10 i topp: Filmer 1972

1972: Parliament-Funkadelic spelar live på klubben The Sugar Shack i Boston. Parliament gav inte ut några skivor eftersom de inte hade rätt till namnet Parliament vid den här tiden. Funkadelic var däremot aktiva och gav ut dubbelalbumet America Eats Its Young.

Muhammad Ali gick hela fem matcher under 1972 och han vann samtliga, varav en mot svenskbekantingen Floyd Patterson.

Filmer då? Jo då, visst gjordes det ett antal filmer som är värda en topp-10-lista, kanske t.o.m. en topp-11-lista om det hade varit tillåtet. Förresten, varför inte? Jag tror faktiskt det blir en topp-11-lista. På så sätt kan jag knöka in två blaxploitation-filmer där i slutet av listan.

Det är kul att äntligen plocka upp årsbästalistorna igen. Jag har arbetat mig bakåt genom åren men efter 1973 tog det stopp. Andra teman har pockat på uppmärksamheten och för att få ihop listor för dessa 70-talsår behövde jag se en massa tidigare osedda filmer. Nu när mitt Bergman-tema fullbordats så finns det tid för just detta. Förhoppningsvis kommer 1971 inom en inte alltför avlägsen framtid.

Den här gången såg jag alltså en hel del tidigare osedda filmer och det berodde helt enkelt på att jag annars inte hade fått ihop nån lista, i alla fall inte en lista som jag kunde stå för till 100%. Nytittarna är markerade med * nedan och hela sex stycken av dessa tog sig in på listan. Nice!

 

11. Trouble Man*
Trouble Man

För den funkiga musiken och den coola huvudpersonen.

10. Super Fly*
Super Fly

För den funkiga musiken och den coola huvudpersonen.

9. Jeremiah Johnson*
Jeremiah Johnson
För Robert Redfords skägg och de fina naturscenerierna inklusive snö.

8. Aguirre, the Wrath of God*
Aguirre, the Wrath of God
För de magnifika inlednings- och avslutningsscenerna.

7. The Poseidon Adventure*
The Poseidon Adventure

För att det är en klassisk 70-talskatastroffilm som engagerar.

6. Frenzy
Frenzy
För den nerviga spänningen bland potatisarna när jag nästan hejade på mördaren, och förstås för middagsscenerna med poliskommissarien och hans fru.

5. Viskningar och rop
Viskningar och rop

För Ingmar Bergmans talang som skräckfilmsregissör och allt det röda.

4. Deliverance
Deliverance

För Burt Reynolds (vila i frid) och för banjoduellen förstås.

3. What’s Up, Doc?
What's Up, Doc?

För att det är en screwball-komedi som jag älskar.

2. Across 110th Street*
Across 110th Street
För den underbara musiken och för de skitiga New York-miljöerna som får staden att framstå som en rutten svamp.

1. The Godfather
The Godfather
För att det är The Godfather of movies.

 

Bubblare? Japp, en hel del: The GetawaySilent RunningBorgarklassens diskreta charmDr. Phibes Rises AgainFive Fingers of DeathHit Man*, SolarisRoma och The Candidate*.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’72.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmitch
Flmr
Filmfrommen

Söndagar med Bergman: Viskningar och rop (1972)

Gissa om Sven Nykvist vann en Oscar för bästa foto?

Jag skriver i min gamla text om Viskningar och rop att det är Bergmans första färgfilm. Ni som mot förmodan följt mitt Bergman-tema vet att detta inte stämmer då ju Bergman redan 1964 gjorde färgfilmsfiaskot För att inte tala om alla dessa kvinnor. Ytterligare en kommentar gäller det jag skriver inom spoilertaggarna i slutet om Bergman som en skräckmästare. Här var jag helt klart inne på nåt som fler snappat upp. Under 2018 har jag med stort nöje lyssnat på SR:s Bergmanpodden och skräck-Bergman är ett ämne som poppat upp flera gånger. Min text om Viskningar och rop skrevs i september 2003.

Det här var Ingmar Bergmans första färgfilm, fotad av mästaren Sven Nyqvist, och den handlar om tre systrar och en piga skulle man kunna säga. Den utspelar sig i början på 1900-talet på en herrgård där Agnes ligger döende i cancer och hennes två systrar och en piga vakar och sköter om henne. Ganska snart märker man att allt inte står rätt till, för att ta till en underdrift, i deras relationer. Pigan, Anna, är egentligen den enda som vågar närma sig Agnes för att trösta henne.

Handlingen låter inte alltför munter och det är den inte heller. Bergman tar med oss på en resa i svår ångest. Som vanligt handlar det om att våga tycka om sig själv, att våga vara öppen med sina känslor. Det finns en obehaglig scen som fick mig att tänka på en liknande scen i Michael Hanekes Pianisten (där Isabelle Huppert spelar en störd kvinna). Om jag säger att i Viskningar och rop så är det Ingrid Thulins tur att skära sig, så vet ni som sett Pianisten vad jag menar. Viskningar och rop är en jobbig men gripande film. Betyget blir 4+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nåt lite annorlunda som jag kom att tänka på under filmen var att Bergman faktiskt skulle kunna göra skräckfilm rätt så bra.

<spoiler>
Jag tyckte nämligen följande scen var riktigt läskig. Detta utspelas efter det att Agnes har dött och hon ligger i sin säng i väntan på begravning. Anna går upp på natten för att hon hör gråt och då träffar hon på de två systrarna stående som skyltdockor utanför Agnes rum. Hon går in till den döda Agnes (samtidigt som man hör hennes häftiga andhämtning) och vi ser Agnes ligga död i sin säng. Plötsligt zoomas Agnes ansikte in och vi ser tårar rinna på hennes kinder. Det var riktigt läskigt. Faktiskt.
</spoiler>