The Irishman (2019)

The Irishman är både mysig och otäck på samma gång. Det mysiga är den där filmfilm-känslan som Martin Scorsese får till. Som tittare dras jag in i den värld som skildras och jag vill stanna där – ja, i alla fall fram tills att Joe Pesci gör sallad och säger till Robert De Niro: ”Don’t call him”. Då blev det ruggigt.

The Irishman är en episk och i slutändan sorglig gangsterhistoria om irländaren Frank Sheeran (De Niro) som blir hitman åt den italienska maffian i Philadelphia och så småningom även personlig livvakt åt ingen mindre än Jimmy Hoffa (Al Pacino).

Fasiken, vad jag gillade den här filmen. Som jag skrev inledningsvis så är den för himla mysig. Joe Pesci spelar exempelvis en helt annan rollfigur än han normalt spelar. Pescis gangsterhöjdare Russ är inte en skrikande bullterrier med kort stubin. Nej, Russ är en tystlåten och eftertänksam man. Mysig kan man säga. Efter ett tag inser dock vi tittare att han även är hänsynslöst otäck också, och hans lugna sätt gör det hela ännu kyligare.

The Irisman är en våldsam film. Våldet är realistiskt och vardagligt. Det Frank Sheeran sysslar med är allt annat än Tarantino-coolt. Och Frank får även betala ett pris mot slutet av sitt långa och våldsamma liv.

Med jämna mellanrum fryser Scorsese bilden på en ”cool” gangster och upp kommer en text som talar om vem det är vi tittar på och hur han dog. Det kan stå: ”Allen Dorfman – skjuten i huvudet på en parkering i Chicago, 1979”. Nice. Här har våldet verkliga följder.

Det är alltså en episk film som spänner över flera decennier, från 40-talet fram till 00-talet. Om ni missat det (nej, det kan ni inte ha gjort) så har Scorsese använt samma skådisar och gjort dem yngre med datorns hjälp. Funkar det? Ja. Men det kan kännas lite konstigt ibland när det liksom inte är en ung Robert De Niro utan snarare en gammal Robert De Niro fast med ett helt slätt ansikte. Som helhet och när man vant sig så funkar det lika bra som cgi:n i en random MCU-film.

Filmens absoluta höjdpunkt är en sekvens på runt 20 minuter som inleds med att Joe Pesci gör sallad och avslutas med att Pesci ger De Niro hans solglasögon. Oj, oj, oj, vilken sekvens. Det kan vara de bästa 20 minuter jag har sett på film i år. Ruggigt spännande utan att filmen försöker för mycket att vara spännande. En sakta uppbyggnad fram till det enda slutet.

Mot slutet av filmen så blev det faktiskt lite dammigt i rummet när ålderdom och den sorgliga verkligheten tränger sig på för ”stackars” Frank. Detta hade jag inte riktigt väntat mig. Jo, det var nog äkta cinema det här. ”It’s what it is”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

11 Responses to The Irishman (2019)

  1. Sofia says:

    Oj, jag missade helt alla de här vibbarna. Eller, i alla fall de flesta av de positiva… Visst, lite mysig var den kanske men också ganska tradig i mina ögon. Exempelvis greppet med de små texterna tyckte jag blev väl slumpartade och utan sammanhang. Fick aldrig heller någon känsla för våldet även om det så klart syntes i bild. Den enda scen som ”satte” sig lite mer hos mig är hur De Niro med en gång frågar ”Who whacked him?” när han får ett dödsbesked för en äldre man som alltså mycket väl kan ha dött en naturlig död

    • Jojjenito says:

      Verkar som vi sett olika filmer, så att säga. Åh, de där texterna funkade perfekt för mig för att bryta av mot det coola och visa hur det egentligen går för såna typer. Just såna där freeze frames som ju är ett klassiskt coolt grepp.

      Och våldets vardagliga banalitet var otäck tyckte jag. Som när Frank gick förbi nån snubbe som kom ut från en butik och sköt honom i ansiktet, och så visade sig att det var ett missförstånd. Ooops.

  2. Steffo says:

    Hear Hear! Bra skrivet! Helt enig! En av regissörens säkra kort att spela ut! 🙂

  3. filmitch says:

    Bra rulle Scorsese kan kan sina gangsterfilmer, Jag blev kanske inte lika begeistrad som du men den puttrade på och tre timmar gick snabbt i tv-soffan. Gedigen film.
    https://filmitch.wordpress.com/2019/12/04/the-irishman-2019-usa/

  4. Pingback: The Irishman (2019) | Rörliga bilder och tryckta ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: