Rödskägg (1965)

I mars 2012 körde min filmbloggarkompis Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord ett ambitiöst tema där hon betade av alla (sic!) filmer av Akira Kurosawa. Under temats gång passade jag på att lägga upp egna recensioner av de Kurosawa-filmer jag hade sett och skrivit om. Av en slump upptäckte jag nu att jag missade att posta en text om en filmerna. Nämligen 3-timmarsdramat Rödskägg från 1965. Bättre sent än aldrig – så här kommer mitt omdöme om Rödskägg som ursprungligen skrevs i augusti 2003.

Jag noterar i min text att jag vid det här laget (nio filmer in) hade vant mig och verkligen uppskattade Toshirô Mifune. Så var inte riktigt fallet i början av min Kurosawa-resa, och av nån anledning så är det den känslan som består så här nästan 20 år senare. Lustigt det där med minnet och hur det fungerar…

För ett tag sen såg jag min nionde Kurosawa-film, Rödskägg från 1964 (min kommentar: 1965 ska det vara!). När jag bara hade hört namnet på filmen och inte visste nåt annat trodde jag att det var en piratfilm om den grymme kapten Rödskägg spelad av Toshirô Mifune. Det visade sig att Mifune spelade Rödskägg, men att Rödskägg istället var smeknamnet på en läkare i början av 1900-talet i Japan. Han jobbar på ett sjukhus i ett fattigt område med små resurser och försöker hjälpa de fattiga att få den vård de behöver. En dag kommer Yasumoto, en nyutexaminerad ung läkare, som uppenbarligen placerats där mot sin vilja. Rödskägg lär den unge läkaren, som absolut inte vill hjälpa fattiga att få vård utan hellre vill jobba åt Shogunen, en läxa om livet.

Detta var Toshirô Mifune och Akira Kurosawas sista film tillsammans. Tyvärr! Något (men jag vet inte vad) gjorde att de blev osams och de jobbade aldrig mer ihop. Hur som helst, Mifune spelar som vanligt mycket bra och jag blir imponerad över att han kan spela olika roller, inte bara samuraj eller pajas. Det är intressant att följa den unge läkaren Yasumoto som från början är egoistiskt och gnällig, men som så småningom förstår vad det handlar om att vara läkare. Rödskägg själv är ibland rolig som t ex när han vill rädda en ung flicka från en bordell. Han blir överfallen av ett tiotal män, men han slår dem sönder och samman. Efteråt säger han till Yasumoto att ”Det här var fel av mig. Så här ska inte en läkare agera. Jag gick för långt”.

Jag har insett att Kurosawas filmer och handlingen i dessa är rätt så enkla. De tar upp grundläggande saker om livet. Det blir aldrig slemmigt eller smörigt. Istället presenteras det som händer rakt upp och ner, enkelt men ändå gripande. Likaså i Rödskägg som påminner en del om Ikiru – Att leva, som jag tyckte var snäppet bättre. Rödskägg är tyvärr lite väl lång (3 timmar) och innehåller en som jag tyckte lite onödigt lång sidohistoria, som i och för sig lär Yasumoto ett och annat. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vad tyckte Sofia om Rödskägg? Kolla in här.

Tôkyô monogatari

decadesTokyo StoryTitel: Tôkyô monogatari
Regi: Yasujirô Ozu
År: 1953
IMDb
| Filmtipset

Efter ett juluppehåll kör Christian och Henke igång sitt decennie-tema igen och jag hakar på. Först ut är en hyllad klassiker av den japanske regissören Yasujirô Ozu. För några år sen köpte jag en box med Ozus s.k. Noriko-trilogi. Tôkyô monogatari aka Tokyo Story aka Föräldrarna är den sista filmen i trilogin men av nån anledningen blev det den första jag såg, kanske för att den var den mest kända. De andra två filmerna är Banshun och Bakushû och det dyker nog upp recensioner av dessa också… ja, det har det redan gjort! 🙂

Föräldrarna är den första filmen jag ser av japanske regissören Yasujiro Ozu och jag kan bara konstatera att den är bättre än många av de Kurosawa-filmer jag har sett. Föräldrarna är en sällsam film om ett gammalt par som, från landsbygden, kommer på besök till sina barn i Tokyo. Barnen är inte speciellt roade av besöket utan verkar mest vilja lämpa över det jobbiga ansvaret att ”underhålla” föräldrarna på nåt annat syskon eller nån annan bekant. Själv är de ju alldeles för upptagna, främst med sina otroligt viktiga jobb.

Föräldrarna är en film som växer efter hand och till slut blir riktigt rörande. Eftersom det är en lågmäld film så tar det ett tag innan man inser vad den handlar om och innan man riktigt dras in i den. Sen kan den kanske vara lite svår att ta till sig eftersom den japanska kulturen och det japanska familjelivet är lite annorlunda jämfört med i Sverige. I slutändan handlar det ändå om att människor ibland kan tappa sin ödmjukhet, glömma bort sina medmänniskor, och helt enkelt bara tänka på sig själva och sitt eget liv. Förhållandet mellan de två föräldrarna (Chishu Ryu och Chieko Higashiyama) och deras sons änka (Setsuko Hara) är gripande och filmens röda tråd.

Det är lustigt med vissa asiatiska filmer. Personerna kan till synes vara känslokalla och stela men i efterhand visar det sig att det bubblar av känslor under ytan, känslor undertryckta pga att man i Japan helst inte ska visa känslor och ”tappa ansiktet”. (Eller så ska man visa alldeles överdrivna känslor; jag minns t ex en japansk företagsledare som grät på en presskonferens efter nån sorts konkurs/skandal eller dylikt.) Men, oj, när man väl inser vad som pågår så blir det så mycket starkare. Kort och gott så är Föräldrarna en vacker och sorglig film som får en att ringa mamma efter man har sett den.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tyckte Henke och Christian? O zu bra eller o zu dåligt?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Himmel och helvete


Titel: Himmel och helvete (Tengoku to jigoku)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1963
IMDb
| Filmtipset

Jag upptäckte precis att jag missat att posta en recension av en de Kurosawa-filmer som avhandlats av Rörliga bilder. Det handlar om deckardramat Himmel och helvete och Sofia själv tyckte att det var en fullpoängare. Jag är inte lika positiv men jag förstår att man gillar filmen.

Många Kurosawa-rullar utspelas ju i samurajmiljö. Det finns några undantag: Dersu Uzala, Revolvern, Ikiru… ja, kanske en hel del när jag tänker efter. Himmel och helvete (som bygger på en bok av Ed McBain!) är en film som Kurosawa låter ta den tid det tar. Inget stressas fram. Början är ett sorts kammarspel som till största delen utspelas i ett rum, i affärsmannen Gondos (Toshirô Mifune) rum när en kidnappare utpressar Gondo. Av misstag har fel barn rövats bort vilket gör historien ganska intressant då Gondo faktiskt hade pengarna men behövde dem för att rädda sin egen karriär. Scenerna känns annorlunda då det är väldigt många personer i ett rum: poliser, Gondo med fru, pojkens pappa, etc. Ofta är det bara tyst när de väntar på att kidnapparen ska ringa. Här tycker jag Kurosawa lyckas skapa en bra stämning med små medel.

Filmen består av två delar: först utpressningsdelen som i princip utspelas i Gondos hem (högt uppe på en kulle, himlen) och sen en lite längre del med en polisutredning (bl a i fattiga slumkvarter, helvetet). Fokus skiftar då från Gondo till poliserna som sköter utredningen. Lugnt och metodiskt tar Kurosawa oss igenom utredningen och man kommer allt närmare förövaren. En rolig detalj var att filmen var i svartvitt men vissa detaljer var faktiskt i färg, t ex den röda röken från väskor med pengar eftersom polisen lagt i en manick som skulle ryka om man brände väskorna. Det förekommer en relativt spännande sekvens på ett tåg. Det blir alltid en lite speciell känsla på tåg. Just det där med lugnt och metodiskt gör väl kanske att tempot är aningen för lågt och filmen känns lite långdragen.

Jag gillar ändå helheten. Det är alltid kul att se gamla filmer som beskriver samhället som det var då, och då menar jag inte ”då” i betydelsen ”flera hundra år sen” utan gamla filmer som skildrar sin samtid. Det är t ex sak som jag gillar med film noir: man får sig till livs lite socialrealism från förr. Eller kultur från förr. Även så här. Jag gillar t ex en sekvens på en klubb som poliserna besöker där det förekommer lite samtida skön musik. Det är väldigt, väldigt nära fyran, men inte riktigt. Medan jag såg filmen kom jag att tänka på den amerikanska noiren The Naked City av Jules Dassin, som också handlar om en polisutredning. Om nån tänker sig att se några fler Kurosawa-filmer så kan Himmel och helvete vara ett tips. Eller vad säger du, Sofia? 😉

3+/5

Yojimbo


Titel: Yojimbo (Yôjinbô, Yojimbo -livvakten)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1961
IMDb
| Filmtipset

Yojimbo är originalet till Sergio Leones A Fistful of Dollars (1964), då med Clintan som främlingen, men det visste ju ni redan. Det blir bara en kort recension av filmen men jag hänvisar som vanligt till Sofias matiga text.

Återigen ser vi Toshirô Mifune som här spelar en samuraj som kommer till en by där han låter sig anlitas av först den ena och sen den andra rivaliserande ligan. Hans egna mål är egentligen bara att tjäna så mycket pengar som möjligt även om han har ett samvete också. Detta är inte nån av mina favoriter av Kurosawa. Mifune är bra som vanligt men jag tyckte aldrig det blev spännande eller intressant. Jag kan inte komma med nån snillrik formulering (om jag nu nånsin kan det) som förklarar varför jag inte riktigt gillade den. Ibland är det så bara. Men, jag tycker ändå den är sevärd även om t ex Blodets tron och Ikiru är bra mycket bättre. Betyget blir en svag trea.

3-/5

De sju samurajerna


Titel: De sju samurajerna (Shichinin no samurai)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1954
IMDb
| Filmtipset

Dags för Akira Kurosawas mest kända film. Sofia gav den en femma. Enligt många är det inte bara Kurosawas bästa filmer utan också en av världens bästa. Man kan t ex notera att den ligger på plats 14 på IMDb:s topp-250-lista (för några år sen låg den sexa). Själv tycker jag inte det är nån av Kurosawas bästa men det kan ha med förväntningar att göra. Jag hade sett den sen tidigare men för några år sen såg jag den en gång till, på Cinemateket den gången för att verkligen ge den en chans. Mina intryck hittar ni nedan. Här försöker jag även förklara varför Kurosawa inte helt går hem hos mig. Texten skrevs för några år sen när jag var i slutet av mitt Kurosawa-tema.

Handlingen är välkänd: under 1500-talet drabbas en japansk by ideligen av överfall från rövarband och beslutar sig för att slå tillbaka genom att leja samurajer för att hjälpa till. Det blir en luttrad samuraj spelad av coole Takashi Shimura som tar sig an uppdraget. Snart är sex samurajer på väg mot byn. Dessutom har de wannabe-samurajen Kikuchiyo (Toshirô Mifune) i släptåg som alltså fullbordar septetten. Väl på plats utbildar de byborna i strid och bygger diverse skydd mot rövarna, och sen är det bara att avvakta tills rövarna kommer.

Det är väl bara att erkänna direkt: jag tycker inte det här är nån av Kurosawas bästa. Varför? Ja, det är svårt att förklara. Inget jag såg fick mig att tappa andan eller bli gripen. Filmen är inte dålig men däremot har jag svårt att bli helt engagerad. Det gäller för övrigt en hel del av de Kurosawa-filmer jag har sett. Jag tror inte Kurosawa är min påse helt och hållet. Det finns filmer som jag uppskattar och har gett fyra i betyg (Ran, Ikiru och Blodets tron bl a). Men det är nåt med känslan i De sju samurajerna som saknas. Jag vet inte om det är den japanska kulturen och sättet att vara som jag inte kan ta till mig helt. Jag har nu sett 13 Kurosawa-rullar på kort tid, så jag borde ha lärt mig kan man tycka. Jag vill verkligen gilla den mer, men… Jag tror det är blandningen av dråplig humor och allvar som på nåt sätt ställer till det i mitt huvud och gör att jag inte uppskattar humorn fullt ut eller tar allvaret på allvar, på nåt konstigt sätt.

Det blir inte mer än en stark trea (vilket i och för sig inte är ett dåligt betyg). Sen spelar det liksom ingen roll att filmen är en föregångare, epokgörare och stilbildare etc när det gäller actionfilm och film överhuvudtaget. Det tar jag inte med i min bedömning utan kan endast se till min personliga upplevelse. Klart bäst och den karaktär som jag känner mest för är ju Toshirô Mifunes. Han är mycket bra, liksom min personliga favorit bland Kurosawa-skådisarna, Takashi Shimura.

3+/5

Revolvern


Titel: Revolvern (Nora inu)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1949
IMDb
| Filmtipset

Jag fortsätter att skugga Rörliga bilder och tryckta ords Kurosawa-tema. Revolvern var den andra Kurosawa-filmen jag såg efter De sju samurajerna. En lustig detalj är att IMDb listar Revolvern som en film noir.

Filmen handlar om den unge polismannen Murakami som på en trång buss råkar ut för en ficktjuv och blir av med sin pistol. Han skäms oerhört pga detta och försöker göra allt för att hitta sitt skjutvapen. Omgivningen tycker att han i viss mån överreagerar men när Murakamis pistol senare används i två rån, varav ett med dödlig utgång, så blir det plötsligt allvar. Den oerfarne Murakami paras ihop med den äldre och luttrade kriminalinspektör Sato för att försöka hitta mördaren och inte minst pistolen.

Murakami spelas övertygande av Toshiro Mifune som varit med i många Kurosawa-filmer, bl a De sju samurajerna. Även Takashi Shimura är skön som den lugne Sato.

Filmen är lite seg till en början tyckte jag men den blir bättre efter hand och slutet är spännande. Den är egentligen inte speciell. Det handlar om en helt ok polisdeckare med många element som man känner igen från modernare filmer. Murakamis naiva och envisa attityd är smått lustig och jag tycker mig känna igen den från andra asiatiska filmer, bl a Zhang Yimous Vikarien. Betyget till Revolvern blir en trea.

3/5

%d bloggare gillar detta: