The Princess Bride (1987)

Ok, är det dags att ducka för de ruttna tomaterna nu, eller? Men faktum är ju att jag ändå ger The Princess Bride 3/5, klart godkänt. Problemet är väl att jag är ganska oengagerad och tycker att den mest puttrar på i matinétempo utan att skapa några större avtryck samtidigt som jag vet att många andra tycker att den är helt underbar. Min preblogg-text om Bleka dödens minut skrevs i augusti 2004.

Lajvare är vi allihopa!

En morfar berättar en saga för sitt sjuka barnbarn, som till en början är måttligt road av historien. ”Is this a kissing book?”. Efter ett tag dras han ändå in i historien om vackra prinssesor, svärdfäktning, jättar och en elak prins.

Jag tyckte det här var en bra film men inte mer. Den känns lite för lättviktig för min smak även om den bitvis är rolig, speciellt dialogen är rolig. Jag gillade den där lilla snubben i början som hela tiden sa ”Inconceivable!”. Jag förstår dock inte riktigt fascinationen över denna film. Men, nåja, den är lite småmysig och en ganska skön matiné. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga mer om den, men jag tycker i alla fall att regissören Rob Reiners Stand By Me (1986) är klart bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

A Woman Under the Influence

GenaTitel: A Woman Under the Influence
Regi: John Cassavetes
År: 1974
IMDb
| Filmtipset

Efter Shadows var förväntningarna ganska höga på Faces. Efter Faces blev förväntningarna inte så höga på A Woman Under the Influence.

Då var det dags för ytterligare en av de Cassavetes-filmer SVT nyligen visat. Denna gång är det familjedramat A Woman Under the Influence som hamnar under luppen. Gena Rowlands spelar här Mabel, en kvinna med psykiska besvär eller ”problem med nerverna” som man sa tidigare. Hon lever med sin man (Peter Falk) och två barn, men klarar inte pressen med att leva svenssonliv. Exakt vad som ligger bakom vet man inte egentligen, men man förstår att varje dag är en kamp att ta sig igenom.

Mmm, så här i efterhand inser jag att Rowlands har gjort en jätteprestation. Hon måste verkligen ha gått in i den här rollen till 100%. Hon lyckas gestalta Mabels karaktär på ett obehagligt bra sätt. Filmen som helhet är dock återigen en besvikelse, precis som Faces. Dels är filmen på tok för lång, och dels innehåller den för långa och jobbiga scener. Nu förstår jag att Cassavetes säkert vill skildra vardagen i familjen på ett realistiskt sätt och eftersom vardagen är som den är så blir det jobbigt, men tyvärr inte en speciellt bra film, enligt mig. Vissa sekvenser är så där evighetslånga och man sitter nästan och skruvar på sig och hoppas att de ska ta slut. Det finns ett antal scener då Mabel inför sin handfallna familj, och andra, gör ”pinsamma” saker. En jobbig situation, helt klart, men det blir inte nödvändigtvis en bra film. Jag fick ibland lite Michael Haneke-känsla, Haneke gillar säkert den här filmen (min kommentar: haha, så fort nåt är lite jobbigt så tänker jag på Haneke, nu senast i Smärtgränsen).

Vad är det jag inte gillar egentligen? Ja, jag får litet samma känsla som när jag såg Faces: filmen ger mig en obehaglig känsla, men jag blir inte gripen. Det är svårt att sätta fingret på. På ett sätt inser jag att det är en ganska unik film med strålande skådespelarinsatser. Det var t ex kul att se Peter Falk i rollen som den vrånge, tjurskallige mannen som ändå älskar sin fru. Falk har ett lustigt sätt. Jag kom ibland också att tänka på den jobbiga (och gripande) filmen Frances med Jessica Lange. Varför ska man leva efter en mall som nån bestämt? Varför ska man inte kunna vara som man är? Mmm, den här filmen borde kunnat vara bättre och mer gripande med tanke på bl a skådespelarna, men tyvärr blir inte betyget bättre än precis, precis godkänt.

3-/5

%d bloggare gillar detta: