Citizen Kane (1941)

Jaha, då var det dags att lägga upp en gammal preblogg-text om filmvärldens Citizen Kane. The Citizen Kane of movies. Jag syftar alltså på just Citizen Kane och min text om den skrevs i juni 2007.

Jaha, då är det mycket möjligt att jag har stött på en av de filmer som jag skulle vilja beteckna som överskattad. Jag kan egentligen inte komma på nån annan mer uppenbar. Fast samtidigt så vet jag att ganska många inte tycker Orson Welles debutfilm är nåt mästerverk, så jag vet egentligen inte om överskattad är rätt ord. Det är som med Bergman ungefär. Jag tycker inte Bergman är överskattad eftersom väldigt många inte gillar hans filmer. Det är möjligt att det i bägge fallen är skillnad på hobbycineaster med båda fötterna på jorden och recensenter uppe i finkulturskyn kanske.

Hur som helst, Citizen Kane är filmen om tidningskungen Charles Foster Kane, hans uppgång och fall. Vi får hans liv berättat för oss i återblickar, från barndomen där han blev bortadopterad till en bank (!), via starten och uppgången på tidningen The New York Inquirer, till misslyckade äktenskap och en tilltagande besatthet och paranoia. Berättelsen ramas in av att en reporter som genom att intervjua personer från Kanes liv försöker få reda på vad Kanes sista ord på sin dödsbädd egentligen betydde. ”Rosebud!”.

Objektivt sett kan jag se att det här är en ganska speciell film. Åtminstone, gissar jag, för sin tid. Berättartekniskt använder sig Welles av en del annorlunda grepp som t ex en sorts journalfilm där Kanes liv snabberättas i dokumentär form. Även själva strukturen på filmen med episodiska återblickar känns modern. Och så det klassiska slutet där inledningens Rosebud får sin förklaring. Fotot, vackert svartvitt, sticker ut med framförallt ljus, mörker och annorlunda bildlösningar (à la film noir?). Dock överanvänder man greppet att låta vissa personers ansikten förbli siluettskuggor. Jag får också erkänna att Welles är bra i rollen som Kane. Speciellt känns han som blott 26 år gammal väldigt trovärdig som gammal (bra sminkad och bra spelat).

Men. Men. Men. Jag tycker filmen som helhet, liksom karaktären Kane, ändå känns tom, torr och tråkig. Jag håller med Puffie (min kommentar: en gammal forumkompis från Filmsnack.se) som skrev att filmen känns som tre timmar även fast den bara är två. Jag får liksom inte ihop filmen. Den lovar väldigt mycket (inte minst inledningen som är briljant) men i slutändan får jag inte ut nånting av den. De många delarna, journalfilmen, de episodiska återblickarna, journalistens intervjuer, ger bara ett spretigt pretentiöst intryck. Jag skulle kunna skriva mer men nöjer med att konstatera att betyget ändå med nöd och näppe blir godkänt. (Min kommentar: om jag hade satt betyg idag hade det nog blivit 2-2,5/5 då ”nöd och näppe godkänt” nog inte längre är en trea utan snarare en tvåa).

Jag skulle kunna sammanfatta Citizen Kane så här: <spoiler>En ganska tråkig transportsträcka bara för att konstatera att Kane saknade sin kälke</spoiler>

Det här också en av få gånger då jag avstår från att använda den svenska titeln. Det är den här och sen en del av Dario Argentos filmer…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Film noir-fredag: Touch of Evil


Titel: Touch of Evil (En djävulsk fälla)
Regi: Orson Welles
År: 1958
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Denna den sista film noiren, som vissa hävdar, regisserades av en fetlagd Orson Welles och hade Charlton Heston i en av huvudrollerna som Miguel, en mexikansk narkotikapolis gift med en amerikanska (Janet Leigh, iih iih iih iih iih… Psycho). Miguel och hans fru smekmånar i en gränsstad (mellan Mexiko och USA) då en bilbomb exploderar och kommissarie Quinlan (Orson Welles) anländer (och dominerar både som karaktär i filmen och som skådis).

Den inledande långa sekvensen är ett mästerverk konstaterar jag direkt. Ruggigt snyggt filmat (med schyssta skuggor som sig bör), som fick mig att fundera på hur det egentligen var gjort. Samtidigt som det är snyggt är också hela scenen spännande pga av en inbyggd osäkerhet om vad och hur saker och ting ska hända. Synd då att Welles inte fortsätter lika bra i resten av filmen. Alltså, Heston funkar kanonbra i en film som Ben-Hur men här känns han lite stel och väl amerikansk. Det känns verkligen som han är en amerikan med mörkfärgat hår.

Nja, filmen tappar alltså rejält efter ett hand och när Janet Leigh kommer till ett motell och träffar en nattportier med Tourettes syndrom (typ) blev det mest fånigt. Varför skulle han vara med och förstöra den stämning som eventuellt fanns? Sen försvann även spänningen på nåt sätt, även om Welles är bra i sin roll som den vrånge kommissarien med kontaminerat mjöl i påsen. Och ja, slutuppgörelsen var ganska fyndigt gjort ändå. Men, tyvärr, efter en mycket lovande inledning rann denna film ut i sanden och stannar vid en svag trea.

3-/5

PS. Trots att Touch of Evil ibland betraktas som den sista film noiren så är det inte den sista filmen i mitt noir-tema. Nej, det återstår två filmer, och det blir två 40-talsfilmer med Humphrey Bogart. Men sen är det slut. 😉

Film noir-fredag: The Third Man


Titel: The Third Man (Den tredje mannen)
Regi: Carol Reed
År: 1949
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Orson Welles dyker upp igen i noir-temat. Denna gång dubblerar han inte som både skådis och regissör utan är ”endast” skådis i denna brittiska film noir (vilket vissa anser diskvalificerar den som noir).

The Third Man är bra i inledningen då den bitvis träige Holly Martins (Joseph Cotten) kommer till Wien för att träffa sin gamle vän Harry Lime. Martins dras in i mystiska affärer då det visar sig att Lime precis dött under något skumma omständigheter och helylleamerikan som Martins är så måste han givetvis utreda vad som egentligen har hänt. Efter den lovande inledningen, där vi även får träffa den otroligt torre och sååå brittiske majoren Calloway (Trevor Howard), tycker jag filmen tappar fokus och tempo. Den är inte speciellt spännande utan blir nästan en såsig komedi. Den glimtar dock till bitvis, främst genom slemmige Ernst Deutsch som är sevärd som en av Limes vänner.

När Orson Welles väl gör entré så lyfter filmen två snäpp. Just scenen när han dyker upp är genialisk i sitt användande av ljus och skuggor. Och Welles är perfekt som den mystiske Lime. (Anledningen till att man tycker Welles är så bra som Lime beror väl just på att han inte är med så mycket. Han är en mystiskt bra figur helt enkelt. Om han hade varit med från början så hade det inte blivit samma sak.) Från och med detta ögonblick är filmen mycket bra. Slutet som utspelas i Wiens kloaker är så satans bra gjort att man nästan blir tårögd. Den allra sista scenen i filmen är även den perfekt. Jag var rädd att hon Anna skulle komma tillbaka efter att hon gått ur bild men lyckligtvis fick Martins helt enkelt fimpa cigaretten och bita i det sura äpplet. Betyget till filmen blir den svagaste fyran man kan tänka sig.

4-/5

Film noir-fredag: The Lady from Shanghai


Titel: The Lady from Shanghai
Regi: Orson Welles
År: 1947
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Nej, jag har inte glömt att det är fredag. Så även om det är lite sent så kommer det givetvis en recension av en film noir. Den här gången en film där Orson Welles motvilligt regisserar Orson Welles [sic!]. Welles spelar Michael O’Hara en irländsk sjöman som blir förtrollad av Rita Hayworths blondin Elsa och luras med på en seglats med Elsa, hennes man (Everett Sloan) och mannens affärskollega (Glenn Anders). Givetvis är det nåt lurt och O’Hara vet att han kommer att utnyttjas på ett heller annat sätt. Frågan är bara hur?

The Lady from Shanghai är en mycket märklig film. Bra är det inte. Samtliga skådisar känns som tagna ur Glamour. Replikerna sägs en efter en helt utan koppling till varandra. Orson Welles berättarröst känns larvig. Hans irländska dialekt är inte bra. Historien är tråkig, seg och tråkig. Jag tänker ”jamen kan ni komma till twisten nån gång då. Den där twisten som ska göra filmen spännande”. När den twisten kommer så tänker jag ”jaha, och?”. Jag känner inte att nån av de inblandade känner för filmen. Talande är väl att Orson Welles inte finns listad som regissör under förtexterna.

Historien är luddig och förvirrande tråkig. Vem lurar vem kan vara intressant ibland men här funkar det inte. Klippningen, dialogen, ja det mesta är som taget ur en Stefan och Krister-fars. Rita Hayworth har några bra scener där hon förtrollar. Orson har en kort monolog där han jämför Elsa & Co med hajar som känner blodsmak och äter upp varandra. Förutom det så är det ganska tråkigt.

Filmen har ingen nerv helt enkelt. Film noir brukar åtminstone kunna vara spännande. Eller så är fotot snyggt eller lite udda. Här är det inget som är udda. Halva filmen är man ute på en seglats från New York till San Fransisco via Panamakanalen. Under dessa scener händer i princip inget. Man skulle kunna tänka sig att det byggs upp en stämning och att det sen blir spännande. Men nej. Inget byggs egentligen upp och det blir inte heller speciellt spännande. Hela filmen känns amtörmässig.

Förutom noir-kungen Movies – Noir, som jag väl har retat upp nu ;), så har även Rörliga bilder och tryckta ord tyckt till om The Lady from Shanghai.

2/5

PS. En sak som jag tänkte på när jag såg och framförallt hörde på filmen var hur, speciellt Rita Hayworth, uttalade ord med wh i början som t ex white med ett ganska tydligt väsande h. Jag vet inte, men det känns som om det inte uttalas på det sättet längre. Haha, att jag funderade på sånt här under filmen är väl ett tydligt tecken på att den inte funkade för mig.

Film noir-fredag: The Stranger


Titel: The Stranger (Främligen)
Regi: Orson Welles
År: 1946
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Första recensionen hos WordPress (!) och eftersom det är fredag så blir det givetvis film noir. Min favvo Edward G. Robinson dyker upp precis som duktige Orson Welles som kanske ändå i mina ögon är något överskattad. Har han gjort världens bästa film? Jo, tjena.

Orson Welles (även filmens regissör) spelar en nazist som efter andra världskriget gömmer sig i en amerikansk småstad. Hit kommer en utredare från en FN-kommission som försöker hitta krigsförbrytare. ”Nazidetektiven” spelas av Edward G. Robinson som blivit något av en personlig favorit. Jag vet inte riktigt om det här ska kallas noir? Jag ställer frågan eftersom filmen ingick i det noir-tema som SVT körde för ett tag sen. Filmen känns mer som en vanlig thriller. Men ok då, vi har faktiskt en person som förleds av sina känslor och därför agerar mot sin egen moral och för sent inser sitt misstag. Just detta brukar (ska) vara ett tema i noir tycker jag.


Orson Welles har en speciell pondus. Jag tror mycket ligger i hans röst. Den har en märklig tyngd som gör att man lyssnar och liksom litar på det han säger. Welles själv räcker dock inte till för att lyfta den här filmen till några högre höjder. Trots en hitchcock-scen som utspelas högt uppe på en stege så blir det aldrig riktigt spännande. Robinson är charmig och ger filmen en ganska hög mysfaktor, kanske för hög. Men spännande på riktigt blir det, som sagt, aldrig. Det finns något barnsligt över hela filmen som gör att jag aldrig dras in på allvar, och aldrig riktigt tror att Welles verkligen är en tvättäkta nazist. Men filmen är ändå sevärd och en hyfsad thriller. En trea landar den på.

3/5

%d bloggare gillar detta: