Sagan om prinsessan Kaguya (2013)

filmspanarna_kvadratApril månads filmspanarträff inleddes med en visning av episka mått. Pratar jag om filmens episka kvaliteter? Nej, jag pratar givetvis om de häpnadsväckande besökarna, filmspanarna exkluderade, som hade letat sig till en liten salong på Sergel för att avnjuta Sagan om prinsessan Kaguya.

Vi börjar från början. Under reklam och trailers sitter vi filmspanare och pratar, som man ju gör under reklam och trailers. Eller, app app app, det får man inte alls göra enligt en kvinna på raden framför. Av Sofia får jag reda på att kvinnan tydligen bett oss att vara tysta eftersom hon lider av tinnitus. Aha, då fick jag en förklaring till varför jag hörde mystiska schyyyyyyyyy-ljud nån minut tidigare, ljud som jag inte förstod om de kom från högtalarna i salongen eller från publiken. Cecilia fick dessutom en förklaring till varför hon fick godis (förtydligande: det handlade om rostad majs!) kastat på sig från okänt håll. Japp, tinnituskvinnan kastade alltså rostade majskorn på de onda människor som inte kunde hålla tyst under reklamen.

När filmen väl sätter igång får vi en förklaring till varför tinnituskvinnan lider av just tinnitus. Hennes make sitter nämligen bredvid henne och hostar högt (HÖGT!) var femte minut, hela filmen, förmodligen rätt in i örat på henne. Arma kvinna.

En bit in filmen ringer det på raden bakom. En kvinna har glömt mobilen påslagen och en käck gitarrlåt drar igång. En gång. Två gånger. Tre gånger. När mobilen ringer första gången bryr sig inte ens kvinnan om att ta upp mobilen och stänga av den – nej, hon låter den ligga kvar i handväskan. När det ringer andra gången tar mobilkvinnan upp mobilen men lyckas inte med det oerhört svåra konststycket att stänga av ljudet (eller stänga av den helt). Hennes son som sitter bredvid henne viskar ”men stäng av den då!”. Mobilkvinnan svarar ”men jag försöker ju!”. Det ringer en tredje gång och nu börjar folk i salongen bli något irriterade. Folk vänder sig om. Hur svårt kan det vara att stänga av ljudet på en mobil? Mycket svårt tydligen. Hon lyckas inte stänga av ljudet. Istället ljuder en spetsig och genomträngande visselsignal genom salongen. Mobilkvinnan har fått ett sms. Ridå.

De vanliga störningarna – i form av folk som kommer in i salongen efter 25 minuter (nähä, har filmen redan börjat?), folk som springer ut på toaletten (jag drack just tre liter cola, vadårå?), folk som letat i timmar efter det godis som låter absolut mest när man tuggar det (KRASCH, KRAASCH, KRAAASCH), eller en biodörr som plötsligt öppnas under 30 sekunder utan att nån kommer in – förekom förstås också men bleknade en del i jämförelse med hostmän, godiskastande kvinnor och mobilmarodörer.

(Obs! Jag vet inget om hur tinnitus fungerar och det är säkert inte alls kul att lida av detta.)

Förutom ovanstående fanns det ”störningsmoment” av sånt slag som man får acceptera. På raden längst fram satt en person med nån typ av funktionsnedsättning. Han hojtade till med jämna mellanrum och höjde armen och pekade på duken. Hans ledsagare fick fånga in hans arm gång på gång. Men det är bara att köpa. Alla ska få gå på bio. Han var exalterad av det han såg helt enkelt. Men på väg ut ur salongen noterade jag några som klagade för SF:s personal om just detta. Hmmpf. Eller?

Bästa sekvensen i filmen

Bästa sekvensen i hela filmen. Här stod tiden stilla.

Hur var då filmen? Ja, det var ingen ny Eldflugornas grav i alla fall. Ghibli-grundaren Isao Takahata har ändå gjort en vacker och annorlunda film. Tecknarstilen ger en känsla av att läsa en sagobok målad med pensel och akvarellfärger. Bakgrunden är vit som om det vore en sida en i bilderbok. Bitvis är det briljant snyggt, maffigt eller roligt gulligt.

Men filmen är seg, för lång, har en för märklig handling som mest gör mig frustrerad och förvirrad. Dessutom nickade jag till mitt i filmen under kanske en tio minuter. Slutet fick jag inte ihop riktigt. Vad var poängen?

När filmen var slut frågade Sofia mig (som motvilligt axlade rollen som ställföreträdande expert på asiatisk film) om filmen inte gick hem eftersom vi inte förstod det unikt japanska med den. Jag tror inte det. Jag tror att en bra story är en bra story, och det här var inte en speciellt bra story hur klassisk folksagan som den bygger på än må vara.

    

Kolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om filmen, om visningen, om kvällen. Vill de öppna en biograf på månen för att få till bättre visningar? Filmstaden Månen? I MOON IMAX? Endast inbjudna gäster utan tinnitus och med mobilen avstängd? Kontroll av godis vid insläppet? Bra lutning?

Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

Ran


Titel: Ran
Regi: Akira Kurosawa
År: 1985
IMDb
| Filmtipset

Det här blir den sista Kurosawa-rullen som jag skriver om på ett tag. Av de filmer som Rörliga bilder har avhandlat under mars månad (dvs alla Kurosawas filmer!) så känner jag att jag vill kolla in Kagemusha men det får bli senare. Om just Ran tyckte Sofia bra, mycket bra.

Ran bygger på Shakespeares tragedi King Lear och handlar alltså om en härskare som på ålderns höst tänker sig att lämna ifrån sig makten och låta sina tre söner ta över och dela upp riket mellan sig. De två äldsta av sönerna tycker det är en bra idé, medan den yngsta förbannar det hela och blir avvisad av sin far. I efterhand visar det sig att den yngsta sonen kanske hade rätt ändå. Det går nämligen inte riktigt som den gamle härskaren tänkt (eller snarare inte alls!).

Ran påminde en hel del om en tidigare Kurosawa-film, nämligen Blodets tron (1957). Och det kanske inte är så konstigt eftersom även den bygger på ett Shakespeare-stycke (Macbeth). Liksom i den så domineras Ran av avundsjuka, paranoia, maktbegär och intriger. Liksom i den så finns det en intrigerande och väldigt läskig kvinna bakom det som sker. Fotot i Ran är mycket bra och det känns väldigt bra att den är i färg. Samurajerna (och kvinnorna) med sina sina vackra kläder är gjorda för färg. Verkligen bra att Kurosawa fick göra några färgfilmer på slutet (även Dodes’ka-den utnyttjar färgerna bra).

Det vilar en ödesmättad, lite otäck stämning över Ran och man känner på sig att det inte kommer att gå bra. Filmen innehåller också en hel del stora stridsscener med hästar och stora arméer. Bl a en uppmärksammad sekvens när man får se grymheter under en batalj med ett stycke klassisk musik som enda ackompanjemang. Effektfullt.

4/5

Himmel och helvete


Titel: Himmel och helvete (Tengoku to jigoku)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1963
IMDb
| Filmtipset

Jag upptäckte precis att jag missat att posta en recension av en de Kurosawa-filmer som avhandlats av Rörliga bilder. Det handlar om deckardramat Himmel och helvete och Sofia själv tyckte att det var en fullpoängare. Jag är inte lika positiv men jag förstår att man gillar filmen.

Många Kurosawa-rullar utspelas ju i samurajmiljö. Det finns några undantag: Dersu Uzala, Revolvern, Ikiru… ja, kanske en hel del när jag tänker efter. Himmel och helvete (som bygger på en bok av Ed McBain!) är en film som Kurosawa låter ta den tid det tar. Inget stressas fram. Början är ett sorts kammarspel som till största delen utspelas i ett rum, i affärsmannen Gondos (Toshirô Mifune) rum när en kidnappare utpressar Gondo. Av misstag har fel barn rövats bort vilket gör historien ganska intressant då Gondo faktiskt hade pengarna men behövde dem för att rädda sin egen karriär. Scenerna känns annorlunda då det är väldigt många personer i ett rum: poliser, Gondo med fru, pojkens pappa, etc. Ofta är det bara tyst när de väntar på att kidnapparen ska ringa. Här tycker jag Kurosawa lyckas skapa en bra stämning med små medel.

Filmen består av två delar: först utpressningsdelen som i princip utspelas i Gondos hem (högt uppe på en kulle, himlen) och sen en lite längre del med en polisutredning (bl a i fattiga slumkvarter, helvetet). Fokus skiftar då från Gondo till poliserna som sköter utredningen. Lugnt och metodiskt tar Kurosawa oss igenom utredningen och man kommer allt närmare förövaren. En rolig detalj var att filmen var i svartvitt men vissa detaljer var faktiskt i färg, t ex den röda röken från väskor med pengar eftersom polisen lagt i en manick som skulle ryka om man brände väskorna. Det förekommer en relativt spännande sekvens på ett tåg. Det blir alltid en lite speciell känsla på tåg. Just det där med lugnt och metodiskt gör väl kanske att tempot är aningen för lågt och filmen känns lite långdragen.

Jag gillar ändå helheten. Det är alltid kul att se gamla filmer som beskriver samhället som det var då, och då menar jag inte ”då” i betydelsen ”flera hundra år sen” utan gamla filmer som skildrar sin samtid. Det är t ex sak som jag gillar med film noir: man får sig till livs lite socialrealism från förr. Eller kultur från förr. Även så här. Jag gillar t ex en sekvens på en klubb som poliserna besöker där det förekommer lite samtida skön musik. Det är väldigt, väldigt nära fyran, men inte riktigt. Medan jag såg filmen kom jag att tänka på den amerikanska noiren The Naked City av Jules Dassin, som också handlar om en polisutredning. Om nån tänker sig att se några fler Kurosawa-filmer så kan Himmel och helvete vara ett tips. Eller vad säger du, Sofia? 😉

3+/5

Sanjuro


Titel: Sanjuro (Tsubaki Sanjûrô)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1962
IMDb
| Filmtipset

Till skillnad från Sofia så gillade jag faktiskt uppföljaren till Yojimbo mer än originalet.

I Sanjuro möter vi åter främlingen, samurajen, spelad av Toshirô Mifune. Denna gång råkar han lyssna på ett upphetsat samtal mellan nio unga krigare. De misstänker att det pågår korruption och har gått till byns Skattmästare för att få tillåtelse att ta till våld. Han har dock sagt nej till detta. Däremot verkade byns Intendent betydligt vettigare och nu sitter krigarna och väntar på att träffa honom. Den erfarne och luttrade Mifune har hört krigarna samtala och beslutar sig för att hjälpa dem. Till att börja med tipsar han dem om att även om Intendenten verkar vara en vettig karl, så kan skenet bedra.

Återigen dyker samurajfrämlingen upp i en by, rensar upp, och drar vidare. Sanjuro påminner alltså en hel del om Yojimbo, vilket ju inte är så konstigt. Den har dock lite mer humor tyckte jag och är lite av en actionkomedi. När jag läste en recension av Yojimbo så fick det mig att fundera lite över samurajens motiv. Han är nästan som en frälsare men i tysta. Det är kanske därför han vill framstå som butter, kaxig och lite hänsynslös, som om han inte bryr sig. Han vill liksom inte få nån credit för det han gör. Jag tycker Sanjuro är snäppet bättre än Yojimbo och betyget blir en stark trea.

3+/5

Spoiler

Var det nån annan, förutom mig, som har sett filmen och blev överraskad i slutet när Muroto tvingar Sanjuro till en duell. När Sanjuro spetsar Muroto på sitt svärd så sprutar blodet som i den värsta b-skräckisen. Det såg nästan ut som Muroto hade en jätteballong under armen samt en vattenslang som sprutade blod. Det blev nästan komiskt fast det kanske inte var tänkt så.

Spoiler slut

Scenen jag skriver om kan ni se här. Notera hur länge de två kombattanterna stirrar på varandra innan det händer något. Hmm, en briljant scen. Och nu när jag ser den igen så håller jag inte riktigt med mig själv om det som jag skriver om inom spoilertaggarna. Det överdrivna elementet i scenen bidrar snarare till dramatiken än mer, speciellt med tanke på den långa pausen innan det korta våldsutbrottet.

Yojimbo


Titel: Yojimbo (Yôjinbô, Yojimbo -livvakten)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1961
IMDb
| Filmtipset

Yojimbo är originalet till Sergio Leones A Fistful of Dollars (1964), då med Clintan som främlingen, men det visste ju ni redan. Det blir bara en kort recension av filmen men jag hänvisar som vanligt till Sofias matiga text.

Återigen ser vi Toshirô Mifune som här spelar en samuraj som kommer till en by där han låter sig anlitas av först den ena och sen den andra rivaliserande ligan. Hans egna mål är egentligen bara att tjäna så mycket pengar som möjligt även om han har ett samvete också. Detta är inte nån av mina favoriter av Kurosawa. Mifune är bra som vanligt men jag tyckte aldrig det blev spännande eller intressant. Jag kan inte komma med nån snillrik formulering (om jag nu nånsin kan det) som förklarar varför jag inte riktigt gillade den. Ibland är det så bara. Men, jag tycker ändå den är sevärd även om t ex Blodets tron och Ikiru är bra mycket bättre. Betyget blir en svag trea.

3-/5

%d bloggare gillar detta: