog mig på sängen.

5. Midsommar
Midsommar
De sista 30 minuterna av Ari Asters svenskskräckis fick mig att skratta hysteriskt. Innan dess så kände jag av både sorg, obehag och en känsla av att inte veta vad som väntade runt hörnet. Midsommar är inspelad i Ungern (men med en hel rad svenska skådisar) vilket gör att Asters version av Sverige blir precis lagom twistad för att funka som skräckis. Det är för rollen i Midsommar som Florence Pugh borde ha blivit Oscarsnominerad!

4. Apollo 11
Apollo 11

Apollo 11 är kanske den bästa filmen om resan till månen. Undanstoppade på hyllor djupt inne i det nationella arkivet hittade regissören Todd Douglas Miller filmrullar i storformatet 70 mm; filmrullar som var det som var kvar efter en dokumentär som aldrig fick se världens ljus eftersom månresor inte var lika hett längre. Miller har satt ihop dessa maffiga bilder tillsammans med andra ljud- och bildupptagningar från resan till månen och skapat en fascinerande och nästan overkligt bra dokumentär.

3. Marriage Story
Marriage Story

Noah Baumbachs film är en skådespelarnas film där Adam Driver och Scarlett Johanson går upp mot varandra i en skilsmässoduell sekonderade av birollsinnehavarna Laura Dern, Ray Liotta och Alan Alda. Det var en njutning att se filmen på Stockholm Filmfestival i höstas. Det bjuds på drama, bitterljuv melankoli och kanske lite oväntat en del humor som för mig inte förstörde filmens ton som helhet utan snarare förstärkte det jobbiga.

2. Waves
Waves

Om den första halvan av filmen är intensivt jobbig för både själ och sinne så är den andra halvan djupt och fint mänsklig. En poetisk lisa. Det handlar om livet, döden och allt däremellan. Det är vackert både vad gäller det tematiska och det bild- och ljudmässiga. Och vilka scener och skådespelarinsatser! Jag blev tagen flera gånger om och nu jag ser fram emot fler filmer av den mångsidige regissören Trey Edward Schults.

1. Joker
Joker
Att man blir fysisk sjuk av en film och är på gränsen till att behöva gå ut ur biosalongen under visningen borde betyda att den filmen inte skulle ha nån chans att hamna på en topp-10-lista. Men det var precis vad som hände med Joker. Denna karaktärstudie av Arthur Fleck, spelad av en störigt bra Joaquin Phoenix, där vi får se hans pånyttfödelse till Batmans nemesis Joker fick mig på fall så till den milda grad att jag nästan svimmade i salongen. Det prunkande fotot av Lawrence Sher, Hildur Guðnadóttirs stråkande musik och Phoenix som den patetiske Fleck överrumplade och överväldigade mig. 5/5!

 

Filmer som återstår att se: Queen & Slim och säkert en hel radda andra filmer.

 

Vilka andra har fått till sin topplista över 2019 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fripps filmrevyer-Henke
Letterboxd-Carl
Letterboxd-Niklas
Movies – Noir-Christian
Fiffis filmtajm-Fiffi
Flmr-Steffo
Filmitch-Johan

Avengers: Endgame (2019)

Obs! Spoilers för Endgame förekommer rikligt!

Jag frågar mig själv: vad hände där?! Vad hände egentligen? Hur gick det till? Jag har nämligen uppdaterat min bloggheader, och det händer inte speciellt ofta ska ni veta. Nej, denna ”byte av bloggheader”-ceremoni äger endast rum när jag har sett en film som jag delar ut toppbetyget 5/5 till.

Förra året hände det bara en gång och då var det Natalie Portmans brinnande ögon från Annihilation som prydde övre delen av bloggen. Att det skulle hända igen just den här helgen efter att jag sett Avengers: Endgame på bio trodde jag inte ens i mina vildaste fantasier.

Men det hände. Och jag undrar varför. Jag förstår förstås att det inte bara ha att göra med kvaliteten på just Endgame som enskild film. Det ligger mer bakom. Ja, givetvis, det säger ju sig självt. Endgame är ju avslutningen på en 22 filmer lång filmserie som startade 2008 med Iron Man.

Jag har sett alla dessa MCU-filmer på bio. Jag har sett om dem och poddat om flertalet av dem. Nu inför Endgame såg jag om Black Panther, Infinity War och Ant-Man and the Wasp och såg Captain Marvel på bio. Dessa fyra filmer gjorde mig inte speciellt upphetsad. Det är helt ok filmer som samtliga hamnar på betyget 2,5/5 till 3,5/5. Mellanmjölk liksom.

Jag tror det var mycket viktigt att jag ändå hade den här bakgrunden när jag klev in på den proppfulla biosalongen på Rigoletto. (För övrigt var det kaos på Rigoletto då det endast fanns en, EN (!), person som kollade biljetterna vid entrén. Det var lång kö ända ut på gatan bara för att komma in i lobbyn. När filmen väl började kom folk fortfarande in i salongen med mobillampan på för att hitta sin plats i den nedsläckta salongen.) Jag hade koll på relationerna mellan nyckelfigurerna. Nat och Clint. Steve och Nat. Nat och Bruce. Steve och Tony. Steve och Sam (on your left). Bucky och Steve. Steve och Peggy. Tony och Peter. Wanda och Thanos. Wanda och hennes bror. Tor och Thanos. Thanos och Nebula. Nebula och Gamora. Gamora och idioten Quill.

Alla dessa relationer som har byggts upp under 21 filmer får här sin utbetalning. Eller snarare, det är jag som får utbetalningen, en känslomässig sådan. Efter att ha investerat timmar (hur många?) på dessa filmer så kommer äntligen utbetalningen och det kändes förlösande. Och äntligen gjorde Marvel Studios en film, EN film, en avslutning som inte var en fortsättning eller en inledning på nåt. Nej, det var ett bokslut. Och dessutom fick vi ingen extrascen efter eftertexterna – förutom en klingande ljudbonus.

För min del så den förra Avengers-filmen Infinity War på sin höjd helt ok. Den gången kände jag aldrig nåt engagemang för rollfigurerna. Jag tyckte hela filmen var övertung, full med ganska tråkiga fajter (förutom den där idioten Quill förstörde allt), för många historietrådar där man hoppade från den ena till den andra utan att nånsin landa.

I Endgame har man dragit upp speltiden till hela tre timmar och därmed kan man kosta på sig att låta filmen vila flera gånger med scener där originalmedlemmarna i Avengers bara samspelar med varandra, för att klura ut hur man ska göra det omöjliga möjligt. Det är inte alls lika mycket action som i Infinity War. Vi får förstås en gigantisk slutfajt men t.o.m. den funkade eftersom filmen fokuserar sitt intresse på små händelser i striden snarare än dess episkhet.

Filmen sätter tonen direkt i den allra första scenen med Clint (Hawkeye) och hans familj. Jag fick en klump i halsen direkt samtidigt som jag drog efter andan. Redan här kände jag mer än jag gjort under hela Infinity War, inklusive dess avslutning där en efter en av våra hjältar förvandlades till aska. I Endgame kändes det verkligen på riktigt till skillnad från i Infinity War.

När vi fick se Thanos huvud rulla redan efter en kvart av filmen blev jag häpen och undrade vad som skulle hända nu. Då gör filmen det briljanta att hoppa fem år framåt i tiden. Fem år. Thanos plan verkar inte ha funkat, i alla fall inte på jorden. Tanken var ju att vår planet skulle bli ett paradis med resurser som räcker till alla efter att hälften av befolkningen försvunnit. Thanos hade nog inte räknat med de negativa effekterna av sorg och saknad. Jorden har förvandlats till en mörk, grå och trist plats utan glädje. Steve Rogers leder en terapigrupp och Natasha har tagit över efter Nick Fury och leder Avengers-teamet efter bästa förmåga.

Ingen mår speciellt bra. Förutom Tony Stark, som gift sig med Pepper och fått en dotter vid namn Morgan. Han lever familjeliv i ett hus på landet och trivs ganska bra med tillvaron. Så när Scott Lang (Ant-Man) dyker upp, tillbaka från kvantvärlden, med en idé om att man kan utnyttja kvantvärlden för att resa tillbaka i tiden för att återställa Thanos fingerknäpp är inte Tony superentusiastisk. Men han ger med sig efter hand.

Här fanns en konflikt som jag tyckte var riktigt intressant. Tony som inte förlorat mest av alla utan snarare kanske vunnit en familj efter Thanos knäpp. Och så resten där de flesta har förlorat allt, som t ex Clint som blivit en ronin, en herrelös mördare i Tokyo. Denna konflikt hade man kanske kunnat utforska mer. Nu fanns den i början men dess betydelse minskade när det plötsligt, av nån anledning, var möjligt att återställa allt men ändå behålla Tonys dotter i den nya tidslinjen. Jag antar att man kunde önska sig vad man ville när man knäppte sina fingrar med handsken.

De tre timmarna kändes inte alls som tre timmar. Tiden flög fram och jag hade allvarligt talat kunna hänga med våra hjältar en timme till. Alla de viktigaste rollfigurerna fick sin beskärda del av speltid. Scott Lang som träffade sin nu tonåriga dotter Cassie. Hulk som blivit professor Hulk efter att ha lyckats bemästra en stabil sammansmältning av Bruce och sin gröna sida. Tor som dricker öl och spelar datorspel i Tønsberg i Norge.

Jag gillade verkligen världsbyggandet och skildringen av jorden fem år efter Thanos knäpp. Ta bara en sån sak som monumentet med alla namnen på de som försvann. Scott stöter på det precis när han återvänt från kvantvärlden och hoppas desperat att han inte ska hitta sin dotters namn. Istället hittar han sitt eget namn. Ja, han försvann ju han med så det är helt logiskt.

Om det var nåt som möjligen funkade mindre bra så var det Brie Larsons Captain Marvel. Hon är helt enkelt en alltför allsmäktig och kraftfull hjälte för att det ska fungera rent logiskt att ha med henne. Filmen hittar på ursäkter för att hon inte kan vara med: hon måste rädda några andra planeter på andra sidan universum. För om hade varit med så borde hon ha kunnat förgöra Thanos på fem glödande sekunder. Nu är hon faktiskt med under slutfajten men får ändå av nån anledning stryk av Thanos. Och det trots att vi sett henne förinta ett gigantiskt rymdskepp genom att helt enkelt flyga igenom det i filmen Captain Marvel. Nej, detta var filmens svagaste kort.

Men trots denna lilla anmärkning så känns det härligt att dela ut en klockren femma till Avengers: Endgame. Vilken avslutning på en episk filmserie. Ja, den känns faktiskt episk nu så här i efterhand trots att jag är ganska ljumt inställd till många av filmerna.

Jag avslutar med att lista några av mina favoritögonblick från filmen.

  • Första scenen där Clints familj förvandlas till aska. Nästan skräckfilmsstämning här. Och klump i halsen som sagt.
  • Nat och Clint på Vormir där de ska få tag i Själsstenen. Oj, oj, här blev det dammigt i salongen när Nat offrade sig själv.
  • Tony Stark träffar sin egen pappa 1970 innan Tony själv hade fötts. En fin scen och för en gångs skull gillade jag Tony.
  • När Steve Rogers under slutstriden svingar Mjölnir och Tor utropar ”I knew it!”. Härlig återkoppling till Avengers: Age of Ultron. Jubel i salongen!
  • Återigen under slutstriden då Steve får höra ”on your left” från Sam/Falcon (återkoppling till The Winder Soldier) och alla hjältar från de tidigare filmerna kommer till undsättning via magikernas portaler.
  • När Steve efter detta säger, med konstpaus mellan orden, ”Avengers… assemble!”. Gåshud.

Ja, Tonys begravning var fin, men mest som en uppvisning i form av mängder av figurer från alla MCU-filmer (inklusive ungen från Iron Man 3). Men det är Steves ”Avengers… assemble!” som tar priset. Jag har alltid tyckt att det är Steve som är filmseriens själ och hjärta. Men Tony behövs som kaxig och egoistisk motpol, det får jag ge honom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Andra som skrivit om Endgame:

Flmr
Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

 

%d bloggare gillar detta: