Ed Wood (1994)

Dags för ytterligare en Tim Burton-film, den sista för den här gången. Denna fredag handlar det om Ed Wood från 1994. Min preblogg-text om filmen skrevs i januari 2005. När jag nu läser på om denna biopic om Ed Wood så ser jag att manusförfattarna är en duo vid namn Scott Alexander & Larry Karaszewski, vilket känns fullt logiskt. Varför då, undrar ni kanske? Jo, Alexander & Karaszewski ligger nämligen även bakom manuset till den underbara biopicen Dolemite Is My Name, även det en film om en obotlig optimist inom filmbranchen.

Ed Wood är Tim Burtons hyllning till den obotliga optimismen här i världen och i synnerhet till filmlegenden och världens sämsta regissör Edward D. Wood Jr (Johnny Depp). Vi får se den godhjärtade Ed på sin väg mot det totala misslyckandet i Hollywood. På vägen träffar vi bl a Dracula himself, Bela Legusi (Martin Landau), som på sin filmkarriärs höst bl a var med i Woods sci-fi-mästerverk, Bride of the Atom (a.k.a. Bride of the Monster).

Jaha, så här i efterhand var filmen kanske bättre än jag tyckte den var när jag såg den. Depp var mycket bra som Wood. Jag tyckte alltid det var kul när Wood fick en fråga och liksom inte kunde bestämma sig för att svara ja eller nej, och resultatet blev alltid att han skakade/nickade huvudet för att till slut alltid svara ja. Detta var kännetecknande för karaktären Depp spelade: allt löser sig, det här fixar vi, det är lugnt, fastän allt oftast var skit.

Kanske gjorde ändå Martin Landau den bästa insatsen som den vresige, drogberoende, gamle skräckhjälten Legusi. Just relationen mellan Wood och Legusi var en rörande del av filmen. Men sen är det som vanligt i Burtons filmer. Jag blir liksom aldrig gripen. Jag vet inte, det är nåt med stämningen som jag inte kan ta på allvar. Detta är dock hästlängder bättre än den ointressanta sagan Edward Scissorhands som inte gick hem hos mig. Ok, nu kan ni ta fram de ruttna tomaterna men tänk på att en stark trea ändå är klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Stephen King: Cat’s Eye

Cat's EyeTitel: Cat’s Eye
Regi: Lewis Teague
År: 1985
IMDb
| Filmtipset

Cat’s Eye består av tre korthistorier där två, ”Quitter’s Inc.” och ”The Ledge”, finns utgivna i novellsamlingen Night Shift men en, The General, är specialskriven av King just för den här filmen. Lite research visade att man faktiskt kan få tag i just det manuset om man köper pocketboken Screamplays som samlar ett antal screenplays från kända skräck/sf-författare.

Cat’s Eye som man kan beskriva som en skräckkomedi är från 1985 och regisserad av mediokra Lewis Teague (som även regisserat King-filmen Cujo). Förutom de tre huvudhistorierna finns det en sorts ramhistoria om en katt som ska gå som en röd tråd genom filmen och knyta ihop de tre avsnitten.

Först ut är i alla fall ”Quitter’s Inc.” där James Woods (!) spelar en man som vill sluta röka. Han har fått ett tips av en kompis om ett företag som heter Quitter’s Inc. och åker dit på vinst och förlust. Väl där märker han att företaget använder, vad ska man säga, maffialiknande metoder. En kund bevakas dag som natt och skulle kunden röka en cigg så blir straffet att hans fru låses in i ett rum med strömförande golv. När strömmen sätts på måste givetvis mannen titta på genom ett sånt där spegelfönster. Andra gången kunden inte kan hålla sig från att röka blir det dottern som råkar illa ut (muahahaha). Ja, den här historien var riktigt kul och James Woods är underhållande. Det var kul att se honom spela komedi. Han spelar paranoid och röksugen på ett skönt sätt. Det hela känns som ett sämre avsnitt av The Twilight Zone eller nåt, men det är faktiskt sevärt. Det blir snudd på en fyra just för den här delen, tack vare James Woods.

Den andra historien var ”The Ledge” där Johnny råkar bli kär i flickvännen till en gangsterboss. Bossen är en inbiten vadslagare som inte gillar att förlora (doh). Om Johnny klarar att ta sig runt på utsidan på en skyskrapa på en smal avsats (”ledge” på engelska) så får han tjejen (och halva kungariket). Den här delen var sämre men ändå ganska rolig och händelserna är inte riktigt väntade på ”Hollywood-vis”. Det är b-skådisar här men ändå är det sevärt. Det finns en ganska skön 80-talskänsla också. En trea blir det.

Den tredje historien, ”The General”, handlar om Amanda (Drew Berrymore!) som tror att det bor ett elakt litet troll i hennes sovrum. Katten, döpt till General, träder nu in i handlingen på allvar och den är hennes enda hopp. Japp, så töntigt är det! Det här är den klart sämsta delen av de tre delarna. Det känns som en sämre barnfilm. Den är nästan så dålig att det blir roligt men inte riktigt så dåligt. En svag tvåa blir det, inte mer.

Som helhet blir det en trea till Cat’s Eye. En av historierna är faktiskt riktigt underhållande, en är ok, men den tredje är kass. Ramhistorien som ska hålla ihop det hela funkar inte. Anledning fick man reda på när man lyssnade på kommentatorspåret där regissören Teague berättade om en prolog som skulle ha berättat mer om den där katten tydligen. Men den prologen klippte filmbolaget bort. Problemet är att det hade nog inte funkat ändå, det här nämligen är riktigt b-film, fast en ganska rolig sådan.

3-/5

3 x Woody Allen

Då kör vi tre snabba Woody Allen-rullar på en gång. Även dessa recensioner skrevs under 2003 och efter succén med Annie Hall och i viss mån Zelig förväntade jag mig stordåd från klarinettisten. Men nja, som så ofta när man har förväntningar…

Titel: Manhattan
Regi: Woody Allen
År: 1979
IMDb
| Filmtipset

Woody Allen spelar manusförfattare till tv-shower, är ihop med 17-årig skoltjej och hans ex-fru ska ge ut en bok om deras skilsmässa. Han är även tillsammans med en kvinna, spelad av Diane Keaton, som hans gifta kompis vänstrat med. Jag gillade inte alls den här filmen. Den gjorde mig besviken eftersom de två första Allen-filmerna som jag sett, Annie Hall (vilken höjdare!) och Zelig (sjukt rolig fejkdokumentär), var mycket bra. Jag tyckte historien var ointressant, det blev ej heller speciellt roligt. Enda gången det var lite roligt var när Allen och Keaton gick på konsert med Allens kompis och hans fru. Keaton, Allen och kompisen visste ju alla att kompisen hade vänstrat med Keaton. En rolig scen när de sitter och skruvar på sig och försöker låtsas som det regnar. Men, på det hela en lång transportsträcka mot slutet.

2/5

Titel: Radio Days
Regi: Woody Allen
År: 1987
IMDb
| Filmtipset

Radions stjärnor hyllas av Allen genom en judisk (nähä!) familj i 40-talets USA då radion var underhållningen i hemmet, innan TV:n tog över. Vi får se hur människorna bakom rösterna i radion såg ut. Mmm, det här var ett steg upp jämfört med Manhattan. En sevärd och bitvis rolig film där det inte finns nån egentlig historia utan det hela berättas genom korta episoder. Den röda tråden är radion. Allen är inte med eftersom Allen själv i den här filmen är en liten pojke och då kan faktiskt inte Allen spela den rollen. Lite skönt faktiskt. Kul att få se hur Marge i The Simpsons ser ut. Och hon låter precis som i The Simpsons. Det tog kanske 10 minuter innan jag hade placerat rösten i och för sig. Jag fick lite Fellini-känsla, t ex Fellinis Roma. Radio Days är berättad på ett liknande sätt, med korta episoder istället för en rak historia. Radio Days får godkänt, men det är ändå ingen höjdare.

3/5

Titel: Shadows and Fog
Regi: Woody Allen
År: 1991
IMDb
| Filmtipset

Filmen utspelas i en okänd stad där en mördare härjar. Allen väcks mitt i natten av ett medborgargarde som vill att han ska hjälpa till att fånga mördaren. En cirkus har anlänt till staden. Svärdslukerskan (Mia Farrow) grälar med sin pojkvän clownen (John Malkovich) och ger sig av in mot staden och hamnar på en bordell. Tråkigt och helt meningslöst tyckte jag. Jag förstår ingenting av historien. Den ger ingenting. Allen springer förvirrad runt hela natten utan att få nånting gjort förutom att själv bli misstänkt som mördaren. Jaha. Och? Kanske skulle det vara en bild av hans eget liv vid den här tiden. Vad vet jag. Allvarligt slöseri med skådespelartalanger: John Malkovich, Kathy Bates, John Cusack, Jodie Foster, William H Macy, Lily Tomlin bl a. Nä, inte bra Allen. Du gör mig besviken. Annie Hall var ju så rolig, fantasifull och skarp. Det här var ju blaha blaha. Snudd på etta, men det blir ändå en tvåa.

2-/5

%d bloggare gillar detta: