Soylent Green

Soylent GreenTitel: Soylent Green
Regi: Richard Fleischer
År: 1973
IMDb
| Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev nyligen om Soylent Green så därför kommer här min recension från 2007 av denna sf-klassiker.

Charlton Heston i ännu en dystopisk sci-fi-film efter att ha varit den siste mannen på jorden. I Soylent Green spelar han en polis i ett framtida och överbefolkat (40 miljoner!) New york där en burk jordgubbssylt kostar en förmögenhet och en bit färskt kött eller grönsaker bara är att glömma. Dessutom är det stekhett då jorden drabbats av växthuseffekten (en relativt tidig ”miljöfilm” alltså). När Heston utreder ett mord kommer han en oroande hemlighet på spåren som har med storföretaget Soylent att göra. Soylent förser den hungrande befolkningen med konstgjord näringsrik mat som är tillverkad av plankton från jordens hav.

Trots att det ska vara en framtidsskildring så gillade jag 70-talskänslan i filmen, precis som i The Omega Man. Fast man har ändå lyckats med att få till en känsla av att det faktiskt är en annan tid. Det är smutsigt, alla har en sorts skumma mössor, och det är folk överallt. Jag gillade att det här inte var den typ av sf-historia där det har skett en högteknologisk utveckling. Här har det istället gått bakåt (i alla fall de flesta avseenden). T ex finns det knappt några böcker längre. Istället är det människor som har som yrke att vara en bok. Heston har t ex en bok till sin hjälp i sina utredningar, spelad av Edward G. Robinson som en gång i tiden spelade i Little Caesar (1931) och i en mängd film noirs. Robinson är skön i sin roll, 80 år och i princip döv som han var (enligt extramaterialet på dvd:n).

I Hollywoods filmer från slutet av 60- till slutet av 70-talet så kan man inte förvänta sig ett lyckligt slut eller en helt förutsägbart handling. Under den här perioden fick ju regissörer/manusförfattare friare händer, vilket gjorde att filmerna tog vändningar och var personliga på ett sätt som inte förekommer i t ex de flesta nutida remakes. Nu är kanske inte just Soylent Green ett klockrent exempel på det här, men ett hyfsat exempel i alla fall. Heston då? Nja, han passar i sin roll. Han är träig, stel och inte helt smidig. Han passar helt enkelt. Filmen som helhet är underhållande, lagom spännande och med en ganska bra konspiration. Framförallt är det känslan som är skön. Jag gillade nästan mest de där bulldozrarna som skyfflade upp hungrande upproriska demonstranter, haha.

4-/5

PS. Robinson dog för övrigt nio dagar efter att inspelningarna var klara.

Film noir-fredag: Key Largo


Titel: Key Largo (Stormvarning utfärdad)
Regi: John Huston
År: 1948
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Fredag = Film noir. Det blir första gången coolheten själv Humphrey Bogart dyker upp. Men det blir inte den sista. Till min noir-lista har jag lagt till The Maltese Falcon från ’41 (även den i regi av John Huston) och så The Big Sleep från ’46 (där vi ser Lauren Bacall precis som i Key Largo). The Big Sleep såg jag för flera år sen och gillade den då skarpt (så den kommer jag se om). Däremot var jag inte speciellt förtjust i Riddarfalken… Recensioner av dessa filmer kommer senare i temat.

Key Largo är ett thrillerkammarspel där Bogie spelar en veteran från andra världskriget som tar in på ett hotell i Florida Keys för att besöka hotellets ägare (Lionel Barrymore), far till en vän som dog i kriget. Väl på plats visar det sig att hotellet tagits över av en hänsynslös gangster (en underbar Edward G. Robinson).

Jag har inte så mycket att säga egentligen. Det var en helt ok thriller med en Bogart lite på tomgång, precis som Lauren Bacall (som ändå är sval och skön som vanligt). Bäst var helt klart Edward G. Robinson, rolig och grym som skurk. Robinson är verkligen en karaktärsskådis, dvs han kan gestalta psykologiskt helt olika karaktärer på ett övertygande sätt. I Key Largo är han en hänsynslös skurk medan han var en naiv tönt i Scarlet Street. Key Largo som helhet är sevärd och lagom spännande men jag får en känsla av att regissör John Huston inte brann för projektet. Eller så var det jag som inte brann.

3/5

Film noir-fredag: The Stranger


Titel: The Stranger (Främligen)
Regi: Orson Welles
År: 1946
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Första recensionen hos WordPress (!) och eftersom det är fredag så blir det givetvis film noir. Min favvo Edward G. Robinson dyker upp precis som duktige Orson Welles som kanske ändå i mina ögon är något överskattad. Har han gjort världens bästa film? Jo, tjena.

Orson Welles (även filmens regissör) spelar en nazist som efter andra världskriget gömmer sig i en amerikansk småstad. Hit kommer en utredare från en FN-kommission som försöker hitta krigsförbrytare. ”Nazidetektiven” spelas av Edward G. Robinson som blivit något av en personlig favorit. Jag vet inte riktigt om det här ska kallas noir? Jag ställer frågan eftersom filmen ingick i det noir-tema som SVT körde för ett tag sen. Filmen känns mer som en vanlig thriller. Men ok då, vi har faktiskt en person som förleds av sina känslor och därför agerar mot sin egen moral och för sent inser sitt misstag. Just detta brukar (ska) vara ett tema i noir tycker jag.


Orson Welles har en speciell pondus. Jag tror mycket ligger i hans röst. Den har en märklig tyngd som gör att man lyssnar och liksom litar på det han säger. Welles själv räcker dock inte till för att lyfta den här filmen till några högre höjder. Trots en hitchcock-scen som utspelas högt uppe på en stege så blir det aldrig riktigt spännande. Robinson är charmig och ger filmen en ganska hög mysfaktor, kanske för hög. Men spännande på riktigt blir det, som sagt, aldrig. Det finns något barnsligt över hela filmen som gör att jag aldrig dras in på allvar, och aldrig riktigt tror att Welles verkligen är en tvättäkta nazist. Men filmen är ändå sevärd och en hyfsad thriller. En trea landar den på.

3/5

Film noir-fredag: Scarlet Street

Titel: Scarlet Street (Kvinna i rött)
Regi: Fritz Lang
År: 1945
IMDb
| Filmtipset

Igår var det tydligen den svarta torsdagen, i alla fall enligt DN:s förstasida. Jag kör som vanligt en svart fredag. Med andra ord är det dags för en ny film noir. Det blir ett lite kortare omdöme den här gången men filmen, som faktiskt är regisserad av Fritz Lang, är inte mindre sevärd för det (trots att den svenska titeln låter som en Hillman-deckare).

En ganska märklig film faktiskt. Den oefterliknelige Edward G. Robinson spelar en till ytan torftig bankman som blir kär i en lycksökerska (Joan Bennett) som bara är ute efter hans pengar (som hon tror att han tjänar som framgångsrik konstnär). Jag vet inte, men jag berördes av Robinsons öde i filmen. Filmen är som en förväxlingskomedi där komedin är utbytt mot tragedi. Både Robinson och lycksökerskan lurar varandra på olika sätt.

I grunden är det en sorglig historia om en man som är för snäll, och naiv, men som har känslor inombords som till slut måste komma ut. En lustig detalj var att det inte från början framgick att Robinsons bankman faktiskt var gift. Första gången som frun gjorde sig hörd så trodde jag att det var någon gnällig hyresvärdinna men det visade sig alltså vara Robinsons äkta maka, som inte var att leka med. Robinsons rörande insats gör att jag måste ge filmen en svag fyra.

4-/5

Film noir-fredag: Double Indemnity

Titel: Double Indemnity (Kvinna utan samvete)
Regi: Billy Wilder
År: 1944
IMDb
| Filmtipset

Film noir-dags igen! Den svenska titeln på den här filmen blev Kvinna utan samvete, vilket kanske är förståeligt då försäkringstermer inte riktigt passar som filmtitlar, i alla fall inte på svenska. Eller Dubbel skadeersättning kanske hade funkat? Här hittas förresten en lista på alla film noirs (film noirer, films noir?) jag tänkt skriva om under de kommande veckorna.

Double Indemnity är en thriller om en försäkringsman (Fred MacMurray) som låter sig dras in i en mordhärva då en klients fru (Barbara Stanwyck) planerar att ta livet av sin man och inkassera försäkringspengarna. Hmm, det är märkligt, egentligen borde jag gilla filmen mer än jag gör — skådisarna briljerar, enradarna haglar, stämningen är hyfsat bra. Jag tror att det är den, nånstans i bakgrunden, käcka Hollywood-stämningen som gör att filmen går mig lite förbi. Eller så är det att jag inte bryr mig det minsta om karaktärerna. Kanske är det just det (ytan!) som är den här film noir-genrens kännetecken, jag vet inte.

Men ok, det är ändå en ganska spännande thriller där situationen blir allt mer svettig för försäkringsmannen. Stanwyck gör sin femme fatale bra och MacMurray är töntig och kaxig samtidigt i sin roll. Men nånstans så blir det ändå aldrig allvar. Jag får vibbar av screwball-komedier med Cary Grant och det skär sig. Kul att se Edward G. Robinson som snabbsnackande chef på försäkringsbolaget. Samtidigt som han är bra så bidrar han till den där käcka stämningen som jag verkar vara allergisk emot. Godkänt blir det ändå.

3/5

%d bloggare gillar detta: