Skate Kitchen (2018)

Den historia som berättas i Skate Kitchen är inte speciellt originell. Det är en coming of age-film med en handling som vi sett flera gånger förut. Huvudpersonen Camille (Rachelle Vinberg i vita hipsterglajjor) är en ung brädåkande tjej i New York som efter att ha skadat sig (she got credit-carded, ja, det är den riktiga Rachelle i klippet) av sin mamma förbjuds att åka bräda. Det är förstås ett orimligt förbud och det blir än mer orimligt när Camille hookar up med en crew med skejtande tjejer som går under namnet The Skate Kitchen.

Skate Kitchen var en film som växte en del efter titten. Det jag tar med mig är stämningen bland tjejerna och hur jag fick en insyn i deras värld. Det är alltid intressant att få se en glimt från nån form av subkultur. Tjejerna lever livet och åker skateboard. Det framgår att det är viktigt för tjejer att ha andra tjejer att åka med. Det är inte så jävla lätt att som tjej gå själv till en skatepark som kryllar av kaxiga killar. Med det sagt så kändes det ändå som att det rådde en rå, eller snarare ärlig, och samtidigt hjärtlig stämning mellan tjejer och killar i filmen.

Jag såg filmen på biografen Zita vilket var riktigt synd. Om jag sett den i den stora salongen på Sture eller på Grand (som tyvärr inte användes under årets filmfestival) så hade den ganska säkert fått ett högre betyg. Kanske till och med så högt som en fyra. Stämningen i filmen är nämligen underbar. Man skejtar runt i New York, nästan så att man surfar fast på asfalt, till alldeles underbar musiken och det framkallar en skön frihetskänsla, kanske lite som min pappa känner när han åker långfärdsskridsko.

En typ av sekvens som jag ofta gillar i filmer är partyscener som man kan förlora sig i. Det är bra musik, det vimlar med folk, det dricks, röks på, det är en kaos. Och har man tur så dyker Tom Cruise upp som en hitman. Det förekommer en sån sekvens i Skate Kitchen och jag gillar den. Den kändes intim, precis som en del andra scener där tjejerna pratar om allt möjligt på ett äkta sätt.

Tillbaka till biografen Zita och dess problem. Problemet är helt enkelt att det är en dålig biosalong. Salongen är bredare än den är djup och det ger en väldigt hoptryckt nästan klaustrofobisk känsla. Duken är liten. Stolarna är trånga och obekväma. Ljudet är en katastrof. Burkigt. De ansvariga för biografen behöver uppgradera sitt ljudsystem. Det är väldigt svårt att låta sig svepas med in i filmen, trots bra musik och skön känsla i skejt-scenerna.

Slutligen: regissören Crystal Moselle (The Wolfpack) har valt att kasta in (casta) en viss Jaden Smith i rollen som Camilles kärleksintresse och Smith Jr förnekar sig inte; han är som vanligt totalt okarismatisk och ointressant, och borde syssla med nåt annat än att försöka skådespela. Kan inte hans pappa ha ett allvarligt samtal med honom… aha, det är hans pappa som i själva verket driver på honom som skådis. Ridå.

Det var just dessa ”skrivna” scener med t ex Jaden som inte riktigt funkade. När filmen var dokumentär i känslan när tjejerna bara hängde med varandra var den så mycket bättre.