Film noir-fredag: The Third Man
14 oktober, 2011 12 kommentarer
Titel: The Third Man (Den tredje mannen)
Regi: Carol Reed
År: 1949
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir
Orson Welles dyker upp igen i noir-temat. Denna gång dubblerar han inte som både skådis och regissör utan är ”endast” skådis i denna brittiska film noir (vilket vissa anser diskvalificerar den som noir).
The Third Man är bra i inledningen då den bitvis träige Holly Martins (Joseph Cotten) kommer till Wien för att träffa sin gamle vän Harry Lime. Martins dras in i mystiska affärer då det visar sig att Lime precis dött under något skumma omständigheter och helylleamerikan som Martins är så måste han givetvis utreda vad som egentligen har hänt. Efter den lovande inledningen, där vi även får träffa den otroligt torre och sååå brittiske majoren Calloway (Trevor Howard), tycker jag filmen tappar fokus och tempo. Den är inte speciellt spännande utan blir nästan en såsig komedi. Den glimtar dock till bitvis, främst genom slemmige Ernst Deutsch som är sevärd som en av Limes vänner.
När Orson Welles väl gör entré så lyfter filmen två snäpp. Just scenen när han dyker upp är genialisk i sitt användande av ljus och skuggor. Och Welles är perfekt som den mystiske Lime. (Anledningen till att man tycker Welles är så bra som Lime beror väl just på att han inte är med så mycket. Han är en mystiskt bra figur helt enkelt. Om han hade varit med från början så hade det inte blivit samma sak.) Från och med detta ögonblick är filmen mycket bra. Slutet som utspelas i Wiens kloaker är så satans bra gjort att man nästan blir tårögd. Den allra sista scenen i filmen är även den perfekt. Jag var rädd att hon Anna skulle komma tillbaka efter att hon gått ur bild men lyckligtvis fick Martins helt enkelt fimpa cigaretten och bita i det sura äpplet. Betyget till filmen blir den svagaste fyran man kan tänka sig.
4-/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Borde verkligen se om den här, minns bara att jag gillade den väldigt mycket.
Jag tycker väl inte det är världens bästa film direkt även den är riktigt bra och själv är jag inte supersugen på att se om den. Fast å andra sidan ser väldigt sällan om filmer rent generellt. 😉
Det var en Postkodsmiljonärsfråga om den här filmen på TV nu ikväll. Vilket sammanträffande 🙂
För nån vecka sen hände nåt liknande då Plox klickade in sig på min recension av 28 dagar senare samtidigt som just den filmen började på teve.
Första gången såg jag den på ett långflyg, det var en miss. Andra gången såg jag den inte heller under några bra omständigheter. Men tredje gången i lugn och ro satt den ! Stämningsfull och otroligt snyggt filmad.
Så här skrev jag om The Third Man efter senaste titten.
Haha, ja, att se just en sån här stämningsfilm på ett flyg är kanske inte optimalt. Tack för länken till din recension. Jag glömde ta med den som jag brukar göra i noir-temat beroende på att jag använde min White Heat-recension som mall och just den hade du inte recenserat så då föll det bort.
Welles har haft en mäktig närvaro i samtliga filmer jag sett honom i (rätt få dock), till och med i pajasrullen Casino Royale.
Visst har han speciell närvaro, mycket beroende på rösten. Jag har sett en hel del rullar med Welles men inte just Casino Royale fast det verkar ju inte vara nån större förlust. 😉
Sextiotals CR ska man sky som elden lita på mig! Den här filmen har jag faktiskt sett men det är väl en 25 år sedan sist men den ligger härhemma tillsammans med ett par andra klasiker. Egentligen skulle man nog ta och beta av dessa då åtminstone jag sällan blir missnöjd.
Ja, du har ju sett t ex Sunset Boulevard nyligen och gillat den. Nu tyckte ju iofs just jag att Den tredje mannen var lite sämre men klart sevärd är den. Just gamla klassiker brukar vara just gamla klassiker av en anledning!
För mig höll filmen jämn nivå rakt igenom även om jag håller med om att Welles som Lime är något extra. Vet inte om jag blev lika tårögd av springandet i kloakerna i slutet dock. Det är kanske just att slutet inte bet på mig lika mycket som gjorde att jag hamnade på betyg tre och du på en svag fyra?
Att jag blev tårögd var en sån där Joel-reaktion, typ att Joel gråter under ”samla ihop teamet”-montaget i Fast & Furious för att det är så bra. 🙂