Kunskapskanalen – Film om film: Dogma


 

Titel: De lutrede (De renade)

Regi: Jesper Jargil
År: 2002

En oehört intressant dokumentär. Vi möter de fyra danska grundarna av Dogma 95-manifestet. Givetvis med Lars von Trier i spetsen. Vi får vara med när de fyra diskuterar själva tanken, idén med Dogma. Hur det var att spela in filmer med reglerna. Varför man tyckte det var så kraftfullt och gav frihet istället för att begränsa friheten. Regissören till dokumentären, Jesper Jargil, har varit med under inspelningarna av respektive regissörs Dogma-film: Festen (Thomas Winterberg), Idioterna (von Trier), Mifune (Søren Kragh-Jacobsen) och The King Is Alive (Kristian Levring). Detta visas upp för de fyra som kommenterar samtidigt som vi får se bilderna. Intressant börjar det bli när det visar sig att de har brutit mot reglerna, även den mest ortodoxe och teoretiserande von Trier. Som en sorts yttre betraktare har vi även väldigt intressanta kommentarer från en mysfarbror vid namn Mogens Rukov. Han droppar sanningar om de fyra samtidigt som vi får se deras reaktioner.

Som sagt, jag tyckte det var väldigt intressanta diskussioner om film, och vad som är film. Jag tror faktiskt Dogma har betytt en del för filmens utveckling. Dogma fokuserar på ögonblicken. Teknik är hinder. von Trier är den som är mest envis och ortodox när det gäller reglerna. De andra kanske är lite mer lösa. De ser reglerna mer som ett sätt att fokusera på det som är viktigt. Sen vill de ändå göra en film som funkar som helhet och går då runt reglerna ibland (eller utnyttjar reglerna), t ex genom att ordna belysning med billyktor eller täcka för fönster med gardiner. Även von Trier erkänner att han gjort fel — och skäms. När det börjar hetta till i diskussionerna händer det ofta att von Trier lämnar rummet som ett barn som inte får som det vill.



För von Trier handlar det mycket om att släppa kontrollen, att våga släppa kontrollen, kontrollfreak som han är. För de andra handlar det kanske mer om släppa lös sin kreativitet och då är reglerna ett hjälpmedel. Skådisarna bidrar mer till skapandet av filmen.

Dogma ger en helt annan typ av film jämfört med — låt oss säga, Sagan om Ringen. Jag tycker båda har sin rättmätiga plats hos filmen. När Dogma är bra är det riktigt bra. Festen är t ex en femma i mina ögon. Och Sagan om Ringen är också en femma. von Triers filmer är något annat och jag har aldrig riktigt fullt ut gillat någon av hans filmer. Förutom Dogma- eller Dogma-liknande filmer har han samtidigt gjort vissa filmer som är väldigt estetiska och icke-Dogma, Europa-trilogin eller nu senast Antichrist. Men, nja, någon favorit är han icke. Då har jag fortfarande inte sett Antichrist).

%d bloggare gillar detta: