Harrison’s Flowers (2000)

För några dagar sen såg jag Chloé Zhaos Oscarsnominerade film Nomadland. I huvudrollen i den filmen ser vi Frances McDormand som den kringresande Fern. I en biroll, bland alla verkliga nomader som spelar sig själva, hittar vi David Strathairn. I dagens film, Harrison’s Flowers, spelar Strathairn rollen som just Harrison och trots att titeln antyder att det är en stor roll så är det i själva verket en ganska liten roll (som jag minns det, är väl bäst att säga). Min preblogg-text om filmen skrevs i juni 2003.

Harrison’s Flowers är ett krigsdrama som inleds i USA hösten 1991 där fotografen Harrison Lloyd (David Strathairn) börjar tröttna på att skildra krigszoner runt om i världen. Chefen på tidningen som anlitar honom övertalar honom dock att jobba ett tag till och han skickas till Jugoslavien för att plåta vad som händer där i kriget mellan serber och kroater. Fru och barn lämnar han hemma som vanligt men lovar att vara tillbaka i tid till sin sons födelsedag. Men – det blir inte så. Efter några dagar kommer besked om han har omkommit när ett hus har rasat samman. Dock har ingen kropp hittats. Frun Sarah (Andie MacDowell) vägrar acceptera att Harrison är död och åker på eget bevåg till Jugoslavien och kriget för att leta rätt på honom, vare sig han är död eller levande. Väl där träffar hon ett gäng fotografer, bl a Kyle spelad av Adrien Brody (från The Pianist som ni ju ska se på bio när den kommer!).

Från att de första 20-30 min ha utspelats i lugna och trygga (relativt sett) New York så förflyttas filmen och Sarah till Jugoslavien och hamnar bokstavligt talat mitt i kriget. Varken Sarah eller jag var riktigt beredda på detta vilket gör att det blir rätt så omskakande för oss båda. Kriget skildras på ett grymt sätt och vi får uppleva det ur krigsfotografernas perspektiv.

Skådisarna pratar engelska men filmen är fransk (regissören, en man, heter Élie Chouraqui) och kanske var det därför som den kändes äkta på nåt sätt och man slapp det vanliga värsta dravlet där amerikaner ska spela hjälte även om det är en amerikan som ska ”räddas”. Det är en helt ok och spännande rulle som får betyget 4/5, en svag fyra men ändå en fyra. Slutet hade kunnat vara bättre men jag rekommenderar den ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Only the Brave (2017)

Only the Brave var BOATS som överraskade mig en hel del var brandmansfilmen Only the Brave. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig men inte att jag skulle vara i princip rörd till tårar i slutet.

Inledningsvis var det det gamla vanliga med macho-män som säger hej då till fru och barn. Det spelas rockmusik i bilen på väg ut mot skogen. Det grabbsnackas under pauserna mellan släckningsarbete. Macho.

Miles Teller spelar en slarver och är urtypen av en figur som ska skärpa till sig, växa upp, klippa sig, skaffa sig ett jobb, och ta hand om sin familj under filmens gång.

Så kanske inte så mycket nytt under solen och ingenting speciellt upphetsande. Det är som sagt macho så det förslår och filmen är superamerikansk. Americana! Och det kanske just därför jag gillar den, just att den känns ärlig. Under titten satt jag och funderade på om jag hade gillat den lika mycket om huvudpersonerna hade varit soldater. Det är mycket möjligt att det inte hade funkat då, som i Lone Survivor. Det är nåt med soldater som dör ärofyllt i slow motion som bara inte funkar för mig.

En liten detalj som stack ut med Only the Brave var dess klippning. Det var ett grepp som förekommer då och då. Nämligen att man klipper över till nästa scen innan den pågående scenen kommit till ett normalt avslut. Jag gillade det eftersom det gav ett bra tempo till filmen.

Filmen visade sig även som tur var innehåll mer än brandmän som släcker bränder och fruar som väntar hemma och barn. Fruarna är riktiga människor som får andra scener än där de väntar vid telefonen.

Mot slutet får jag en tryckande känsla av en kommande katastrof, och när slutet väl kom var jag helt oförberedd eftersom jag inte hade koll på den verkliga historien. Mycket rörande. Enda lilla plumpen var att man envisades med att veva bilder på de verkliga personerna under eftertexterna. För mig blir det bara lök på laxen, tårta på tårta, och övertydligt smetigt. Det hade räckt med bilden med trädet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Greppet att visa de verkliga personer funkade dock givetvis utmärkt i Chernobyl. Där kändes det helt berättigat.

%d bloggare gillar detta: