Kunskapskanalen – Film om film: Bergman och Fårö

Titel: 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet (Bergman Island)

Regi: Marie Nyreröd
År: 2004
IMDb | Filmtipset 

Då har jag efter lite letande först fått tag på, sett och nu till slut skrivit om den sista delen i Marie Nyreröds samtalsfilmer om och med Ingmar Bergman. Jag har ju tidigare skrivit om del ett (om filmen) och del två (om teater och tv). I den här delen, som kallas Bergman och Fårö, berättar Bergman bl a om sin barndom, olika episoder i sitt liv, sina dämoner och om Fårö och huset som han lät bygga där.

Det är intressant som vanligt, det går inte att komma ifrån. Bergman är fortfarande fascinerande att lyssna på. Han har fortfarande ett sätt att dra in både intervjuaren och tittaren. Han vet att intervjun är en show.

Vi får reda på några detaljer som man kan koppla till t ex olika filmer. T ex blev Bergman som liten instängd i ett bårhus/gravkapell. Där inne låg en död kvinna. Ögonen hade inte stängts ordentligt och Bergman kände hur den döda kvinnan tittade på honom. Bergman beskriver det som en fasansfull upplevelse. Ni som har sett Persona vet att det finns en scen i början som mycket väl kan ha inspirerats av denna händelse.

Betydligt trevligare tyckte Bergman det var i sin mormors stora våning i Uppsala där han spenderade många och långa stunder. Det var en stor mysig hemlighetsfull men trygg våning som finns återgiven i Fanny och Alexander.

Angående religion anser Bergman att man inte ska tala om Gud utan om det heliga i människan. Något så magiskt som Gud är möjligen förbehållet poeter, profeter, helgon och inte minst musiker att ägna sig åt. Musik är något magiskt anser Bergman. Var kommer den ifrån?

Som avslutning redovisar Bergman sina dämoner:

Katastrofdämonen
Rädslans dämon
Yrkesdämonen
Raseridämonen
Kontrolldämonen
Pedanteri-, punktlighets-, ordningsdämonerna
Lättjans dämon
Långsinta dämonen 

Apropå Fanny och Alexander: klicka på den här YouTube-länken för en sjukt bra scen där Jarl Kulle, Börje Ahlstedt och Jan Malmsjö fullständigt glänser och den dialog vi får ta del av är bland det roligaste och mest välskrivna jag upplevt på svenska. 

Gustav Adolf Ekdahl (Jarl Kulle): Tänk att en människa som jag, på nära 100 kilo med fullt utvuxet skägg och förstånd: ska behöva sitta på denna löjliga obekväma stol och höra på denna fullfjädrade hycklare. ”Brustenheten i vårt liv”, kyss mig där ryggen byter namn. Nu håller du käften, Carl. Du håller käft, när jag talar om för den här disparata själsmasturbatören vad jag har i bakfickan. Hör nu på!

Kunskapskanalen – Film om film: Bergman och teatern

Titel: 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet (Bergman Island)

Regi: Marie Nyreröd
År: 2004


Nu har jag äntligen kommit lyckats skriva om den andra delen av serien där Marie Nyreröd och Ingmar Bergman
samtalar om film, teater, Fårö och livet. Den här gången främst om teatern (eller teaaaatern höll jag på att säga). Första delen handlade om filmen.

Bergman är fascinerande att lyssna på. Han har ett sätt att dra in både intervjuaren och tittaren. Han vet liksom att intervjun är en show. Det är t ex kul när han regisserar intervjuaren Nyreröd när hon uttalar August Strindbergs namn fel. Ågust ville ju Strindberg att det skulle heta.

För Bergman är det uppenbart att teatern är det som ligger honom närmast. Det var där det började och slutade. När han sa att Fanny och Alexander skulle bli hans sista film så blev det så. När det gällde teatern kunde han inte sluta trots att han sagt att han skulle sluta.

Det jag kanske skulle velat höra mer om är hur Bergman jobbade som regissör. Vad han ansåg var skillnaden mellan teater, tv och film. Men Nyreröd har helt enkelt inriktat sig på att låta Bergman prata om sig själv, där det mesta är mer eller mindre sant som vanligt när det gäller Bergman.



Förutom teater tar man i den här delen upp tv-mediet. Men man får egentligen bara reda på att Bergman är fascinerad av och gillar tv. Scener ur ett äktenskap ägnas en ganska lång stund, och här berättar Bergman öppenhjärtig om en scen ur den serien som hade sin motsvarighet i Bergmans verkliga liv. En jobbig stund som Bergman berättar ärligt om; då blir det bra tv.

Förutom rent snack får man se en hel del roliga gamla klipp med Bergman och skådisar. Även Bergmans skatteproblem tas upp, då han flydde till München och stannade där sju år.

Ett intressant faktum som redovisas är att Bergman under sex år i slutet av 50-talet (1952-1958) gjorde 10 filmer, 22 teateruppsättningar och 24 radiopjäser. Wow!

När det gäller den sista delen om Fårö så vi får vi se när/om jag skriver om den. Jag lyckades nämligen missa alla tillfällen den visades i vintras. Dessutom lade SVT aldrig upp den på SVT Play (det är väl rättighetsskäl som ligger bakom).

Kunskapskanalen – Film om film: Picasso, Braque och filmen


Titel: Picasso and Braque Go to the Movies

Regi: Arne Glimcher
År: 2008
IMDb

Jag har gjort en litet uppehåll när det gäller Kunskapskanalens filmer om film. Nu kommer dock ett litet inlägg om en ganska intressant dokumentär om korsbefruktningen mellan film och övrig bildkonst i början av 1900-talet. Fokus är Picasso och Braque och deras kubism. Hur påverkades den av filmen? Men egentligen handlar dokumentären mest om filmens väsen. Man får en insikt i hur mycket det faktiskt betydde att filmen, de rörliga bilderna, uppfanns.

Precis som den fotografiska bilden så innebar de rörliga bilderna något helt unikt. Man kunde nu fånga verkligheten när den hände, man kunde fånga ett skeende. Människor måste ju ha blivit alldeles till sig i trasorna när de såg film för första gången. Sen kunde ju även filmmakarna experimentera, köra filmen baklänges, med annan hastighet, etc, och på så sätt skapa häftiga och tidiga specialeffekter.



Man tar även upp Méliès tidiga fantastiska stumfilmer som en faktor som har spelat en stor roll. Även danserskan Loie Fuller nämns som någon som har påverkat både film och konst med sin dans.


Jag har lite svårt att se den direkta kopplingen mellan kubismen och filmen. Men kubismen är väl ett tecken i tiden, en abstrakt konst som bryter av mot den vanliga Konsten. Precis som filmen. Filmen betraktas som ren underhållning och en teknisk apparat, inget annat. Konst med stort K det är något annat det. Precis samma gäller ju fortfarande.



Martin Scorsese är med också och är dessutom en sorts presentatör. Han har väldigt svårt att förstå sig på det här med digital film. För honom är film starkt förknippat med den analoga filmrullen med sina 24 rutor per sekund. Han kan helt enkelt inte se film på något annat sätt. Ungefär motsatsen mot vad en sådan som David Lynch tycker. För Lynch var den analoga filmen bara ett medel att berätta något, konstnär som han även är. Att använda ett digitalt media är ingen större skillnad. För Scorsese är det en jätteskillnad och ett helt annat medium.

Scorsese berättar förresten en liten intressant anekdot från inspelningen av The Departed som tar upp problemet med att bildsätta ord, i det här fallet orden ”And then something strange happened” som det stod skrivet i manus. Hur i helvete ska man få till den scenen. Jag kan väl tycka att manuset är något vagt just i det fallet. Ni som har sett The Departed kanske minns en råtta som dyker upp i en av scenerna mot slutet…

Kunskapskanalen – Film om film: Dokumentärfilm

Titel: Capturing Reality: The Art of Documentary (Att fånga verkligheten)

Regi: Pepita Ferrari
År: 2008
IMDb | Filmtipset | National Film Board of Canada

Efter en lite seg start blir den här dokumentären om dokumentärer intressant. Som vanligt är det en massa talking heads i form av filmmakare som får komma till tals. Man tar upp allt från hur idéer till filmer jobbas fram (eller ramlar ner i knät på en) till slutklippningen. Hur intervjuar man? Ska man ha en färdig historia från början? Ska man ha en egen agenda? Vad är sanning? Finns den? Är det egentligen alltid en dramatisering av verkligheten som man sysslar med? Några filmer som tas upp och förmodligen är bra tips för er som gillar dokumentärer: The Fog of War, Touching the Void, Biggie and Tupac, En dag i september, The Thin Blue Line, Aileen: Life and Death of a Serial Killer, Bones of the Forest, Darwins mardröm, In the Realms of the Unreal, Salesman, A Place Called Chiapas, m fl,  m fl.

Filmen har en riktigt snygg hemsida där man kan se intervjuerna av alla 38 filmmakare. Det är uppdelat dels efter ämne men man kan också välja att se klipp bara från en viss regissör, t ex Werner Herzog.

Kunskapskanalen – Film om film: Nordisk film


Titel: Le nouveau cinéma scandinave (The New Scandinavian Cinema)

Regi: Stéphane Bergouhnioux, Jean-Marie Nizan, Olivier Boucreux
År: 2010
Cinétévé

Det är alltid intressant att ta del av utländska skildringar om Sverige. I den här dokumentären handlar det inte bara om Sverige utan man tar upp filmlivet även i Danmark och Norge. Det som uppmärksammas är, som vanligt, vårt skandinaviska mörker, vår melankoli och tystnad. Man ställer sig frågan om det finns det en typisk skandinavisk film. Man nämner förstås oket från Bergman; det ska alltid nämnas. Svenska filmpersoner som förekommer är Tomas Alfredsson, Lukas Moodyson, Noomi Rapace och Stellan Skarsgård.

Efter en inledning i Sverige åker det franska dokumentärteamet ner till Danmark, som ju fortfarande för mig känns som det mest intressanta skandinaviska filmlandet.

I Danmark tar man tar upp Dogma (förstås!), von Trier, Pusher-filmerna (oj, vad bra första Pusher är!). Susanne Bier får vi också träffa på inspelningen av hennes strålande Hämnden, som ju precis vann en gyllene glob. Norsk film är ganska okänd för mig. Det kan dock vara läge att kolla in några norska rullar, i alla fall om man ska tro de norska filmmakarna som kommer till tals i den här dokumentären, haha. Man tar upp Død snø som ju inte riktigt faller in under den skandinaviska stilen (om det nu finns någon) utan det är en ren genrefilm.

Kunskapskanalen – Film om film: Sven Nykvist

Titel: Ljuset håller mig sällskap

Regi: Carl-Gustaf Nykvist
År: 2000


Ljuset håller mig sällskap är ett poetiskt och ömsint porträtt om Sven Nykvist gjort av sonen Carl-Gustaf. Nykvist var ett missionärsbarn som blev lämnad ensam i Sverige när hans mor och far missionerade i Afrika. När han själv fick barn gjorde han samma sak, dvs lämnade sina barn ensamma och hängav sig helt åt filmen. Nykvist verkar vara en lugn timid person med bestämd vilja om konsten, dvs filmfotografi. Vi får höra Ingmar Bergman, Woody Allen, Stellan Skarsgård, Susan Sarandon, Roman Polanski, och andra, prata om Nykvist. Just hur lugn och snäll han var, vilka goda vibbar han spred bland filmteamet är genomgående.

Filmen vejar inte för mörkare delar i Nykvist liv, t ex en son som begick självmord. Nykvist anklagar sig själv för att ha varit en dålig, och framförallt, frånvarande pappa. Mia Farrow hjälpte honom tillbaka till livet tydligen. Nattvardsgästerna den mest extrema filmen enligt Bergman, den då deras samarbete inleddes på riktigt. Mot slutet av sitt liv fick Nykvist afasi och tappade talets förmåga. Sorgligt, då han fick sluta utöva sitt yrke. När det gäller själva det tekniska så är det ljuset som alla talar om. Det mjuka ljuset, de enkla närbilderna, ofta på människors ansikte.

Kunskapskanalen – Film om film: Indie i New York


 

Titel: NY Indies, l’autre cinema americain (NY Indies, The Other American Cinema)

Regi: Sylvie Zade
År: 2002


I denna franska dokumentär om oberoende filmmakare i New York får vi först och främst möta regissörer och producenter, men även en del skådisar. Några av dem är: Tom DiCillo (regissör till den strålande Living In Oblivion), Robert Downey Sr, Matt Damon, Doug Liman plus en radda för mig mer eller mindre okända regissörer/producenter/skådisar.

Det som jag minns mest av filmen är ett pinsamt ögonblick när den franska intervjuaren i samband med en premiärfest för The Bourne Identity frågar Doug Liman om intresset för ”independent film” har ökat i Hollywood eftersom tv-programmet Access Hollywood intervjuade honom. Hon verkade ha missat att Liman var regissören bakom The Bourne Identity och det var därför han blev intervjuad och inte beroende på att han har sina rötter i indiefilm. Det som var bra var att man inte klippt bort det hela. Även Liman tyckte frågan var lite märklig.

Det var annars kul att höra om filmmakare som kämpar för att få göra sina filmer. Det handlar liksom inte om pengar utan om att få göra sin film utgående från en egen vision. Att inte behöva styras av ett filmbolag. En mindre apparat med mindre pengar. Ett helt annat sätt att jobba.

Någonstans tror jag ändå att om någon av dessa indieregissörer skulle få chansen att göra en blockbuster så skulle den personen förmodligen hoppa på Hollywood-tåget. Många som intervjuas hyllar europeisk film och verkar likställa europeisk film med icke-kommersiell film. Vilket känns galet. Dessutom vill alla nå ut med sina filmer och kunna leva på att vara filmmakare. Många konstaterar ändå att det finns en konflikt här: den konstnärliga visionen vs. marknadstänket. Intressant. Det finns en del kopplingar till filmen om Dogma som jag precis såg. I den här mer konventionella dokumentären så går man inte riktigt på djupet som i Dogma-dokumentären.

Något som stack ut var den kreativa glöd som råder i New York (eller verkade råda då dokumentären spelades in för några år sen). Alla är entusiastiska, och försöker hanka sig fram i den tuffa filmbranschen. Robert Redford och hans Sundance-festival ägnas en stund. Den festivalen verkar ha varit ett mecka för indie-filmmakare, även om allt större och större filmer visas där.

Jag ska också nämna att filmen är från 2002 så vissa saker är daterade. Man kommer in på digital video t ex. Då, 2002, var väl kvaliteten inte helt bra. Alla är dock överens att det är något av en revolution. Något som t ex David Lynch har insett och utnyttjat i Inland Empire.

Kunskapskanalen – Film om film: Dogma


 

Titel: De lutrede (De renade)

Regi: Jesper Jargil
År: 2002

En oehört intressant dokumentär. Vi möter de fyra danska grundarna av Dogma 95-manifestet. Givetvis med Lars von Trier i spetsen. Vi får vara med när de fyra diskuterar själva tanken, idén med Dogma. Hur det var att spela in filmer med reglerna. Varför man tyckte det var så kraftfullt och gav frihet istället för att begränsa friheten. Regissören till dokumentären, Jesper Jargil, har varit med under inspelningarna av respektive regissörs Dogma-film: Festen (Thomas Winterberg), Idioterna (von Trier), Mifune (Søren Kragh-Jacobsen) och The King Is Alive (Kristian Levring). Detta visas upp för de fyra som kommenterar samtidigt som vi får se bilderna. Intressant börjar det bli när det visar sig att de har brutit mot reglerna, även den mest ortodoxe och teoretiserande von Trier. Som en sorts yttre betraktare har vi även väldigt intressanta kommentarer från en mysfarbror vid namn Mogens Rukov. Han droppar sanningar om de fyra samtidigt som vi får se deras reaktioner.

Som sagt, jag tyckte det var väldigt intressanta diskussioner om film, och vad som är film. Jag tror faktiskt Dogma har betytt en del för filmens utveckling. Dogma fokuserar på ögonblicken. Teknik är hinder. von Trier är den som är mest envis och ortodox när det gäller reglerna. De andra kanske är lite mer lösa. De ser reglerna mer som ett sätt att fokusera på det som är viktigt. Sen vill de ändå göra en film som funkar som helhet och går då runt reglerna ibland (eller utnyttjar reglerna), t ex genom att ordna belysning med billyktor eller täcka för fönster med gardiner. Även von Trier erkänner att han gjort fel — och skäms. När det börjar hetta till i diskussionerna händer det ofta att von Trier lämnar rummet som ett barn som inte får som det vill.



För von Trier handlar det mycket om att släppa kontrollen, att våga släppa kontrollen, kontrollfreak som han är. För de andra handlar det kanske mer om släppa lös sin kreativitet och då är reglerna ett hjälpmedel. Skådisarna bidrar mer till skapandet av filmen.

Dogma ger en helt annan typ av film jämfört med — låt oss säga, Sagan om Ringen. Jag tycker båda har sin rättmätiga plats hos filmen. När Dogma är bra är det riktigt bra. Festen är t ex en femma i mina ögon. Och Sagan om Ringen är också en femma. von Triers filmer är något annat och jag har aldrig riktigt fullt ut gillat någon av hans filmer. Förutom Dogma- eller Dogma-liknande filmer har han samtidigt gjort vissa filmer som är väldigt estetiska och icke-Dogma, Europa-trilogin eller nu senast Antichrist. Men, nja, någon favorit är han icke. Då har jag fortfarande inte sett Antichrist).

Kunskapskanalen – Film om film: Babelsberg



Titel: Babelsberg d’est en ouest (Babelsberg, den östtyska drömfabriken)

Regi: Bernard Louargant
År: 2010

Babelsberg är platsen för Europas största filmstad, Europas Hollywood även kallat. Här började film att produceras i början av 1900-talet. Fritz Lang verkade t ex här och skapade filmer som Metropolis och M. Men den här franska dokumentären handlade främst om tiden efter andra världskriget då kommunisterna tog över driften av filmproduktionen. Den första tiden präglades av filmer med en tydlig politisk agenda. Man skulle helt enkelt marknadsföra socialistiska ideal, göra anti-kapitalistiska filmer. Förmodligen ganska dåliga filmer.

När sen muren kom till i början av 60-talet blev filmerna annorlunda. Nu synliggjorde filmarna problemen i samhället. Teorin är att det berodde på att man nu liksom var fast i öst och var tvungen att lösa de problem som fanns. Efter hand började dock detta störa ledningen i landet och censuren förbjöd fler och fler filmer. På 80-talet började öst falla samman och när muren till slut föll ändrades förutsättningarna för Babelsbergs filmstudio, som nu skulle privatiseras. Babelsberg har levt upp igen och här produceras fortfarande fler europeiska storfilmer varje år. En intressant film rent innehållsmässigt men det är inte på något sätt en speciell dokumentär.

Kunskapskanalen – Film om film: Vilgot Sjöman

Titel: Självporträtt 92 (Self Portrait ’92)

Regi: Vilgot Sjöman
År: 1992
IMDb

Det som är litet roligt med just den här dokumentären är att Vilgot Sjöman tydligen blev kontaktad av SVT som ville göra ett filmporträtt av Sjöman. Sjöman hade dock en bättre idé: han skulle göra en självporträttfilm, en egen film om sig själv alltså. Först var Sjöman entusiastisk men sen blev han rädd, rädd att lämna ut sig själv. Men han körde på och resultatet blev den här filmen. Sjöman är självupptagen, vilket inte är så konstigt eftersom han hade Ingmar Bergman som mentor. Sjöman skrev t.o.m. en bok om Bergman, L-136: Dagbok med Ingmar Bergman om inspelningen av Nattvardsgästerna.

Sex och religion och politik. Om det handlar Sjömans filmer. Som vanligt när jag sett dessa dokumentärer på Kunskapskanalen så blir jag sugen på att se regissörens filmer. Jag tror inte jag har sett en enda av Sjömans filmer. Nu vet jag inte om jag är jättesugen på att se Börje Ahlstedt i sänghalmen tillsammans med Lena Nyman men det känns som allmän filmkunskap. Riktigt kul var det att i ett klipp se en ung ung Kjell Bergqvist som transvestit i Tabu. Sjöman var på sin tid en riktigt kontroversiell regissör. Bl a fick hela regeringen se hans film 491 för att besluta om den skulle få visas eller ej.

%d bloggare gillar detta: