Pixar: Cars 2 (2011)

Cars 2 är en helt annan film än sin föregångare Cars. Vi spenderar t ex knappt nån tid alls i Radiator Springs eller Kylarköping som Disney+ väljer att visa det som trots att jag valt engelska som språk både för tal och text.

Filmen inleds förvånande nog som en Bond-film med att vi får lära känna en bilagent (agentbil?), Finn McMissile, röstspelad av en omisskännlig Michael Caine. Mystiska aktiviteter pågår ute på en oljeplattform. McMissiles uppgift är att ta reda vad men han blir avslöjad innan han får reda på nåt och tvingas fly för glatta (eller blöta) livet.

Vad har detta med racingstjärnan Lightning McQueen att göra? Inte så mycket egentligen. Lite överraskande så är det nämligen inte McQueen som är mest i fokus i filmen. Den rollen har bärgningsbilen Mater tagit över. Postern ovan ljuger alltså en del.

Det ena leder till det andra när Lightning och Mater är i Japan för att tävla i World Grand Prix bl a mot den italienska F1-bilen Francesco Bernoulli (röstspelad av en, precis som Caine, omisskännlig John ”Överspelet” Turturro). Plötsligt finner sig Mater värvad av Finn och den brittiska underrättelsetjänsten för att lösa mysteriet om vad som egentligen pågick ute på oljeplattformen.

Jag märker direkt att animationen är snäppet bättre än i den första filmen. Framförallt under inledningen noterade jag att havet var helt underbart gjort. Jag tror aldrig jag har sett havsvatten så snyggt animerat förr. Kanske i Ponyo, men där är det ju en helt annan stil.

En annan positiv detalj var att jag bisarrt nog köpte att bilar (och båtar, flygplan och andra typer av fordon och maskiner) är levande varelser som finns i världen trots att inga människor existerar och därmed byggt dem. Kanske har man lyckats förmänskliga dem på ett bättre sätt eller så har jag blivit van helt enkelt.

Filmen har ett uttalat miljötema där mycket handlar om att ta fram förnybara energikällor istället för att förlita sig på fossila bränslen som olja. Gissa vad filmens storskurk (en Elon Musk-homage?) vill att världen ska förlita sig på i framtiden?

Ett annat tema är USA vs Resten av världen och hur korkade amerikaner är. Det gestaltas i filmen av hur korkad i synnerhet Mater är. Det handlar om att tro att wasabi är glass, det oerhört förvirrande metersystemet och den lika förvirrande vänstertrafiken i London (ja, men den ÄR ju förvirrande). I slutändan så är det förstås ändå amerikanerna vi har att tacka för världsfreden och att en ondskefull skurk inte tog över världsherraväldet.

På det mer personliga planet handlar det om att lita på sig själv och sina vänner. Att inte försöka spela en roll utan att vara sig själv. Att inte försöka tvinga på en kompis en roll som han eller hon inte är trygg med. Lita på den du är! (Är det en trigger att skriva ”han eller hon” i en text?)

Slutligen: Mater röstspelas av… Larry the Cable Guy. What?! Vem fasiken är det? På IMDb är skådisen alltså namngiven som Larry the Cable Guy. Släng dig i väggen, McG! Efter lite research visar det sig att Larry är Dan Whitney, en amerikansk ståuppkomiker som skapat sig ett namn genom sin persona Larry the Cable Guy, en tvättäkta redneck med kraftig sydstatsbrytning.