BlacKkKlansman (2018)

23 november, 2022 7 kommentarer

Spike Lee gjorde en av mina favoritfilmer från 2020 i och med Da 5 Bloods. Det var nåt med Lees lågmälda och substila stil som verkligen funkade i den filmen. Haha, nej, Lee var ju förstås sin vana trogen lika subtil som ett kylskåp. Det är samma sak i BlacKkKlansman där Denzels son och Adam Driver spelar ett polispar som infiltrerar KKK. Washington sköter KKKkommunikationen via telefon och om man ska träffas på riktigt så kliver Driver in. Ja, vi förstår varför.

Jag tar och betar av The Wire-skådisen direkt. Yay! Det är Isiah ”Sheeeeeeeit” Whitlock Jr som dyker upp tidigt i en liten roll. Alltid lika kul att höra honom prata. När jag ändå betar av svarta skådisar så kan jag ju nämna Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton). Här spelar han medborgarrättskämpen Stokely Carmichael (aka Kwame Ture).

Jag brukar ofta gilla undercover-filmer. För personen som är undercover är det tröstlöst på nåt sätt. När ska man slå till? Nu? Eller vänta lite längre och bli ännu mer vän med de man ska förråda? Det är en oerhört utsatt position och när det gestaltas i filmer brukar det skapas en intensiv spänning, en sån där utdragen Hitchcock-spänning som inte bygger på att publiken överraskas utan istället vet förutsättningar och därav blir mer indragen.

BlacKkKlansman är bitvis en sorts komedi där man bl a skämtar om… rasism. Ja, för det finns ju något humoristiskt med en svart polisman som ringer och pratar med David Duke och säger att han hatar alla som inte har vit ariskt blod i sina ådror och att han gärna vill bli medlem. Apropå den typen av humor så kommer jag osökt att tänka på Chappelle’s Show från 2003 och sketchen om Clayton Bigsby, World’s Only Black White Supremacist. Triggervarning! Nu är jag ute och på gungfly här känner jag. Eller?

Mot slutet blir det hela mer allvarligt och på riktigt. Det blir även lite övertydligt med (för) tydliga referenser till MAGA och Tr*mp. Och så förekommer det ett speciellt musiktema som återkommer alldeles för ofta.

Ja, slutet med nyhetsklipp från 2017 i Charlottesville är starkt och en väckarklocka. Ändå tyckte jag nånstans att filmen då övergick till att bli ”propaganda” istället för att berätta en historia och därför når filmen inte riktigt fram till fyran.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Höjdpunkter med senator Clay Davis (Isiah Whitlock Jr) från The Wire

Filed under Betyg 3, BOATS, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Cars 3 (2017)

7 maj, 2021 2 kommentarer

Efter att i förra filmen varit lite sidsteppad (till förmån för bärgningsbilen Mater) är nu Lightning McQueen (Owen Wilson) tillbaka i fokus. Vi är med andra ord tillbaka på racing-banan där McQueen länge varit en vinnare. Nya förmågor knackar dock på dörren. Ungtupparna äntrar banan med ny teknik, simulatorer och statistik. McQueen känner sig stressad och gammal och i sin iver att utmana de unga bilarna kraschar han våldsamt. Är karriären över nu, precis som den var för den gamle mentorn Doc Hudson efter dennes krasch?

Efter de inledande racing-sekvenserna gör vi ett kort besök i Radiator Springs där McQueen efter kraschen sitter och surar och tänker tillbaka på bättre tider, speciellt de lyckliga stunderna med Hud. Till slut, efter lite påverkan från sina vänner, beslutar sig ändå McQueen för att satsa vidare.

Nu får vi ett klassiskt roadmovie-collage med klassiska amerikanska miljöer och smörig pop-country. Amerikanarna älskar verkligen sina vägar och sina bilar! McQueens färd inuti den stora röda lastbilen Mac går till en helt ny och ultramodern träningsanläggning där formen ska finslipas.

Den som får ansvaret att lära den gamla hunden McQueen att sitta är den klämkäcka tränartjejen Cruz, a.k.a. The Maestro of Motivation. Som förväntat går det inte så bra. Stretching och simulatorer är inte direkt McQueens grej. Hans nya chef hotar med att avsluta samarbetet men McQueen får en sista chans. Om han lyckas vinna det första loppet för säsongen så får han fortsätta rejsa.

Jag får lite Rocky vs Ivan Drago-känsla. Genuin (amerikansk) racing-skicklighet ställs mot ny avancerad teknik. Man kan säga att Cruz till att börja med spelar motsvarande roll som Brigitte Nielsen gjorde i Rocky IV. Men skrivbordsprodukten Cruz, som trivs i sin kliniska och instängda träningsmiljö, får lära sig ett annat om racing på riktigt. När McQueen ledsnat på simulatorer och pepp-talks så börjar han nämligen träna på sitt eget sätt, på sanden vid en havsstrand och i ett lerigt folkrace (eller demolition derby mer specifikt).

Det visar sig dessutom att Cruz som ung närt en dröm om att bli racingförare men inte vågat i den hårda miljön som domineras av män. Men kanske chansen finns än?

Cars 3 är otroligt amerikansk. Jag misstänker, utan att ha kollat upp det, att den mer internationellt präglade tvåan inte gick hem hos den amerikanska publiken. Nu skulle man tillbaka till rötterna och ”USA! USA! USA! USA! F*ck, yeah!”. Men även till mysig och nostalgisk americana i form av fina slitna miljöer och lost highways. Underbart!

Notis 1: Det var först i den här filmen som jag insåg att alla traktorer som förekommer faktiskt skulle föreställa kossor; kossor som man kan använda som träningshjälpmedel genom att försöka ta sig igenom en muande hjord av dem.

Notis 2: Senator Clay Davis från The Wire (yay!) dyker upp som en veteranracingbil. Isiah ”shiiiiiiiit” Whitlock Jr! Jag kände direkt igen hans karaktäristiska röst.

Avslutningsvis får jag lov att säga att det var ett lite udda ämne som behandlades: hur svårt det kan vara att avsluta sin karriär som elitidrottare, att därmed förlora en del av sin identitet. Det ska filmen ha cred för. Man snuddar även vid frågor kring hur det svårt det kan vara som kvinna eller svart i sportens värld. Ämnen som fortfarande är aktuella.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Da 5 Bloods (2020)

19 juni, 2020 5 kommentarer

Ett tecken på att en film funkar för mig är att jag efter titten går in på YouTube och kollar in intervjuer med de som har varit med och gjort filmen. Precis så var fallet efter att jag avnjutit Spike Lees senaste fi… joint Da 5 Bloods. Många Zoom-intervjuer blev det. Alla inblandade skådisar verkade vara väldigt sympatiska och det märktes att de trivdes tillsammans under inspelningen. Lee själv är dessutom en rolig och lurig liten rackare.

Jag råkade se en trailer för Netflix-filmen Da 5 Bloods på Twitter och min reaktion var ”That looks a-m-a-z-i-n-g!”. Jag kände direkt att det här kunde vara en film för mig. Levererade Lee? Svar: hell yeah!

Filmen inleds på ett sätt som vi börjar vänja oss vid vid det här laget när det gäller Lee. Vi får se och höra autentiska klipp med Muhammad Ali där han pratar om varför han vägrade göra militärtjänst i Vietnam. Sen drar skön Marvin Gaye-musik igång och vi får klipp på svarta soldater i Vietnam och på diverse figurer och händelser från medborgarrättsrörelsen. Lee är en utbildare och vill leverera ett budskap, det sticker han inte under stol med.

Jag älskade inledningen på filmen. De fyra veteranerna träffas i Vietnam där de ska hitta kvarlevorna av sin gruppchef (Chadwik Boseman i flashback-sekvenser) samt även försöka hitta en försvunnen guldskatt. Rena rama äventyret! Men först får vi lite party i störtsköna scener där gubbarna svingar sina lurviga och dricker paraplydrinkar. Störtsköna scener, som sagt, och extra kul att se Clarke Peters (Lester Freamon från The Wire, yay!) visa några schyssta moves.

Apropå världens bästa tv-serie så spelas en annan av gubbarna av ytterligare en The Wire-alumn. Nämligen ingen annan än Isiah Whitlock Jr (senator Clay ”shiiiiiiiit” Davis). Just att dessa The Wire-skådisar är med gör att filmen, vare sig jag vill eller inte höjer sig, för mig. Det är som att träffa gamla vänner igen trots att de spelar helt andra rollfigurer.

Ett intressant grepp, som kanske mer kom sig av kostnadsskäl, är att det är samma skådisar (alltså Clarke Peters, Isiah Whitlock Jr, Norm Lewis och sist men inte minst Delroy Lindo) som spelar samma personer i de flashback-sekvenser från Vietnam-kriget som förekommer. Då får vi även träffa den femte medlemmen av gruppen, Stormin’ Norman, spelad av en betydligt yngre Chadwick Boseman. Jag tyckte det här greppet funkade utmärkt. Det gav en känsla av magisk realism, att gubbarna är en sorts spöken som inte har kunnat släppa det som skedde i Vietnam.

Ett annat grepp som stack ut var att det under hela filmen förekommer inklippta stillbilder som refererar till vad som händer och sägs i filmen. Det kan vara allt från svarta krigshjältar, Aretha Franklin och Edwin Moses. Jag gillade det. Lee är en regissör som vill visa sin närvaro och att både han och vi som tittar är fullt på det klara med att det vi tittar på är just en film. Det är motsatsen till cinéma vérité.

En annan sån där medveten liten grej som jag kände igen från Malcolm X är att klippningen ibland är lite udda. Det är allra tydligast i inledningen när gubbarna träffas för första gången och kramar (kramar?!) varandra. Vi får se kramarna två gånger ur två olika vinklar, liksom upphackat. Även här blir det tydligt att det är en film som har en uppenbar person bakom spakarna, eller klippbordet i det här fallet. Mmm, jag gillar det.

Det var härligt att se Da 5 Bloods. Det är en spretig film som är för lång och som har en del stickspår som kändes krystade (exempelvis de där minröjarna). Filmen är tydlig, jättetydlig, övertydlig. Men ändå gillar jag den skarpt. När väl stämningen hade kommit över mig så släppte den aldrig trots brister. Dessutom blev det rörande dammigt i rummet mot slutet.

Delroy Lindo kommer för övrigt att bli Oscarsnominerad och troligen även vinna guldgubben. Vi får väl se i april [sic!].

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Lee och gubbarna plus unge Jonathan Mayors under inspelningen

Idag skriver även Fripps filmrevyer om Da 5 Bloods. Vad tyckte Henke? Paraplydrink eller trampmina?

Även Steffo och Fiffi har snackat om filmen i SoF-podden. Och nu har även Rörliga bilder och tryckta ord låtit sig imponeras av Lees hantverk.

Filed under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

25th Hour (2002)

8 mars, 2019 Lämna en kommentar

Idag blir det en kortis i form av en preblogg-text om Spike Lees 25th Hour, en film som kanske inte känns som en typisk Spike Lee-film. Det är väl lite samma sak med Inside Man. Men det är väl positivt att Lee inte alltid känner att han måste göra filmer om rasproblematik och.dylika ämnen.

Min text om 25th Hour skrevs i april 2003. En sak råkade notera när letade upp min gamla text om filmen och därmed kollade i min gamla filmloggbok för året 2003 var att jag gick på bio 92 (!) gånger det året. Herre min je, det var inte dåligt.

Jag har rökt Spike Lees senaste joint 25th Hour. Det är Monty Brogans (Edward Norton) sista dag i frihet. Nästa dag ska han in i fängelse på lång tid för ett narkotikabrott. Vi får följa Monty under det sista dygnet när han promenerar med sin hund, snackar med sin pappa (Brian Cox), är på en sista fest med flickvännen och sina kompisar (bl a favoriten Philip Seymour Hoffman).

Jag gillar den här typen av film som utspelar sig under ett dygn eller en natt. Den påminde mig lite om Scorseses En natt i New York (After Hours) och även i viss mån Dinner Rush. Det är som en sorts roadmovie fast på samma plats, staden New York i detta fall, om ni förstår vad jag menar. Betyget blir en stark 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Old Man & the Gun (2018)

22 november, 2018 4 kommentarer

Robert Redford, vilken charmör till skådis han ändå är! The Old Man & the Gun sägs vara hans sista film, i alla fall om man ska tro honom själv. Han ska tydligen ta upp sitt måleri igen på äldre dagar. Ett citat från en artikel från 2016 skvallrar ändå om att skådespelardörren inte är helt stängd.

”It’s just me, just the way it used to be, and so going back to sketching – that’s sort of where my head is right now. So, I’m thinking of moving in that direction and not acting as much.”

Jag litar ändå mer på Redford än på andra som hotat med att sluta *host*Steven Soderbergh*host*. Redford är ändå över 80. Men som sagt, jag tror inte det är definitivt med tanke på avslutningen ”…not acting as much”.

The Old Man & the Gun är en film om världens snällaste bankrånare. Om den verkliga personen, Forrest Tucker, var lika mysig, snäll och charmig som det framställs i filmen, det vet jag inte, men filmen bygger alltså på verkliga händelser. Fast jag har svårt att tro att en person som åker in och ut ur finkan genom hela livet och ägnar dagarna åt att råna banker verkligen kan framstå som så mysig som Redford gör i The Old Man & the Gun.

Filmen innehåller väldigt tydliga metaaspekter. Detta är Redfords svanesång, en sorts sammanfattning av och hyllning till hans karriär som skådis. Film och verklighet flyter ihop.

De bästa scenerna är de när Redford träffar och flörtar med Sissy Spaceks rollfigur. Jag hade kunnat hänga hur länge som helst vid sidan om när de båda sitter och småpratar på ett fik. Det är bara att sitta där i ett diner-bås intill och njuta av det lättsamma samtalet och skådespeleriet från de båda.

I en sidohistoria i filmen får vi även följa en polis, spelad av Casey Affleck, som är Redford i hälarna. Även den här storyn är mysig och snäll. Affleck har ett trevligt förhållande med sin fru och sina små barn. Det förekommer inget stort drama. Alla är snälla.

De enda skotten som hörs i filmen är knallar från avgasrör. Vi får vid ett tillfälle se resultatet av ett skott då en av Redfords kumpaner, spelad av Danny Glover, har fått ett sår i en av sina love handles. Den tredje medlemmen av Redfords gäng spelas av en vithårig Tom Waits. Ja, de tre är sannerligen The Over-the-Hill Gang.

Det blir inte mysigare än så här tror jag, i alla fall inte i en film om bankrånare. The Old Man & the Gun är som en antites till Heat. Alla är snälla och Waingro lyser med sin frånvaro.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2018 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: