Ponyo på klippan vid havet (2008)

Borta hos Filmitch pågår ett Ghibli-projekt där Karlstads filmguru kollar igenom de Ghibli-filmer som finns på Netflix. Störst inom Ghibli är medgrundaren och regissören Hayao Miyazaki som ligger bakom filmer som Prinsessan Mononoke, Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro och en massa andra klassiker. Själv hade jag sett alla hans filmer… utom en och det är just den om Ponyo. Kanske berodde det på att jag kände att den skulle vara för barnslig, enbart för barn. Samtidigt säger jag till alla, inklusive mig själv, att Miyazakis anime-filmer inte är rena barnfilmer utan filmer för alla.

Nu när Ponyo på klippan vid havet dök upp på Netflix hade jag inte längre nån ursäkt för att inte se den. Sagt och gjort så kröp jag upp i soffhörnet för att förhoppningsvis ha en mysig stund framför tv-skärmen.

Inledningen av filmen kändes något skum. Jag förstod inte vad som hände egentligen. Det förekom ingen dialog och jag ställde mig frågor hela tiden. Vem är kvinnan i bubblan? Uppdatering: det var en man i bubblan. Är det där en ubåt? Är det en blandning mellan människa och fisk? Är de små fiskmänniskorna den större fiskmänniskans barn? Efter den förvirrande men vackra inledningen bjöds det på barnteckningar och opera. Ja, varför inte (även om jag har svårt för opera)?

Ganska snart har jag dock koll på vad som händer och dras in i filmens värld. Inte oväntat så visar det sig att den är så mycket mer än en barnfilm. Den har ett djup och nyanser i form av vardagliga men fina detaljer. Hur det funkar på ett dagis, eller ett ålderdomshem. Familjerelationer som känns äkta. En mamma som efter jobbet öppnar ölen och blir full och bitter på sin man som ständigt är frånvarande. Mysig matlagning i form av läcker ramen. Detaljer som gör det där lilla extra.

Vattnet är så rackarns snyggt. Det är flytande fantastiskt som Christopher Doyles foto i en Wong Kar-wai-film. Samtidigt är det förstås farligt med tanke på tsunami-faran. Filmen har ett miljöbudskap också som så ofta i en Miyazaki-film. Haven och dess invånare är nåt vi ska vara rädda om. Jag har svårt att förstå hur man inte kan gilla den här filmen. Jag gillar den i alla fall, så mycket kan jag lova.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ramen-upphetsning – Ramen-koma

Spirited Away (2001)

När 2003 inleddes hade jag inte sett en enda Studio Ghibli-film och endast en (!) anime-film, nämligen Vampire Hunter D: Bloodlust som jag såg under 2001 års upplaga av Stockholm Filmfestival. Så Spirited Away blev alltså min första film i regi av mästaren Hayao Miyazaki och min preblogg-text om den skrevs i september 2003. Vid det här laget har jag ju sett de flesta av Miyazakis filmer och Spirited Away tror jag nog inte att jag betraktar som nån bland favoriterna. Å andra sidan har jag inte sett om den och det är möjligt att jag skulle uppskatta den mer idag.

Den här filmen är från 2001 men kommer först nu till Sverige. Lite fegt, men det måste tydligen till Oscarsstatyetter för att övertyga filmdistributörerna om att det här är nåt för den svenska publiken. Nåja, den handlar i alla fall om flickan Chihiro som hamnar på ett badhus för andar (och andra väsen) i en sorts parallellvärld efter att hennes mamma och pappa kört vilse på väg till sitt nya hus. Mamman och pappan förvandlas dessutom till grisar på köpet.

Hehe, det är en skön fantasi i denna historia. Det är alltid kul att se animerat på bio. Det gör jag nog för sällan. Utbudet är väl främsta anledningen. Disneyfilmer går jag aldrig på. Borde jag det? Ja, ja, jag tyckte i alla fall att filmen var kul och lite fascinerande, men jag har ändå lite svårt att förstå de oehörda hyllningar den har fått. Det är en annorlunda historia, men jag tyckte den var ok bara, inte fantastisk. Det kan i och för sig bero på att jag somnade till i mitten så jag förstod inte riktigt vad som hände där ett tag. Om jag ser den igen (vilket är troligt) kan det hända att jag höjer betyget, men nu stannar det på 3/5. Då tyckte att Vampire Hunter D: Bloodlust, som var den första anime jag såg, faktiskt var bättre. Anime-gurus tycker förstås det här är alldeles galet men jag tyckte hela den historien var mer spännande. Kanske beror på att Spirited Away nånstans ändå är en barnfilm, eller?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

10 i topp: Filmer 1989

1989Som vanligt när det gäller äldre filmår (80-talet) så har jag ganska svårt att från början hitta tillräckligt många filmer som jag tycker är listvärdiga. Först går jag in på Filmtipset och kollar vilka filmer jag har betygsatt från året i fråga. Jag började sätta betyg på Filmtipset i början av 2003. Problemet blir ju då förstås att många äldre filmer saknas, filmer som jag sett och gillat men innan 2003. Då får man titta på t ex IMDb och andra sajter som gjort listor på favoriter och efter några minuter så är det ganska lätt att få ihop den grupp filmer som man ska välja mellan. Topp 3-4, de absoluta favoriterna, är lättast. De sticker liksom ut direkt. Om en film inte gör det så är det tydligen inte en sån där toppfavorit även om jag kan tycka att den är mycket bra.

Hmm, nu när jag tittar på de filmer jag har att välja på från ’89 så känner jag att det blev oroväckande tunt efter toppfilmerna. Gahaha, jag vet knappt om jag faktiskt får ihop tio filmer som jag kan stå bakom helhjärtat den här gången. Vissa filmer har jag förvisso sett och gillat men jag kan liksom inte minnas direkt varför jag gillade dem. Hur ska jag göra? Ta med en film trots att jag inte riktigt vet varför? Räcker det med att jag vet att jag gillade den när jag såg den? Jag har ju liksom ingen annan film att välja på så…. ja, så får det bli.

Då kör vi alltså, efter en viss tvekan!

 

10. Roger & Me
Roger & Me
Säga vad man vill om Michael Moore men han har gjort några underhållande dokumentärer i alla fall.

9. Back to the Future Part II
Back to the Future Part II

Visst är det i den här de åker till framtiden och åker hoverboard?

8. Star Trek V: The Final Frontier
Star Trek V: The Final Frontier
Ja, men det förstår ni väl att en Star Trek-film ska vara med. Det är default, förutsatt att det finns en Star Tre-film tillgänglig för året.

7. Indiana Jones and the Last Crusade
Indiana Jones and the Last Crusade
Det här tycker jag nog är den bästa av Indy-filmerna då Sean Connery bidrar med både tyngd och humor.

6. Dead Calm
Dead Calm

Billy Zane är insane in the membrane, insane in the brain!

5. Parenthood
Parenthood
Steve Martins bästa film. Kanske för snäll och ostig mot slutet (med dubbla födslar och allt) men en rejäl film och Jason Robards dominerar. Keanu Reeves?! Joaquin Phoenix?! ”Daaaaaaaave!”.

4. Dead Poets Society
Dead Poets Society

Minns fortfarande (från när den sågs på bio på 1990) klumpen i halsen när en viss händelse inträffar (inte den på bilden). Robin Williams! Ethan Hawke?!

3. The Abyss
The Abyss

Bästa sortens undervattensäventyr. Är slutet over the top? ALIENerande?

2. Do the Right Thing
Do the Right Thing

Fight the power! We’ve got to fight the powers that be!

1. Kikis expressbud
Kikis expressbud
En otroligt mysig Ghibli-anime om världens charmigaste häxa. Plus en talande katt. Plus att den utspelas i Hayao Myazakis version av Stockholm/Visby.

 

Har jag några bubblare? Egentligen inte eftersom det handlade om att välja vilka filmer som skulle komma med på listan snarare än att välja bort filmer som inte skulle få vara med, men det här var några av de filmer som jag bollade med: Pet SemataryBorn on the Fourth of JulyThe KillerMystery Train och Den sjunde kontinenten.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1989. Inga gissningar den här gången, sorry.

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Absurd Cinema
Spel och Film
Filmedia

Sagan om prinsessan Kaguya (2013)

filmspanarna_kvadratApril månads filmspanarträff inleddes med en visning av episka mått. Pratar jag om filmens episka kvaliteter? Nej, jag pratar givetvis om de häpnadsväckande besökarna, filmspanarna exkluderade, som hade letat sig till en liten salong på Sergel för att avnjuta Sagan om prinsessan Kaguya.

Vi börjar från början. Under reklam och trailers sitter vi filmspanare och pratar, som man ju gör under reklam och trailers. Eller, app app app, det får man inte alls göra enligt en kvinna på raden framför. Av Sofia får jag reda på att kvinnan tydligen bett oss att vara tysta eftersom hon lider av tinnitus. Aha, då fick jag en förklaring till varför jag hörde mystiska schyyyyyyyyy-ljud nån minut tidigare, ljud som jag inte förstod om de kom från högtalarna i salongen eller från publiken. Cecilia fick dessutom en förklaring till varför hon fick godis (förtydligande: det handlade om rostad majs!) kastat på sig från okänt håll. Japp, tinnituskvinnan kastade alltså rostade majskorn på de onda människor som inte kunde hålla tyst under reklamen.

När filmen väl sätter igång får vi en förklaring till varför tinnituskvinnan lider av just tinnitus. Hennes make sitter nämligen bredvid henne och hostar högt (HÖGT!) var femte minut, hela filmen, förmodligen rätt in i örat på henne. Arma kvinna.

En bit in filmen ringer det på raden bakom. En kvinna har glömt mobilen påslagen och en käck gitarrlåt drar igång. En gång. Två gånger. Tre gånger. När mobilen ringer första gången bryr sig inte ens kvinnan om att ta upp mobilen och stänga av den – nej, hon låter den ligga kvar i handväskan. När det ringer andra gången tar mobilkvinnan upp mobilen men lyckas inte med det oerhört svåra konststycket att stänga av ljudet (eller stänga av den helt). Hennes son som sitter bredvid henne viskar ”men stäng av den då!”. Mobilkvinnan svarar ”men jag försöker ju!”. Det ringer en tredje gång och nu börjar folk i salongen bli något irriterade. Folk vänder sig om. Hur svårt kan det vara att stänga av ljudet på en mobil? Mycket svårt tydligen. Hon lyckas inte stänga av ljudet. Istället ljuder en spetsig och genomträngande visselsignal genom salongen. Mobilkvinnan har fått ett sms. Ridå.

De vanliga störningarna – i form av folk som kommer in i salongen efter 25 minuter (nähä, har filmen redan börjat?), folk som springer ut på toaletten (jag drack just tre liter cola, vadårå?), folk som letat i timmar efter det godis som låter absolut mest när man tuggar det (KRASCH, KRAASCH, KRAAASCH), eller en biodörr som plötsligt öppnas under 30 sekunder utan att nån kommer in – förekom förstås också men bleknade en del i jämförelse med hostmän, godiskastande kvinnor och mobilmarodörer.

(Obs! Jag vet inget om hur tinnitus fungerar och det är säkert inte alls kul att lida av detta.)

Förutom ovanstående fanns det ”störningsmoment” av sånt slag som man får acceptera. På raden längst fram satt en person med nån typ av funktionsnedsättning. Han hojtade till med jämna mellanrum och höjde armen och pekade på duken. Hans ledsagare fick fånga in hans arm gång på gång. Men det är bara att köpa. Alla ska få gå på bio. Han var exalterad av det han såg helt enkelt. Men på väg ut ur salongen noterade jag några som klagade för SF:s personal om just detta. Hmmpf. Eller?

Bästa sekvensen i filmen

Bästa sekvensen i hela filmen. Här stod tiden stilla.

Hur var då filmen? Ja, det var ingen ny Eldflugornas grav i alla fall. Ghibli-grundaren Isao Takahata har ändå gjort en vacker och annorlunda film. Tecknarstilen ger en känsla av att läsa en sagobok målad med pensel och akvarellfärger. Bakgrunden är vit som om det vore en sida en i bilderbok. Bitvis är det briljant snyggt, maffigt eller roligt gulligt.

Men filmen är seg, för lång, har en för märklig handling som mest gör mig frustrerad och förvirrad. Dessutom nickade jag till mitt i filmen under kanske en tio minuter. Slutet fick jag inte ihop riktigt. Vad var poängen?

När filmen var slut frågade Sofia mig (som motvilligt axlade rollen som ställföreträdande expert på asiatisk film) om filmen inte gick hem eftersom vi inte förstod det unikt japanska med den. Jag tror inte det. Jag tror att en bra story är en bra story, och det här var inte en speciellt bra story hur klassisk folksagan som den bygger på än må vara.

    

Kolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om filmen, om visningen, om kvällen. Vill de öppna en biograf på månen för att få till bättre visningar? Filmstaden Månen? I MOON IMAX? Endast inbjudna gäster utan tinnitus och med mobilen avstängd? Kontroll av godis vid insläppet? Bra lutning?

Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

Det blåser upp en vind (2013)

Det blåser upp en vindJag och min torsdagsbiokompis Anders gick i våras och såg Hayao Miyazakis sista (?) film Det blåser upp en vind. Jag, som man väl ändå får säga är ett ganska stort fan av anime i allmänhet och Miyazki i synnerhet, såg givetvis fram emot filmen. Tyvärr levererade den inte. Jag fann filmen tråkig och förvånansvärt oengagerande. Kanske var det det faktum att filmen bygger på verkliga händelser, att det den här gången inte var en fantastisk film, som ställde till det? Jag vet inte. Jag försöker komma på om det finns någon Miyazki-film som inte har de där övernaturliga sagoelementen och jag kommer bara på en: Slottet i Cagliostro, och den är jag inte heller speciellt förtjust i (fast det var ju å andra sidan Miyazkis filmdebut).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Eldflugornas grav

Eldflugornas gravTitel: Eldflugornas grav
Regi: Isao Takahata
År: 1988
IMDb
| Filmtipset

Som jag kanske skrivit tidigare så började jag titta på anime för ungefär 10 år sen. Jag köpte några av de mest kända filmerna och började titta. Först ut blev Eldflugornas grav. Oh shit, vilken början säger jag bara…

Vi får följa två barn, Seita och hans yngre syster Setsuko, i slutet av andra världskrigets Japan. Efter ett flyganfall blir deras hemby förstörd och deras mamma dör. Eftersom pappan är borta, ute i kriget, så skickas barnen till en moster i en annan by men behandlas illa av henne och beslutar sig för att försöka klara sig själva.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle få se men jag kom direkt in i den här filmen. Den börjar tragiskt direkt och man vet redan från början hur filmen slutar. Jag gillade verkligen tecknarstilen som är detaljerad (detaljerad men ändå inte perfekt) och på ett sätt realistisk men eftersom det är just tecknat ändå inte realistisk. Jag kände verkligen för barnen i den här filmen, speciellt den lilla flickan Setsuko. Om man har barn själv kan det nog vara svårt att se filmen. Redan från början kände jag tårarna svida men de uteblev tills vidare. En skön sak med filmen var de små detaljerna och vad man fick se huvudpersonerna göra (laga mat, äta karameller eller sova med eldflugor).

Att filmen är tecknad är avgörande. På nåt sätt tror jag det gav en starkare känsla än om det hade varit en vanlig spelfilm med en ”riktig” fyraårig svältande flicka. Faktiskt så tror jag det helt enkelt inte hade funkat. Då hade man, eller jag kanske, värjt mig och känslan hade fastnat nånstans i hjärnan. Nu fick vi se en bild av hur det verkligen var och därmed nåt abstrakt som skapar en väldigt konkret känsla som struntar i hjärnan och går direkt till hjärtat (utan att passera Gå). Jag kan inte riktigt förklara här, det blir mest svammel och kvasidjupt märker jag, men jag hoppas ni förstår.

I efterhand kan jag konstatera att broderns beslut att lämna mostern och leva på egen hand tillsammans med sin syster var dumt och naivt och dessutom fick det tragiska följder. Detta ville regissören Isao Takahata få fram, vilket han berättade om i extramaterialet (som var fylligt). Han hade hoppats på att få såna reaktioner från biopubliken när filmen hade premiär i Japan men precis som för mig så var de helt på Seitas sida under filmen och tyckte mostern var en häxa.

Den som tror att anime bara är barnfilm (nu tror jag knappt nån här lever kvar i den tron) kan glömma den idén helt. Det här är en gripande film om krigets följder skildrat ur två barns perspektiv. Mot slutet river det i hjärtat ordentligt och de sista tio minuterna är bland de känslomässigt starkaste jag har sett. Tårarna kom nu mycket riktigt och det var rena Nilen. Det finns scener som är så rörande att man är helt fångad i en känsla av att man bara vill rädda de här barnen på nåt jävla sätt men det går ju bara inte och filmen går mot sitt enda och vackra slut. Filmen gav denna upplevelse pga av att den rent filmmässigt ”tryckte på rätt knappar” och samtidigt berör på ett djupare sätt. Det spelar mindre roll exakt hur den berörde eftersom jag egentligen inte kan se nån skillnad. För berörde gjorde den. Det måste bli en klockren femma.

5/5

Min granne Totoro

TotoroTitel: Min granne Totoro
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1988
IMDb
| Filmtipset

I maj 2007 begärdes filmbolaget Triangelfilm i konkurs. Triangelfilm hade två år tidigare köpt upp Sandrews biografer och startat egna kedjan Astoria. Det höll alltså i två år. Förutom att försöka konkurrera med SF så gjorde Triangelfilm även välgärningen att låta gamla Studio Ghibli-filmer få nypremiär på bio. Just i maj 2007 såg jag denna film på bio.

Ghibli slår till och gör årets barnfilm på bio. I alla fall enligt svenska kritiker som går i brygga över denna Miyazaki-skapelse från 80-talet. Det är Triangelfilm som visar den på bio som en del av sin satsning på gamla Miyazaki-filmer (jag tror detta är den första de visar). Filmen handlar om de två systrarna Satsuki och Mei (Mei är minstingen) som flyttar till ett nytt hus med sin pappa samtidigt som deras mamma ligger på sjukhus. I det nya huset och framförallt i skogen runt omkring upptäcker Mei och Satsuki sällsamma varelser, bl a den lurviga barbapappagrävlingen Totoro.

Mycket av stämningen och temat i Min granne Totoro känns igen från andra Miyazaki-filmer. Miyazaki är fascinerad av naturen och de hemligheter som kan döljas där. Ofta handlar det om att om man inte visar respekt inför naturen så går det illa. Redan Nausicaä (1984) är en sorts klimatfilm. Min granne Totoro är lite mer personlig men naturmystik förekommer. De två systrarna bearbetar sin rädsla inför mammans sjukhusvistelse genom att fantisera och leka tillsammans med fluffbollen Totoro. Nån egentlig historia finns liksom inte. Istället är det, som vanligt i anime, karaktärerna som styr.

Jag såg filmen på bio och nåt som störde mig nåt enormt var de två systrarnas gälla röster som skar genom luften och in till mina känsliga öron som den värsta rundgång man kan tänka sig. Hemma hade man ju kunnat sänka volymen till en mer lämplig nivå men det gick ju inte här. Det här störde upplevelsen en hel del. Nåja. Filmen har några magiska scener. Bäst gillade jag sekvensen när Satsuki och Mei står vid busshållplatsen i regnet i väntan på sin pappa då Totoro och även den omtalade Kattbussen dyker upp. Miyazaki i sitt esse. Men som helhet kan jag bara ge en normal trea. Det är en vacker varm film men jag föredrar de mer vuxna Princess Mononoke och Nausicaä.

Jag kan  tycka det är lite märkligt att filmen inte går upp på bio även med svensk dubbning utan enbart med japanskt tal och svensk text. Det är ju trots allt främst en barnfilm. Men i och för sig, jag tror att man som femåring på nåt sätt ändå uppskattar och tar in filmen trots att man inte kan läsa den svenska texten. Totoro går liksom inte att ogilla.

3/5

Laputa: Castle in the Sky

LaputaTitel: Laputa: Castle in the Sky
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1986
IMDb
| Filmtipset

Jag fortsätter med att posta gamla anime-recensioner. Återigen blir det om en Studio Ghibli-film och återigen är det Hayao Miyazaki som står vid regirodret. Just den här filmen såg jag hemma hos en kompis som är ett stort Miyazaki- och anime-fan. På samma kväll hann vi med två filmer: Laputa och så Nausicaä som jag skrivit om tidigare.

Det var animekväll var det häromkvällen. Det blev två filmer av Hayao Miyazaki. Först ut var alltså Laputa, som kändes som en förlaga till Miyazakis Det levande slottet. En pojke och en flicka med en magisk kristall letar efter en mystisk flygande ö. Även pirater och armén är på jakt efter kristallen och ön. Laputa var ett actionfyllt matinéäventyr späckat med Miyazakis fantasi när det gäller miljöer och figurer. Miyazaki verkar besatt av flygande farkoster av olika slag. Det kan vara ondskefulla krigsmaskiner eller vackra flygande öar. Allt är tecknat med en detaljrikedom och känsla vilket bara det gör filmen sevärd. Nu tyckte jag ändå filmen inte var nåt speciellt. Som sagt, den kändes som ett småmysigt matinéäventyr och var ganska enkelspårig och saknade det lilla extra, så betyget blir en vanlig trea.

3/5

Prinsessan Mononoke

MononokeTitel: Prinsessan Mononoke
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Det var ett tag sen jag postade några av mina gamla anime-recensioner. Nu är det dags igen och inte förvånande är det kungen av anime Hayao Miyazaki som ligger bakom.

Filmen som Studio Ghibli-grundaren Hayao Miyazaki gjorde innan Spirited Away utspelar sig i en svunnen och magisk tid då djurgudar vaktade i skogarna. En avlägsen och undanträngd spillra av en stam människor råkar ut för ett gigantiskt och besatt vildsvin. Prinsen i byn blir skadad och tvingas färdas lång väg för att ta reda på varifrån demonen kom och kanske bli kvitt sin egen förbannelse som förtär hans kropp och sinne. Dit han till slut kommer pågår en strid mellan skogens varelser och människor i en gruvkoloni. Här träffar han också den mystiska prinsessan Mononoke.

Det är så vackert gjort det här. Varje bild är ett konstverk och det måste ha tagit åtskilliga timmar, dagar, veckor, månader…, år att få ihop den här rullen. Filmen har en härlig matinékänsla med en prins som färdas långväga på ett mystiskt uppdrag, etc, etc. Temat om hur människan egentligen behandlar (misshandlar) naturen är alltid aktuellt förstås (can you say The Day After Tomorrow?). Det som är annorlunda här är att det inte förekommer några egentliga skurkar, utan människor som tror de gör det rätta för sig själv och andra.

Vissa sekvenser är magiskt vackra och gör sig ännu bättre eftersom man då valt att inte ha nån musik utan det blir ödsligt tyst i stället. Sen har vi lite oväntat (kanske) våld mitt i allt stämningsfulla. Kroppsdelar flyger lite hit och dit i några korta sekvenser. Några sämre partier är historien om gruvkolonin som känns lite svag och fånig med kvinnor som gör sig till för prinsen som anländer. Lite intressant här var ändå att det är en kvinna som styr i byn. Hon framstår först som en ondskefull bitch men det visar sig att hon kanske är en välgörare ändå genom att hon anställer både bordellkvinnor och leprasmittade som arbetare. Naturen har hon dock inte mycket till övers för, vare sig hon är god eller ond.

Jag tyckte musiken ibland var lite smörig. Direkt dålig var dessutom den engelska översättningen. Jag såg filmen på japanska med engelsk text. Textremsan dök dock upp lite otajmat och passade inte till det som sades kändes det som. Ofta sas inget men ändå dök textremsan upp. Det verkar som att det inte skett en direkt översättning utan en lite mer subjektiv tolkning av vad som ska sägas. Lite irriterande. Hur som helst, det blir en svag fyra till denna anime som också kändes lite långdragen.

4-/5

Kikis expressbud


Titel: Kikis expressbud (Majo no takkyûbin)
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1989
IMDb
| Filmtipset

Jag har skrivit det här förut men återigen har Filmrepubliken sett en trevlig Studio Ghibli-film och jag känner att det är läge att posta en gammal recension av en Miyazaki-klassiker. Den här gången handlar det om Kikis expressbud.

En helt bedårande Miyazaki-film! Jag hade inte så stora förhoppningar på filmen då det inte är just den som man har hört så mycket om. T ex Min granne Totoro och Spirited Away brukar ju hyllas desto mer. Och de filmer som hyllas har i mina ögon inte varit några mästerverk direkt, även om det handlar om sevärda filmer.

Handlingen är rakt på och inget av det som är annorlunda betraktas som annorlunda i filmens verklighet. Som häxa ska man när man är 13 år gammal åka iväg helt ensam på ett års praktik för att lära upp sig som häxa. Egentligen en ganska skoningslös berättelse. 13 år, helt ensam i en stor stad ska Kiki försöka hitta en plats att sova och på nåt sätt tjäna pengar på att jobba som häxa. Tiderna har förändrats och inte många uppskattar eller riktigt minns vad häxor gör eller vad de är till för. Kiki har svårt att hitta sin plats i sin häxtillvaro. Inte heller häxkrafterna i sig är nån självklarhet.


Hela känslan i filmen är skön. Det är småsaker, som att Kikis katt kan prata men bara med Kiki. För andra jamar han bara som en vanlig katt. Miljöerna är riktigt trevliga då staden den utspelas i är Miyazakis bild av Stockholm och Visby i en skön mix. ”Gustav Krantz herrmode” kan vi t ex läsa på en butiksskylt eller ”Birger Jarls torg” på en vägskylt. Vi ser även en ringmur som påminner om Visbys. Som Voldo nämner i sin recension så fick Miyazaki förmodligen inspiration när han var i Sverige i samband med att han pratade med Astrid Lindgren om Pippi Långstrump.

Handlingen är så enkel och självklar. Den tar upp saker som att hitta sig själv, att tider förändras men att vissa saker består (eller borde bestå). Miyazaki brinner för det genuina. Ibland kan det vara att vedugnar är bättre än elugnar. Mot slutet blir det riktigt spännande. Katten är skön. Rekommenderas!

4/5

%d bloggare gillar detta: