Rödskägg (1965)
4 oktober, 2020 2 kommentarer
I mars 2012 körde min filmbloggarkompis Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord ett ambitiöst tema där hon betade av alla (sic!) filmer av Akira Kurosawa. Under temats gång passade jag på att lägga upp egna recensioner av de Kurosawa-filmer jag hade sett och skrivit om. Av en slump upptäckte jag nu att jag missade att posta en text om en filmerna. Nämligen 3-timmarsdramat Rödskägg från 1965. Bättre sent än aldrig – så här kommer mitt omdöme om Rödskägg som ursprungligen skrevs i augusti 2003.
Jag noterar i min text att jag vid det här laget (nio filmer in) hade vant mig och verkligen uppskattade Toshirô Mifune. Så var inte riktigt fallet i början av min Kurosawa-resa, och av nån anledning så är det den känslan som består så här nästan 20 år senare. Lustigt det där med minnet och hur det fungerar…
För ett tag sen såg jag min nionde Kurosawa-film, Rödskägg från 1964 (min kommentar: 1965 ska det vara!). När jag bara hade hört namnet på filmen och inte visste nåt annat trodde jag att det var en piratfilm om den grymme kapten Rödskägg spelad av Toshirô Mifune. Det visade sig att Mifune spelade Rödskägg, men att Rödskägg istället var smeknamnet på en läkare i början av 1900-talet i Japan. Han jobbar på ett sjukhus i ett fattigt område med små resurser och försöker hjälpa de fattiga att få den vård de behöver. En dag kommer Yasumoto, en nyutexaminerad ung läkare, som uppenbarligen placerats där mot sin vilja. Rödskägg lär den unge läkaren, som absolut inte vill hjälpa fattiga att få vård utan hellre vill jobba åt Shogunen, en läxa om livet.
Detta var Toshirô Mifune och Akira Kurosawas sista film tillsammans. Tyvärr! Något (men jag vet inte vad) gjorde att de blev osams och de jobbade aldrig mer ihop. Hur som helst, Mifune spelar som vanligt mycket bra och jag blir imponerad över att han kan spela olika roller, inte bara samuraj eller pajas. Det är intressant att följa den unge läkaren Yasumoto som från början är egoistiskt och gnällig, men som så småningom förstår vad det handlar om att vara läkare. Rödskägg själv är ibland rolig som t ex när han vill rädda en ung flicka från en bordell. Han blir överfallen av ett tiotal män, men han slår dem sönder och samman. Efteråt säger han till Yasumoto att ”Det här var fel av mig. Så här ska inte en läkare agera. Jag gick för långt”.
Jag har insett att Kurosawas filmer och handlingen i dessa är rätt så enkla. De tar upp grundläggande saker om livet. Det blir aldrig slemmigt eller smörigt. Istället presenteras det som händer rakt upp och ner, enkelt men ändå gripande. Likaså i Rödskägg som påminner en del om Ikiru – Att leva, som jag tyckte var snäppet bättre. Rödskägg är tyvärr lite väl lång (3 timmar) och innehåller en som jag tyckte lite onödigt lång sidohistoria, som i och för sig lär Yasumoto ett och annat. Betyget blir 3+/5.
Tack för alla pingar! Typisk mellan-Kurosawa men jag får intryck av att du (när det begav sig) tyckte lite bättre om Mifunes Dr. Niide än jag vilket kanske ger det där extra halva betyget?
Jag antar att du också varit inne på Wikipedia och försökt läsa dig till vad som gick snett mellan radarparet? Verkar lite dunkelt men eventuellt pengar inblandade och att Kurosawa kanske blev besviken när Mifune började göra egna filmer medan regissörens karriär gick en smula i stå?
Klart man pingar. Hade ju som tradition att komma med en skuggrecension av de filmer du skrev om. 🙂
Mm, ja, Niide var en figur jag gillade som jag minns det, speciellt eftersom Mifune spelade så annorlunda jämfört med många andra av hans filmer med Kurosawa.
Det handlade väl om prestige, som vanligt när det skiter sig mellan kulturpersonligheter (och andra personligheter också för den delen).