The Birds (1963)

En dryg vecka in på det nya året gick jag tillsammans med Carl för att titta på Fåglarna, invigningsfilmen på Cinematekets Hitchcock-retrospektiv. Det var fullproppat i foajén när jag kom till Filmhuset och jag ställde mig i kö för att köpa min biljett. Dum som jag var så hade räknat med att det inte skulle vara några problem alls att få tag i en biljett. När det var två framför mig i kön så sa tjejen i den ena av två kassor att det var tre biljetter kvar. Oj, oj, vilken suspense! Så fort jag kunde tog jag mig fram till en kassa och sa ”En biljett, tack!”. Jag fick den sista biljetten. Seger! Glad i hågen viftade jag med min biljett medan jag gick mot salongen och samtidigt passerade den långa kön. ”Jag fick sista biljetten!”. ”Jag fick sista biljetten!”.

Det var alltså i princip fullsatt i salongen. Det fanns dock några få lediga platser. Jag antar att det handlade om folk som hade årskort eller köpt biljett online men sen inte dykt upp av olika anledningar. Stämningen var trevlig i salongen på samma sätt som stämningen i filmen var trevlig. Jag har sett Fåglarna tidigare men jag mindes inte riktigt hur rolig den var. Framförallt tyckte jag Tippi Hedren var helt underbar. Hon är så där lite retsamt retsam mot alla sin omgivning. Offret för hennes senaste upptåg spelas av Rod Taylor som väl ärligt talat var lite trist och träig. Men det var så de manliga skådisarna var stöpta på den här tiden.

Var Fåglarna läskig? Som barn hörde man ju att Fåglarna och Psycho var det värsta man kunde se. Och jag minns att jag såg den som barn och nog tyckte den var rejält läbbig. Hur var det nu då? Jo, faktum är att Hitchcock faktiskt lyckas bygga upp en ganska otäck spänning med smarta och enkla medel. Ett typexempel är när Hedren sitter på en bänk utanför en skola och en klätterställning sakta fylls på med svarta kråkor. En effektiv och helt ljudlös scen, förutom fåglarnas olycksbådande småflaxande med vingarna.

När Hitchcock tar till specialeffekter som bakprojektion eller uppstoppade fåglar blir det genast sämre, för att inte säga skrattretande. Skådisar som skriker, springer och flaxar med armarna mot ingenting funkar inte riktigt.

Det var kul att se Jessica Tandy i rollen som Taylors mor (det kan inte ha skiljt så värst många år mellan dem). Tandy var otroligt lik Gunn Wållgren. Dessutom är Veronica Cartwright med som en irriterande unge. Vem sjutton är Veronica Cartwright undrar ni? Jo, men hon är ju med Alien för fasen.

Allt som allt, en trevlig visning och en trevlig film som förresten bygger på en historia skriven av Daphne du Maurier.

Jag undrar när Cinemateketet kan öppna igen eller att man överhuvudtaget kan gå ut och träffa folk, gå på bio, ta en fika, luncha ihop med en kompis?

Nu: tillbaks till Netflix.