25th Hour (2002)

Idag blir det en kortis i form av en preblogg-text om Spike Lees 25th Hour, en film som kanske inte känns som en typisk Spike Lee-film. Det är väl lite samma sak med Inside Man. Men det är väl positivt att Lee inte alltid känner att han måste göra filmer om rasproblematik och.dylika ämnen.

Min text om 25th Hour skrevs i april 2003. En sak råkade notera när letade upp min gamla text om filmen och därmed kollade i min gamla filmloggbok för året 2003 var att jag gick på bio 92 (!) gånger det året. Herre min je, det var inte dåligt.

Jag har rökt Spike Lees senaste joint 25th Hour. Det är Monty Brogans (Edward Norton) sista dag i frihet. Nästa dag ska han in i fängelse på lång tid för ett narkotikabrott. Vi får följa Monty under det sista dygnet när han promenerar med sin hund, snackar med sin pappa (Brian Cox), är på en sista fest med flickvännen och sina kompisar (bl a favoriten Philip Seymour Hoffman).

Jag gillar den här typen av film som utspelar sig under ett dygn eller en natt. Den påminde mig lite om Scorseses En natt i New York (After Hours) och även i viss mån Dinner Rush. Det är som en sorts roadmovie fast på samma plats, staden New York i detta fall, om ni förstår vad jag menar. Betyget blir en stark 3/5.