Jeremiah Johnson (1972)

Jeremiah Johnson inleds med en ouvertyr (!). Vilken grej! En grej som ju Tarantino använde i sin western-hyllning The Hateful Eight. Här sätter ouvertyren stämningen direkt. Vi bjuds på både melankolisk fiolmusik och ett avsnitt med riktigt pampig musik.

Jag undrar hur musiken reflekterar stämningen i resten av filmen? I slutet av ouvertyr blir musiken på gränsen till otäck, nästan som ljudspåret i en skräckfilm. Mm, intressant.

Filmen har för övrigt även en mellanakt (entr’acte/intermission).

Krigsveteranen Jeremiah Johnson (Robert Redford) beslutar sig för att bli en bergsman och livnära sig som pälsjägare i Klippiga bergen. Inledningsvis går det inte så bra för Jeremiah. Han klarar i princip ingenting. Jag fick nästan lite Into the Wild-vibbar. Men så träffar han på pälsjägaroriginalet Bear Claw (Will Geer) som lär upp honom i bergslivet. Bear Claw är en helt underbar karaktär. En favorit!

Början av filmen är kul, på gränsen till en komedi. Det är även härligt snöiga miljöer. Snö på film är alltid rätt. Men säg det roliga som pågår för evigt. Runt hörnet väntar diverse tråkigheter för Jeremiah. Den svenska titeln, Jeremiah Johnson – indiandödaren, skvallrar om vilka tråkigheter. Jeremiah vill fly den grymma verkligheten men det är ju som alla vet omöjligt.

När tråkigheterna började kom jag att tänka på en Clintan-western. Hmm, vilken kan det vara? Jo, The Outlaw Josey Wales är det förstås. Hämndtemat är tydligt i bägge filmerna.

Mot slutet av filmen blir det riktigt sorgligt. Jag önskade att Jeremiah skulle få behålla tiden av familjelycka en stund längre men det var ju ofrånkomligt att det inte skulle bli så.

Filmen är lite rolig, lite melankolisk, och mot slutet både sorglig och nästan som en skräckfilm. En ballad till film. Och, ja, ouvertyrens musik återspeglade alltså filmen som helhet på ett bra sätt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

10 i topp: Filmer 1972

1972: Parliament-Funkadelic spelar live på klubben The Sugar Shack i Boston. Parliament gav inte ut några skivor eftersom de inte hade rätt till namnet Parliament vid den här tiden. Funkadelic var däremot aktiva och gav ut dubbelalbumet America Eats Its Young.

Muhammad Ali gick hela fem matcher under 1972 och han vann samtliga, varav en mot svenskbekantingen Floyd Patterson.

Filmer då? Jo då, visst gjordes det ett antal filmer som är värda en topp-10-lista, kanske t.o.m. en topp-11-lista om det hade varit tillåtet. Förresten, varför inte? Jag tror faktiskt det blir en topp-11-lista. På så sätt kan jag knöka in två blaxploitation-filmer där i slutet av listan.

Det är kul att äntligen plocka upp årsbästalistorna igen. Jag har arbetat mig bakåt genom åren men efter 1973 tog det stopp. Andra teman har pockat på uppmärksamheten och för att få ihop listor för dessa 70-talsår behövde jag se en massa tidigare osedda filmer. Nu när mitt Bergman-tema fullbordats så finns det tid för just detta. Förhoppningsvis kommer 1971 inom en inte alltför avlägsen framtid.

Den här gången såg jag alltså en hel del tidigare osedda filmer och det berodde helt enkelt på att jag annars inte hade fått ihop nån lista, i alla fall inte en lista som jag kunde stå för till 100%. Nytittarna är markerade med * nedan och hela sex stycken av dessa tog sig in på listan. Nice!

 

11. Trouble Man*
Trouble Man

För den funkiga musiken och den coola huvudpersonen.

10. Super Fly*
Super Fly

För den funkiga musiken och den coola huvudpersonen.

9. Jeremiah Johnson*
Jeremiah Johnson
För Robert Redfords skägg och de fina naturscenerierna inklusive snö.

8. Aguirre, the Wrath of God*
Aguirre, the Wrath of God
För de magnifika inlednings- och avslutningsscenerna.

7. The Poseidon Adventure*
The Poseidon Adventure

För att det är en klassisk 70-talskatastroffilm som engagerar.

6. Frenzy
Frenzy
För den nerviga spänningen bland potatisarna när jag nästan hejade på mördaren, och förstås för middagsscenerna med poliskommissarien och hans fru.

5. Viskningar och rop
Viskningar och rop

För Ingmar Bergmans talang som skräckfilmsregissör och allt det röda.

4. Deliverance
Deliverance

För Burt Reynolds (vila i frid) och för banjoduellen förstås.

3. What’s Up, Doc?
What's Up, Doc?

För att det är en screwball-komedi som jag älskar.

2. Across 110th Street*
Across 110th Street
För den underbara musiken och för de skitiga New York-miljöerna som får staden att framstå som en rutten svamp.

1. The Godfather
The Godfather
För att det är The Godfather of movies.

 

Bubblare? Japp, en hel del: The GetawaySilent RunningBorgarklassens diskreta charmDr. Phibes Rises AgainFive Fingers of DeathHit Man*, SolarisRoma och The Candidate*.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’72.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmitch
Flmr
Filmfrommen