Mr. Nobody (2009)

Mr. Nobody såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. När jag läser min text och hur jag drar paralleller till The Fountain så går mina tankar osökt till den mycket speciella och bra Cloud Atlas.

Mr. Nobody var en film jag inte visste mycket om. Jag visste inte att det var en belgisk film t ex. Men jag antar att det faktum att den var just belgisk bidrog till att jag inte visste så mycket om den. Nu brukar det i och för sig nästan vara normalfallet när det gäller filmerna jag ser på festivalen, men Mr. Nobody var ändå en påkostad produktion visade det sig. Handlingen, eller snarare känslan, i filmen påminde mig en del om The Fountain. Dessa två filmer tillhör en genre man inte ser så ofta. Nämligen den filosofiska filmen.

Jared Leto spelar huvudrollen som Nemo Nobody i mastodontrullen som är så spretig som en film kan vara. Den består av mängder av scener och handlingen är väldigt lös. Jag fascineras ändå bitvis av historien, där en gammal Leto ser tillbaka på alla möjliga sätt som hans liv hade kunnat te sig. Bäst är väl egentligen filmen när Nemo är en yngling som upptäcker kärleken. Sen blir det väl konstigt, utan mål och mening och slutet är minst sagt krystat. Som sagt, filmen har ingen handling men den handlar om mycket och ställer många frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter den långa filmen var man kanske inte helt upplagd för ett Face2Face, men regissören Jaco van Dormael visade sig vara en småtjock mysfarbror som menade att filmen inte svarade på några frågor, bara ställde dem, och det hade han rätt i. Många i publiken verkade tycka att var en toppfilm och tycktes tagna och Jaco fick en hel del publikfrågor. Av nån anledning tyckte jag inte stolarna var lika hårda på Bio Rio den här gången, jämfört med när jag såg Enter the Void.


Förfilm var Mei Ling (4-/5), en annorlunda och snygg liten animerad rulle om en tjej och en bläckfisk. Jag gillade den. Märkligt korta och stilrena, enkla, scener med märkligt långa svarta pauser mellan.

Dawn of the Dead (2004)

dawn-of-the-deadUnder oktober månad kör Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord ett härligt zombie-tema. Titta in där för en rejäl dos djuplodande texter om våra stapplande – och, ja, även springande – odöda vänner, zombierna. Med anledning av detta kommer här en gammal recension Zach Snyders remake Dawn of the Dead från 2004. Här hittar ni Sofias text. Min egen lilla text skrevs i juli 2004.

Sjuksköterskan Ana (Sarah Polly) vaknar en morgon i sitt fina hus bara för att finna att den trevliga villaförorten förvandlats till ett kaotiskt slagfält med galna zombier. Ana och några andra som inte blivit smittade flyr till ett stort köpcentrum där de kan klara sig ett tag. Som alla vet så är detta en remake på George A Romeros film från 1978.

Om man ska jämföra med originalet så är det här en mer normal Hollywoodfilm. Den har inte alls samma märkliga stämning som råder i Romeros film. Den påminner mer om 28 dagar senare t ex. Detta betyder inte att det är en dålig film. Den är välgjord och lyckas skapa en viss spänning och den är lite rolig ibland. Men medan Romeros original hade en bisarr stämning hela tiden så förekommer här bara en kort udda period då vi bl a får se huvudpersonerna leva vardagsliv i köpcentrumet (spela golf på hustaket bl a).

Remaken är mer actionfylld och zombierna springer dessutom (huvaligen) som rena sprinters. Inte riktigt zombiebeteende kanske. Ok, detta är bara observationer från min sida och det gör inte filmen sämre egentligen. Nå, som sagt, det är välgjord skräckaction, men med några jobbiga ”Hollywoodinslag” som sänker betyget lite. En skillnad jämfört med originalet är att här blir man bara zombie om man har blivit biten av en annan zombie. Jag har för mig att det i Romeros film räckte med att man dog helt enkelt. Då var det var nåt i luften som smittade. En stark trea blir betyget. Jag tyckte den var snygg också. Sen, det här med att det kommer något efter eftertexterna. Det gör det ju inte riktigt. I själva verket fortsätter filmen under hela eftertexterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Stories We Tell (2012)

Sarah PolleyEn dokumentär som blev väldigt hyllad, bl a av Filmspotting. Jag såg den i början av februari men skriver inte om den förrän nu, samtidigt som jag tittar på slutet av första halvlek av Spanien-Chile i fotbolls-VM. Henke skrev om den i april och efterfrågade min ingående analys. Det blir tyvärr ingen ingående analys. Jag gillar regissör Sarah Polleys film och hennes pappas mysiga, men ändå på nåt sätt kalla, berättarröst. Efter ett tag inser jag att det här kanske inte är en dokumentär som andra. Filmen skildrar Sarahs undersökande om vem som är hennes biologiska pappa och vi får bl a se gamla super-8-filmer på Sarahs mamma… eller är det verkligen autentiska bilder? Intressant, men aldrig gripande i magen. Det finns en sorts distans och det kanske är själva poängen?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tom

Splice


Titel: Splice
Regi: Vincenzo Natali
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Jamen kan du sluta lägga på huvudet på sned already! Det funkar möjligen en gång men sjuttonde gången så vill jag bara gå och lägga mig. Jag talar om den genframställda monstervarelsen Dren (Delphine Chanéac) som forskarparet Adrian Brody och Sarah Polley odlar fram i genetikskräckisen Splice. Vad jag är trött på är de där filmmonstrena som lägger huvudet på sned för att visa att de är lite lurigt intelligenta och hyperelaka. I Splice förekommer det… ofta, hyperofta.

Det här var den sämsta film jag har sett på väldigt länge. Själva grundhistorien kan ha en poäng men jag sitter och skrattar och skakar på huvudet åt scenerna jag får se i filmen. Det är skräp, det värsta skräp jag har sett så snyggt fotat. Hur har filmmakarna tänkt här? Sarah Polley har lyckats intala sig själv att hon tror på filmen. Det har dock inte Adrian Brody som känns som en skedstork som flugit fullständigt vilse. Varken Brodys hjärta eller hjärna är med i matchen. De båda, Brodys hjärta och hjärna, sitter förmodligen och skålar i whiskey på en bar i New York. De är i alla fall inte med i filmen.

Brody och hans brorsa i filmen? Kan någon tala om vilken frisör de använt. Jag ska skriva upp den i listan över frisörer att absolut inte besöka. Sen undrar jag även vem som kommit på den strålande idén att låta Brody ha en ny t-shirt med något nytt flashigt motiv i varje scen.

Jag skrev att det fanns en poäng i historien. Och det finns det. Det ställs en del frågor, om man vad som man ska betrakta som en levande tänkande varelse. Men detta tappas bort. Vad är dåligt? Det är förutsägbart. Dramascenerna är så dåliga att man får lust att själv söka in på scenskolan. Skräckscenerna är så dåliga att man sitter och längtar efter en skämskudde. Och då har vi inte ens nämnt sexscenerna.

1/5

PS. Är det bara jag som har tänkt på att Sarah Polley är djävulusiskt lik Julianne Moore?

Uppdatering: Var ju tvungen att lägga in bilder på Sarah och Julianne också. Men det som slog mig mest när jag såg Splice var att de två var lika i sina uttryck som skådisar, och speciellt när Sarah blev hysterisk på ett sätt som var snarlikt Juliannes känslosamma utbrott.

%d bloggare gillar detta: