Jeremiah Johnson (1972)

Jeremiah Johnson inleds med en ouvertyr (!). Vilken grej! En grej som ju Tarantino använde i sin western-hyllning The Hateful Eight. Här sätter ouvertyren stämningen direkt. Vi bjuds på både melankolisk fiolmusik och ett avsnitt med riktigt pampig musik.

Jag undrar hur musiken reflekterar stämningen i resten av filmen? I slutet av ouvertyr blir musiken på gränsen till otäck, nästan som ljudspåret i en skräckfilm. Mm, intressant.

Filmen har för övrigt även en mellanakt (entr’acte/intermission).

Krigsveteranen Jeremiah Johnson (Robert Redford) beslutar sig för att bli en bergsman och livnära sig som pälsjägare i Klippiga bergen. Inledningsvis går det inte så bra för Jeremiah. Han klarar i princip ingenting. Jag fick nästan lite Into the Wild-vibbar. Men så träffar han på pälsjägaroriginalet Bear Claw (Will Geer) som lär upp honom i bergslivet. Bear Claw är en helt underbar karaktär. En favorit!

Början av filmen är kul, på gränsen till en komedi. Det är även härligt snöiga miljöer. Snö på film är alltid rätt. Men säg det roliga som pågår för evigt. Runt hörnet väntar diverse tråkigheter för Jeremiah. Den svenska titeln, Jeremiah Johnson – indiandödaren, skvallrar om vilka tråkigheter. Jeremiah vill fly den grymma verkligheten men det är ju som alla vet omöjligt.

När tråkigheterna började kom jag att tänka på en Clintan-western. Hmm, vilken kan det vara? Jo, The Outlaw Josey Wales är det förstås. Hämndtemat är tydligt i bägge filmerna.

Mot slutet av filmen blir det riktigt sorgligt. Jag önskade att Jeremiah skulle få behålla tiden av familjelycka en stund längre men det var ju ofrånkomligt att det inte skulle bli så.

Filmen är lite rolig, lite melankolisk, och mot slutet både sorglig och nästan som en skräckfilm. En ballad till film. Och, ja, ouvertyrens musik återspeglade alltså filmen som helhet på ett bra sätt.