Get Out (2017)

I lördags såg jag och resten av filmspanarna Us, Jordan Peeles uppföljare till debuten Get Out, så det är kanske dags att lägga upp i alla fall nånting om just Get Out. Jag såg den ganska sent och hajpen hade varit enorm. Skulle filmen hålla för hajpen. Givetvis inte. Men den är, precis som Us, väldigt välgjord i vissa avseenden. Bildmässigt t ex. Jag gillar även tonen inledningsvis, humorn, hur man är som svart respektive vit, fördomarna. Stämningen byggs upp allt eftersom. Nånting är fel och det känner Daniel Kaluuya av, men han är ju bara på besök hos sin flickväns föräldrar. De är ju vita förstås men det ska väl inte vara nåt farligt med det. Det är ju ändå 2017.

Filmen håller mig på halster på ett bra sätt. Sen när väl avslöjandet kommer så tappar den istället mig, precis på samma sätt som skedde med Us. Det är ett för osannolikt och onödigt komplicerat upplägg för att jag ska köpa det fullt ut. Det känns som att Peele är som bäst under en films två inledande akter. Då får han till en bra och nervig stämning samtidigt som han balanserar det på ett bra sätt med humor. När det sen ska slås på den stora avslöjande-trumman så ekar det lite tomt. Eller kanske inte tomt, men i alla fall fel på nåt sätt. Ändå måste jag säga att Peele känns som en frisk fläkt i filmvärlden och hans två filmer är både roliga att se och att diskutera.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Finding Nemo (2003)

Findig NemoMin allra första Pixar-film såg jag för ganska så exakt ett år sen under Malmö Filmdagar, och vilken film det var! Inside Out är en alldeles fantastisk liten film med ett smart koncept. Den är rolig, tänkvärd, fantasifull, mysig och vemodig på samma gång. Det är nästan så jag skulle vilja kalla den en filmfilm, och den hamnade på plats sju på min topplista över 2015 års bästa filmer.

Under årets filmdagar söderöver så ska man visa Finding Dory, uppföljaren till Pixars Finding Nemo som kom 2003. Det kändes därför lämpligt att passa på att kryssa filmen om den försvunna clownfisken Nemo.

Aj då. Det blev något av ett magplask, vilket kanske inte var helt oväntat då Inside Out är en helt annan typ av film. En stor skillnad är t ex att Inside Out handlade om riktiga människor, och inte talande fiskar med mänskliga egenskaper. Finding Nemo utspelar sig ändå samtidigt i vår vanliga värld, i vattnen nånstans hyfsat nära Australien och Sydney. Jag vet inte om det är den här blandningen av den vanliga världen och fiskarnas fabelvärld som stör mig en aning. Då tyckte jag att en film som Zootopia, med en mer ren fabel/fantasi-värld, funkade bättre.

Å andra sidan var det lite kul att se hur fiskarna såg på människorna och hur de interagerade när de träffade på varandra.

En detalj som jag inte saknade i Inside Out var de ständiga (populär)kulturreferenserna. Dessa får vi dock en strid ström av i Finding Nemo. Det var inte i klass med The Lego Movie men ändå. Och just detta är inte min grej. Det är som att jag i viss mån tas ut ur filmen och blir påmind om att det är en film. Det lustiga är att jag inte har problem med denna metaaspekt när det handlar om en film som refererar till sig själv som just en film. Då funkar det alldeles utmärkt.

Filmens inledning kändes lite märklig. Det börjar med en ”amerikansk” fiskfamilj som flyttar in i sin nya korallvilla. Tillökning väntar i form av en stor samling ägg. Sen dyker det plötsligt upp en barracuda och historien tar en oväntat och för min del lite för snabb vändning.

Den största delen av filmen är sen en lång roadtrip där vi får följa fiskpappan Marlin då han letar efter sin son Nemo. Som följeslagare får han den glömska Dory (som ju den nya filmen kommer att fokusera på). På vägen träffar de på hajar som av nån anledning vill bli vegetarianer och haschrökande sköldpaddor (haschrökande, eller så är de höga pga nåt i den där havsströmmen de glider fram i). Njae, jag vet inte. Lite så där lagom underhållande.

Jag tycker inte Finding Nemo är en dålig film, men inte heller speciellt bra. Den är helt ok. Mina favoriter var Hitchcock-fiskmåsarna. ”Mine, mine, mine!”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Min recension av uppföljaren Finding Dory kommer i slutet av veckan så fort jag hunnit skriva om den.  Även Henke och Sofia har tagit sig en titt på Finding Nemo.

The Ladykillers (2004)

The LadykillersDet finns major Coen och minor Coen. The Ladykillers är minor minor Coen. Det är en märklig mix. Är det en hyllning? Men i såna fall till vad? Scary Movie? Buskis? Svenska pilsnerfilmer? Filmens humor fungerar inte. Det team som leds av Tom Hanks rollfigur har ingen vidare kemi. Humorn skaver och känns krystad. Tom Hanks utspökad med fult skägg som om han vore en sydstatsgeneral passar inte i rollen. Hans sydstatssläpande brytning var mest jobbig. Trots brister så finns det ändå saker jag gillar. Det finns en film noir-aktig känsla, en grotesk sådan. Filmen är förstås rent tekniskt väldigt välgjord vilket ger en märklig kontrast mot humorn, som inte kan bli lägre. Slutbetyget blir: snäppet bättre än Burn After Reading.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: