10 i topp: Filmer 1972

1972: Parliament-Funkadelic spelar live på klubben The Sugar Shack i Boston. Parliament gav inte ut några skivor eftersom de inte hade rätt till namnet Parliament vid den här tiden. Funkadelic var däremot aktiva och gav ut dubbelalbumet America Eats Its Young.

Muhammad Ali gick hela fem matcher under 1972 och han vann samtliga, varav en mot svenskbekantingen Floyd Patterson.

Filmer då? Jo då, visst gjordes det ett antal filmer som är värda en topp-10-lista, kanske t.o.m. en topp-11-lista om det hade varit tillåtet. Förresten, varför inte? Jag tror faktiskt det blir en topp-11-lista. På så sätt kan jag knöka in två blaxploitation-filmer där i slutet av listan.

Det är kul att äntligen plocka upp årsbästalistorna igen. Jag har arbetat mig bakåt genom åren men efter 1973 tog det stopp. Andra teman har pockat på uppmärksamheten och för att få ihop listor för dessa 70-talsår behövde jag se en massa tidigare osedda filmer. Nu när mitt Bergman-tema fullbordats så finns det tid för just detta. Förhoppningsvis kommer 1971 inom en inte alltför avlägsen framtid.

Den här gången såg jag alltså en hel del tidigare osedda filmer och det berodde helt enkelt på att jag annars inte hade fått ihop nån lista, i alla fall inte en lista som jag kunde stå för till 100%. Nytittarna är markerade med * nedan och hela sex stycken av dessa tog sig in på listan. Nice!

 

11. Trouble Man*
Trouble Man

För den funkiga musiken och den coola huvudpersonen.

10. Super Fly*
Super Fly

För den funkiga musiken och den coola huvudpersonen.

9. Jeremiah Johnson*
Jeremiah Johnson
För Robert Redfords skägg och de fina naturscenerierna inklusive snö.

8. Aguirre, the Wrath of God*
Aguirre, the Wrath of God
För de magnifika inlednings- och avslutningsscenerna.

7. The Poseidon Adventure*
The Poseidon Adventure

För att det är en klassisk 70-talskatastroffilm som engagerar.

6. Frenzy
Frenzy
För den nerviga spänningen bland potatisarna när jag nästan hejade på mördaren, och förstås för middagsscenerna med poliskommissarien och hans fru.

5. Viskningar och rop
Viskningar och rop

För Ingmar Bergmans talang som skräckfilmsregissör och allt det röda.

4. Deliverance
Deliverance

För Burt Reynolds (vila i frid) och för banjoduellen förstås.

3. What’s Up, Doc?
What's Up, Doc?

För att det är en screwball-komedi som jag älskar.

2. Across 110th Street*
Across 110th Street
För den underbara musiken och för de skitiga New York-miljöerna som får staden att framstå som en rutten svamp.

1. The Godfather
The Godfather
För att det är The Godfather of movies.

 

Bubblare? Japp, en hel del: The GetawaySilent RunningBorgarklassens diskreta charmDr. Phibes Rises AgainFive Fingers of DeathHit Man*, SolarisRoma och The Candidate*.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’72.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmitch
Flmr
Filmfrommen

Hitchcock: Frenzy

Alfred i profilFrenzyTitel: Frenzy
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1972
IMDb
| Filmtipset

Frenzy har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

Hmmm, jag var tveksam till denna senkomna Hitchcock-film. Jag har ganska nyligen sett Alfreds sista film, Family Plot (Arvet), och den var ruskigt dålig. Men, efter en lite seg start blev Frenzy mycket bra och spännande. Mördarens tur i potatisbilen var det mest gastkramande jag har sett på länge. Inte läskigt alltså, men otroligt välgjort för att skapa mesta möjliga spänning (suspense). Som vanligt i Hitchcocks filmer kretsar handlingen kring en man som blir oskyldigt anklagad för mord, och det förekommer också en del typiskt Hitchcockska klippningar och bildlösningar. Sen var den även obetalbart rolig, och då tänker jag på scenerna med polischefen och hans matlagande fru. Helt underbart kul. Haha, vilka rätter han tvingas äta. En klar fyra blir betyget.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Ja, jag minns att jag var ganska tveksam till Frenzy när jag såg den första gången men jag minns också att jag verkligen gillade den. Hur skulle jag uppfatta den vid den här omtitten? Det första som slår mig är: Tillbaka till London, England! Filmen inleds med pampiga flygbilder på the fine city of London. Känslan är helt annorlunda jämfört med de Hollywood-produktioner jag sett tidigare i temat. Det är en brittisk film och det känns. Det har blivit 70-tal med allt vad den innebär i form av kläder, frisyrer, glasögon, inredning. Dessutom är det som sagt en brittisk film och jag kan säga så här: snyggt är det inte.

Vi bjuds omgående på Hitchcocks torra humor. En prominent person håller tal om hur man ska rena Themsen, ”The river shall be rid of all foreign objects” (referens till invandringsfientliga britter månntro?). Under talet flyter det i land en naken kvinnokropp, ja, naken förutom en slips som används som strypsnara. Den prominenta personen utrbrister ”It’s not my club tie, is it?!”. Ja, haha, varför det nu skulle vara det? Hmmm. Mordet är ett i raden som utförs av den så kallade necktie murderer.

Slackerslarvern Richard Blaney får en dag sparken från sitt jobb som bartender på en sunkig pub. Han söker tröst hos sin kompis Bob Rusk (Barry Foster) som säljer frukt i Covent Garden. Foster som spelar Rusk är väl inte ruskigt lik Michael Caine men han är i alla fall britt och rödhårig och jag kunde låta bli att tänka på Caine. Blaney besöker senare sin f.d. fru för att kanske få låna pengar fast han inte vill låna pengar. Strax efter besöket hittas ex-frun våldtagen och mördad – med en slips runt halsen. Blaney blir givetvis misstänkt, och givetvis är han oskyldig (det är ju en Hitchcock-film) och det vet vi tittare. I själva verket vet vi som tittar ganska snart vem mördaren är, och det gör ju att vi har två spänningsmoment: ska Blaney kunna hålla sig undan och kommer den riktige mördaren bli avslöjad.

Det som stack ut med filmen så här i efterhand är den torra och svarta humorn. Jag måste även säga att den sköna brittiska engelskan kändes skön som omväxling efter Hitchcocks Hollywood-filmer. Det finns nåt rått och fult i språket som ger en extra dimension. Konstigt kanske men så är det. Humorn var det. I filmen möter vi poliskommissarien Oxford (Alec McCowen) som utreder slipsmorden. Egentligen har han bara en biroll, i alla fall är det så det verkar från början. Han är bara den som utreder morden men nån speciellt viktigt roll har han inte. I Frenzy har Hitchcock av nån anledning valt att ha med långa scener där Oxford är hemma med sin fru (Vivien Merchant) för att äta middag. Frun har nyligen gått på fransk matlagningskurs och bjuder på den ena ”läckerheten” efter den andra. När Oxford kommer till kontoret på morgonen så köper han sig en redig engelsk frukost efter att inte ätit mycket till middagen kvällen innan och sen på kontinentalt vis bjudits på en espresso och en croissant.

Dessa middagsscener med frun är helt underbara (vad det säger om Hitchcocks kvinnosyn låter jag vara osagt). Det är så satans märkliga scener att stoppa in bara, i en sån här film. Det handlar inte heller om korta klipp, nej, det är i princip kortfilmer eller sketcher som skulle kunna visas separat. Ungefär som Mr. Bean, Papphammar eller Fawlty Towers, kanske.

Apropå Fawlty Towers, jag kände igen pubägaren i filmen som ger Blaney sparken men jag kunde inte placera honom. Nu tror jag till slut att jag kommit på vem det är. Jag tror det är en skådis som spelade hotellinspektör (eller möjligen nån som Basil trodde var hotellinspektör) i ett Fawlty Towers-avsnitt, och… några googlingar senare… japp, stämmer han heter Bernard Cribbins. Bra, då kan vi släppa det.

Om jag säger potatis och slipsnål så vet ni som sett filmen vilken scen jag syftar på. Det är en helt galet spännande scen. Det är så typiskt Hitchcock. Med till synes enkla medel så får Alfred till en ruggig spänning. Det är suspense i kubik.

Betyg när jag såg den 2004:

Alfred Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred Alfred
Frenzy är kanske inte en vanvettigt bra film men det var en värdig avslutning på temat för min del, och Filmitch avslutar faktiskt med samma film.