Ponyo på klippan vid havet (2008)

Borta hos Filmitch pågår ett Ghibli-projekt där Karlstads filmguru kollar igenom de Ghibli-filmer som finns på Netflix. Störst inom Ghibli är medgrundaren och regissören Hayao Miyazaki som ligger bakom filmer som Prinsessan Mononoke, Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro och en massa andra klassiker. Själv hade jag sett alla hans filmer… utom en och det är just den om Ponyo. Kanske berodde det på att jag kände att den skulle vara för barnslig, enbart för barn. Samtidigt säger jag till alla, inklusive mig själv, att Miyazakis anime-filmer inte är rena barnfilmer utan filmer för alla.

Nu när Ponyo på klippan vid havet dök upp på Netflix hade jag inte längre nån ursäkt för att inte se den. Sagt och gjort så kröp jag upp i soffhörnet för att förhoppningsvis ha en mysig stund framför tv-skärmen.

Inledningen av filmen kändes något skum. Jag förstod inte vad som hände egentligen. Det förekom ingen dialog och jag ställde mig frågor hela tiden. Vem är kvinnan i bubblan? Uppdatering: det var en man i bubblan. Är det där en ubåt? Är det en blandning mellan människa och fisk? Är de små fiskmänniskorna den större fiskmänniskans barn? Efter den förvirrande men vackra inledningen bjöds det på barnteckningar och opera. Ja, varför inte (även om jag har svårt för opera)?

Ganska snart har jag dock koll på vad som händer och dras in i filmens värld. Inte oväntat så visar det sig att den är så mycket mer än en barnfilm. Den har ett djup och nyanser i form av vardagliga men fina detaljer. Hur det funkar på ett dagis, eller ett ålderdomshem. Familjerelationer som känns äkta. En mamma som efter jobbet öppnar ölen och blir full och bitter på sin man som ständigt är frånvarande. Mysig matlagning i form av läcker ramen. Detaljer som gör det där lilla extra.

Vattnet är så rackarns snyggt. Det är flytande fantastiskt som Christopher Doyles foto i en Wong Kar-wai-film. Samtidigt är det förstås farligt med tanke på tsunami-faran. Filmen har ett miljöbudskap också som så ofta i en Miyazaki-film. Haven och dess invånare är nåt vi ska vara rädda om. Jag har svårt att förstå hur man inte kan gilla den här filmen. Jag gillar den i alla fall, så mycket kan jag lova.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ramen-upphetsning – Ramen-koma

Spirited Away (2001)

När 2003 inleddes hade jag inte sett en enda Studio Ghibli-film och endast en (!) anime-film, nämligen Vampire Hunter D: Bloodlust som jag såg under 2001 års upplaga av Stockholm Filmfestival. Så Spirited Away blev alltså min första film i regi av mästaren Hayao Miyazaki och min preblogg-text om den skrevs i september 2003. Vid det här laget har jag ju sett de flesta av Miyazakis filmer och Spirited Away tror jag nog inte att jag betraktar som nån bland favoriterna. Å andra sidan har jag inte sett om den och det är möjligt att jag skulle uppskatta den mer idag.

Den här filmen är från 2001 men kommer först nu till Sverige. Lite fegt, men det måste tydligen till Oscarsstatyetter för att övertyga filmdistributörerna om att det här är nåt för den svenska publiken. Nåja, den handlar i alla fall om flickan Chihiro som hamnar på ett badhus för andar (och andra väsen) i en sorts parallellvärld efter att hennes mamma och pappa kört vilse på väg till sitt nya hus. Mamman och pappan förvandlas dessutom till grisar på köpet.

Hehe, det är en skön fantasi i denna historia. Det är alltid kul att se animerat på bio. Det gör jag nog för sällan. Utbudet är väl främsta anledningen. Disneyfilmer går jag aldrig på. Borde jag det? Ja, ja, jag tyckte i alla fall att filmen var kul och lite fascinerande, men jag har ändå lite svårt att förstå de oehörda hyllningar den har fått. Det är en annorlunda historia, men jag tyckte den var ok bara, inte fantastisk. Det kan i och för sig bero på att jag somnade till i mitten så jag förstod inte riktigt vad som hände där ett tag. Om jag ser den igen (vilket är troligt) kan det hända att jag höjer betyget, men nu stannar det på 3/5. Då tyckte att Vampire Hunter D: Bloodlust, som var den första anime jag såg, faktiskt var bättre. Anime-gurus tycker förstås det här är alldeles galet men jag tyckte hela den historien var mer spännande. Kanske beror på att Spirited Away nånstans ändå är en barnfilm, eller?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Det blåser upp en vind (2013)

Det blåser upp en vindJag och min torsdagsbiokompis Anders gick i våras och såg Hayao Miyazakis sista (?) film Det blåser upp en vind. Jag, som man väl ändå får säga är ett ganska stort fan av anime i allmänhet och Miyazki i synnerhet, såg givetvis fram emot filmen. Tyvärr levererade den inte. Jag fann filmen tråkig och förvånansvärt oengagerande. Kanske var det det faktum att filmen bygger på verkliga händelser, att det den här gången inte var en fantastisk film, som ställde till det? Jag vet inte. Jag försöker komma på om det finns någon Miyazki-film som inte har de där övernaturliga sagoelementen och jag kommer bara på en: Slottet i Cagliostro, och den är jag inte heller speciellt förtjust i (fast det var ju å andra sidan Miyazkis filmdebut).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Porco Rosso

Porco RossoTitel: Porco Rosso
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Hayao Miyazaki, mannen myten legenden, gjorde 1992 en film som handlar om ett italienskt flygaress från första världskriget. Filmen utspelas i Italien mellan första och andra världskriget och man kan kanske tycka att det är en lite udda miljö för en japansk animeregissör.

Jaha, då verkar det som om jag har sett alla Hayao Miyazakis långfilmer förutom Ponyo, den senaste. Porco Rosso var en mer lättsam och inte så vidare djup Miyazaki. Han är helt klart besatt av flygande farkoster, det har vi sett i många andra filmer. Här handlar det om helt vanliga (nåja, nästan) flygplan från slutet av 1920-talet. Det hela utspelas i Italien under tiden för den där framväxande fascismen. Det är alltid intressant när Miyazaki tecknar sin version av t ex ett europeiskt land. Det är snyggt och idealiserat. En annan sak jag gillar med Miyazaki är att konstiga saker i hans filmer liksom inte betraktas som konstiga. Han har ofta med helt vrickade prylar men gör liksom ingen större grej av det. Som vanligt har han med starka tjejer i rollerna. Filmen Porco Rosso säger inte så mycket, den är inte så rackarns spännande utan puttrar mest på. Småtrevlig är väl en bra beskrivning.

Jag nämnde att Miyazaki har med lite märkliga saker ibland utan att göra nån grej av det. I Porco Rosso t ex så är ju hjälten, ett flygaress, förvandlad till en gris pga en förbannelse (därför kallas han just Porco Rosso). Spoiler Lite lustigt är att filmen slutar innan vi som tittare får nån klarhet i om förbannelsen bryts eller inte. I själva verket nämns knappt förbannelsen utan det är bara så det är, helt enkelt. Min tolkning är att Porco Rosso blev skonad från döden under en flygstrid (detta visas i en flashback-scen) men då av nån anledning blev förvandlad till gris ”i utbyte” Spoiler slut. En annan lite lustig detalj är att ett fartyg med en massa små flickskoleelever i början av filmen blir överfallet av luftpirater och de unga flickorna blir kidnappad. Fast grejen är att eleverna mest tyckte det var kul att bli kidnappade och sen delta i en luftstrid. Jag vet inte, det hela kändes något vrickat och jag får för mig att man hade framställt det på ett annat sätt i en västerländsk produktion (eller?).

3-/5

Lupin III: Castle of Cagliostro

CagliostroTitel: Lupin III: Castle of Cagliostro
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1979
IMDb
| Filmtipset

Även om det är svårt att tro så gjorde Hayao Miyazaki en gång i tiden sin första film. Den såg jag i februari 2010 och här kommer mitt lilla omdöme om den.

Då har jag sett Hayao Miyazakis första film. Det är en film som bygger på en tv-serie som bygger på en manga som bygger på böckerna om gentlemannatjuven Arsène Lupin (skrivna av belgaren Maurice Leblanc i 1900-talets början). Handlingen utspelas i Cagliostro, ett påhittat europeiskt pytteland som för tankarna till Monaco eller det lilla alplandet Liechtenstein (när det gäller miljöerna). Här är Lupin, tillsammans med några kompisar, ute efter greven Cagliostro som Lupin misstänker ligger bakom en stor verksamhet inom pengaförfalskning. Dessutom håller greven den unga prinsessan Clarisse fången i ett torn på det stora slottet Cagliostro (ja, allt heter Cagliostro i filmen).

Nja. Det här visade sig inte vara nån höjdare. Det är hoppigt, lite jobbigt berättat. Det kan nog delvis bero på att det bygger på en manga och tv-serie med väl etablerade karaktärer. Nu kastas vi direkt in i handlingen och förväntas känna till bakgrundshistorien och de olika figurerna. Dessutom är stilen, i vissa scener, alldeles för fånig. Grundhistorien är väl hyfsad. Miljöerna och figurerna är ibland vackert tecknade, ibland bara ok. Vissa detaljer har Miyazaki-känsla över sig, t ex grevens märkliga lönnmördargäng. I övrigt är det lite 60-talskänsla, lite James Bond- eller Helgonet-känsla. Musiken är ibland lugn och cool, men ibland på tok för gapig och jobbig.

Att huvudpersonen heter Lupin III beror på rättighetsproblem när det gäller karaktären Arsène Lupin. I den japanska mangan löste man det genom att kalla honom Lupin III och det ska alltså vara Arsène Lupins sonson det handlar om.

2+/5

Min granne Totoro

TotoroTitel: Min granne Totoro
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1988
IMDb
| Filmtipset

I maj 2007 begärdes filmbolaget Triangelfilm i konkurs. Triangelfilm hade två år tidigare köpt upp Sandrews biografer och startat egna kedjan Astoria. Det höll alltså i två år. Förutom att försöka konkurrera med SF så gjorde Triangelfilm även välgärningen att låta gamla Studio Ghibli-filmer få nypremiär på bio. Just i maj 2007 såg jag denna film på bio.

Ghibli slår till och gör årets barnfilm på bio. I alla fall enligt svenska kritiker som går i brygga över denna Miyazaki-skapelse från 80-talet. Det är Triangelfilm som visar den på bio som en del av sin satsning på gamla Miyazaki-filmer (jag tror detta är den första de visar). Filmen handlar om de två systrarna Satsuki och Mei (Mei är minstingen) som flyttar till ett nytt hus med sin pappa samtidigt som deras mamma ligger på sjukhus. I det nya huset och framförallt i skogen runt omkring upptäcker Mei och Satsuki sällsamma varelser, bl a den lurviga barbapappagrävlingen Totoro.

Mycket av stämningen och temat i Min granne Totoro känns igen från andra Miyazaki-filmer. Miyazaki är fascinerad av naturen och de hemligheter som kan döljas där. Ofta handlar det om att om man inte visar respekt inför naturen så går det illa. Redan Nausicaä (1984) är en sorts klimatfilm. Min granne Totoro är lite mer personlig men naturmystik förekommer. De två systrarna bearbetar sin rädsla inför mammans sjukhusvistelse genom att fantisera och leka tillsammans med fluffbollen Totoro. Nån egentlig historia finns liksom inte. Istället är det, som vanligt i anime, karaktärerna som styr.

Jag såg filmen på bio och nåt som störde mig nåt enormt var de två systrarnas gälla röster som skar genom luften och in till mina känsliga öron som den värsta rundgång man kan tänka sig. Hemma hade man ju kunnat sänka volymen till en mer lämplig nivå men det gick ju inte här. Det här störde upplevelsen en hel del. Nåja. Filmen har några magiska scener. Bäst gillade jag sekvensen när Satsuki och Mei står vid busshållplatsen i regnet i väntan på sin pappa då Totoro och även den omtalade Kattbussen dyker upp. Miyazaki i sitt esse. Men som helhet kan jag bara ge en normal trea. Det är en vacker varm film men jag föredrar de mer vuxna Princess Mononoke och Nausicaä.

Jag kan  tycka det är lite märkligt att filmen inte går upp på bio även med svensk dubbning utan enbart med japanskt tal och svensk text. Det är ju trots allt främst en barnfilm. Men i och för sig, jag tror att man som femåring på nåt sätt ändå uppskattar och tar in filmen trots att man inte kan läsa den svenska texten. Totoro går liksom inte att ogilla.

3/5

Laputa: Castle in the Sky

LaputaTitel: Laputa: Castle in the Sky
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1986
IMDb
| Filmtipset

Jag fortsätter med att posta gamla anime-recensioner. Återigen blir det om en Studio Ghibli-film och återigen är det Hayao Miyazaki som står vid regirodret. Just den här filmen såg jag hemma hos en kompis som är ett stort Miyazaki- och anime-fan. På samma kväll hann vi med två filmer: Laputa och så Nausicaä som jag skrivit om tidigare.

Det var animekväll var det häromkvällen. Det blev två filmer av Hayao Miyazaki. Först ut var alltså Laputa, som kändes som en förlaga till Miyazakis Det levande slottet. En pojke och en flicka med en magisk kristall letar efter en mystisk flygande ö. Även pirater och armén är på jakt efter kristallen och ön. Laputa var ett actionfyllt matinéäventyr späckat med Miyazakis fantasi när det gäller miljöer och figurer. Miyazaki verkar besatt av flygande farkoster av olika slag. Det kan vara ondskefulla krigsmaskiner eller vackra flygande öar. Allt är tecknat med en detaljrikedom och känsla vilket bara det gör filmen sevärd. Nu tyckte jag ändå filmen inte var nåt speciellt. Som sagt, den kändes som ett småmysigt matinéäventyr och var ganska enkelspårig och saknade det lilla extra, så betyget blir en vanlig trea.

3/5

Prinsessan Mononoke

MononokeTitel: Prinsessan Mononoke
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Det var ett tag sen jag postade några av mina gamla anime-recensioner. Nu är det dags igen och inte förvånande är det kungen av anime Hayao Miyazaki som ligger bakom.

Filmen som Studio Ghibli-grundaren Hayao Miyazaki gjorde innan Spirited Away utspelar sig i en svunnen och magisk tid då djurgudar vaktade i skogarna. En avlägsen och undanträngd spillra av en stam människor råkar ut för ett gigantiskt och besatt vildsvin. Prinsen i byn blir skadad och tvingas färdas lång väg för att ta reda på varifrån demonen kom och kanske bli kvitt sin egen förbannelse som förtär hans kropp och sinne. Dit han till slut kommer pågår en strid mellan skogens varelser och människor i en gruvkoloni. Här träffar han också den mystiska prinsessan Mononoke.

Det är så vackert gjort det här. Varje bild är ett konstverk och det måste ha tagit åtskilliga timmar, dagar, veckor, månader…, år att få ihop den här rullen. Filmen har en härlig matinékänsla med en prins som färdas långväga på ett mystiskt uppdrag, etc, etc. Temat om hur människan egentligen behandlar (misshandlar) naturen är alltid aktuellt förstås (can you say The Day After Tomorrow?). Det som är annorlunda här är att det inte förekommer några egentliga skurkar, utan människor som tror de gör det rätta för sig själv och andra.

Vissa sekvenser är magiskt vackra och gör sig ännu bättre eftersom man då valt att inte ha nån musik utan det blir ödsligt tyst i stället. Sen har vi lite oväntat (kanske) våld mitt i allt stämningsfulla. Kroppsdelar flyger lite hit och dit i några korta sekvenser. Några sämre partier är historien om gruvkolonin som känns lite svag och fånig med kvinnor som gör sig till för prinsen som anländer. Lite intressant här var ändå att det är en kvinna som styr i byn. Hon framstår först som en ondskefull bitch men det visar sig att hon kanske är en välgörare ändå genom att hon anställer både bordellkvinnor och leprasmittade som arbetare. Naturen har hon dock inte mycket till övers för, vare sig hon är god eller ond.

Jag tyckte musiken ibland var lite smörig. Direkt dålig var dessutom den engelska översättningen. Jag såg filmen på japanska med engelsk text. Textremsan dök dock upp lite otajmat och passade inte till det som sades kändes det som. Ofta sas inget men ändå dök textremsan upp. Det verkar som att det inte skett en direkt översättning utan en lite mer subjektiv tolkning av vad som ska sägas. Lite irriterande. Hur som helst, det blir en svag fyra till denna anime som också kändes lite långdragen.

4-/5

Kikis expressbud


Titel: Kikis expressbud (Majo no takkyûbin)
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1989
IMDb
| Filmtipset

Jag har skrivit det här förut men återigen har Filmrepubliken sett en trevlig Studio Ghibli-film och jag känner att det är läge att posta en gammal recension av en Miyazaki-klassiker. Den här gången handlar det om Kikis expressbud.

En helt bedårande Miyazaki-film! Jag hade inte så stora förhoppningar på filmen då det inte är just den som man har hört så mycket om. T ex Min granne Totoro och Spirited Away brukar ju hyllas desto mer. Och de filmer som hyllas har i mina ögon inte varit några mästerverk direkt, även om det handlar om sevärda filmer.

Handlingen är rakt på och inget av det som är annorlunda betraktas som annorlunda i filmens verklighet. Som häxa ska man när man är 13 år gammal åka iväg helt ensam på ett års praktik för att lära upp sig som häxa. Egentligen en ganska skoningslös berättelse. 13 år, helt ensam i en stor stad ska Kiki försöka hitta en plats att sova och på nåt sätt tjäna pengar på att jobba som häxa. Tiderna har förändrats och inte många uppskattar eller riktigt minns vad häxor gör eller vad de är till för. Kiki har svårt att hitta sin plats i sin häxtillvaro. Inte heller häxkrafterna i sig är nån självklarhet.


Hela känslan i filmen är skön. Det är småsaker, som att Kikis katt kan prata men bara med Kiki. För andra jamar han bara som en vanlig katt. Miljöerna är riktigt trevliga då staden den utspelas i är Miyazakis bild av Stockholm och Visby i en skön mix. ”Gustav Krantz herrmode” kan vi t ex läsa på en butiksskylt eller ”Birger Jarls torg” på en vägskylt. Vi ser även en ringmur som påminner om Visbys. Som Voldo nämner i sin recension så fick Miyazaki förmodligen inspiration när han var i Sverige i samband med att han pratade med Astrid Lindgren om Pippi Långstrump.

Handlingen är så enkel och självklar. Den tar upp saker som att hitta sig själv, att tider förändras men att vissa saker består (eller borde bestå). Miyazaki brinner för det genuina. Ibland kan det vara att vedugnar är bättre än elugnar. Mot slutet blir det riktigt spännande. Katten är skön. Rekommenderas!

4/5

Det levande slottet


Titel: Det levande slottet (Hauru no ugoku shiro)
Regi: Hayao Miyazaki
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av Filmrepublikens recension av Det levande slottet kommer här en gammal recension av samma film från mig. Miyazaki i sitt esse skulle man kunna säga även om jag inte själv var det just den kvällen jag såg filmen.

Hayao Miyazakis nya tecknade äventyr bygger inte på en egen historia utan på Howl’s Moving Castle, en roman av Diana Wynne Jones. Filmen utspelas i ett sorts europeiskt fantasiland där vi hittar trollkarlar, häxor, magi, märkliga flygande väsen samt ett gigantiskt gående slott. Här hittar vi också den unga hattmakerskan Sophie som råkar hamna mitt i en maktkamp mellan trollkarlen Howl (eller Hauru som det heter här eftersom japaner inte kan uttala Howl, tror jag) och Ödeshäxan. Sophie får en förbannelse över sig: hon blir förvandlad till en gammal skröplig tant. Efter detta flyr hon från stan och hamnar i det levande och gående slottet där Howl bor tillsammans med bl a elddemonen Calcifer.

Egentligen är det svårt att beskriva handlingen i den här filmen. Det beror på att det mesta av det som händer inte följer den vanliga berättande mallen från a till ö, där vi redan från början vet vilka som är goda och vilka som är onda. Här är det i stället karaktärerna som styr, kanske både på gott och ont. För mig kändes historien nämligen lite väl spretig och lös, men å andra sidan var den samtidigt uppfriskande och en riktig fantasiutflykt. Men Sophies öde engagerade mig aldrig fullt ut. Den skönaste karaktären var nog Ödeshäxan vars båda versioner är underbara figurer (jag tror för övrigt att Margareta Krook hade kunnat göra den svenska dubbningen riktigt bra om hon hade funnits kvar i jordelivet). En annan figur som är rolig är den där elddemonen, som kändes som en riktig Miyazaki-figur (trots att den är påhittad av en annan person, författarinnan till romanen, från början). Ytterligare en karaktär som man inte kan låta bli att gilla var ju den lilla astmatiska hunden som blir en följeslagarna på Sophies resa.

Animeringen är förstås helt underbar och vacker: detaljerna, landskapet, miljöerna, de märkliga flygande bombmaskinerna, saker i mindre skala som elddemonen Calcifer. Och sen har vi då det levande slottet självt som var en ganska makalös skapelse, som påminde mig om den svenska tecknaren Hans Arnolds verk. Men, som sagt, jag drogs inte riktigt in i historien i den här filmen. Jag hade faktiskt lite samma känsla när jag såg den hyllade Spirited Away. Då tycker jag att Miyazakis Princess Mononoke (1997) är klart bättre än de båda senare filmerna. Nåt jag kände igen från Spirited Away och och framförallt från Princess Mononoke var temat om hur vi människor borde ta hand om vår jord bättre, även om det kanske inte är huvudtemat i Det levande slottet. Slutbetyget till denna anime blir en helt vanlig trea. Det är en sevärd film men den berörde inte mig nåt speciellt och slutintrycket är lite blekt. Jag vet inte, kanske var jag lite trött och sjönk ner väl djupt i den sköna biofåtöljen.

3/5

%d bloggare gillar detta: