Rödskägg (1965)

I mars 2012 körde min filmbloggarkompis Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord ett ambitiöst tema där hon betade av alla (sic!) filmer av Akira Kurosawa. Under temats gång passade jag på att lägga upp egna recensioner av de Kurosawa-filmer jag hade sett och skrivit om. Av en slump upptäckte jag nu att jag missade att posta en text om en filmerna. Nämligen 3-timmarsdramat Rödskägg från 1965. Bättre sent än aldrig – så här kommer mitt omdöme om Rödskägg som ursprungligen skrevs i augusti 2003.

Jag noterar i min text att jag vid det här laget (nio filmer in) hade vant mig och verkligen uppskattade Toshirô Mifune. Så var inte riktigt fallet i början av min Kurosawa-resa, och av nån anledning så är det den känslan som består så här nästan 20 år senare. Lustigt det där med minnet och hur det fungerar…

För ett tag sen såg jag min nionde Kurosawa-film, Rödskägg från 1964 (min kommentar: 1965 ska det vara!). När jag bara hade hört namnet på filmen och inte visste nåt annat trodde jag att det var en piratfilm om den grymme kapten Rödskägg spelad av Toshirô Mifune. Det visade sig att Mifune spelade Rödskägg, men att Rödskägg istället var smeknamnet på en läkare i början av 1900-talet i Japan. Han jobbar på ett sjukhus i ett fattigt område med små resurser och försöker hjälpa de fattiga att få den vård de behöver. En dag kommer Yasumoto, en nyutexaminerad ung läkare, som uppenbarligen placerats där mot sin vilja. Rödskägg lär den unge läkaren, som absolut inte vill hjälpa fattiga att få vård utan hellre vill jobba åt Shogunen, en läxa om livet.

Detta var Toshirô Mifune och Akira Kurosawas sista film tillsammans. Tyvärr! Något (men jag vet inte vad) gjorde att de blev osams och de jobbade aldrig mer ihop. Hur som helst, Mifune spelar som vanligt mycket bra och jag blir imponerad över att han kan spela olika roller, inte bara samuraj eller pajas. Det är intressant att följa den unge läkaren Yasumoto som från början är egoistiskt och gnällig, men som så småningom förstår vad det handlar om att vara läkare. Rödskägg själv är ibland rolig som t ex när han vill rädda en ung flicka från en bordell. Han blir överfallen av ett tiotal män, men han slår dem sönder och samman. Efteråt säger han till Yasumoto att ”Det här var fel av mig. Så här ska inte en läkare agera. Jag gick för långt”.

Jag har insett att Kurosawas filmer och handlingen i dessa är rätt så enkla. De tar upp grundläggande saker om livet. Det blir aldrig slemmigt eller smörigt. Istället presenteras det som händer rakt upp och ner, enkelt men ändå gripande. Likaså i Rödskägg som påminner en del om Ikiru – Att leva, som jag tyckte var snäppet bättre. Rödskägg är tyvärr lite väl lång (3 timmar) och innehåller en som jag tyckte lite onödigt lång sidohistoria, som i och för sig lär Yasumoto ett och annat. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vad tyckte Sofia om Rödskägg? Kolla in här.

Sanjuro


Titel: Sanjuro (Tsubaki Sanjûrô)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1962
IMDb
| Filmtipset

Till skillnad från Sofia så gillade jag faktiskt uppföljaren till Yojimbo mer än originalet.

I Sanjuro möter vi åter främlingen, samurajen, spelad av Toshirô Mifune. Denna gång råkar han lyssna på ett upphetsat samtal mellan nio unga krigare. De misstänker att det pågår korruption och har gått till byns Skattmästare för att få tillåtelse att ta till våld. Han har dock sagt nej till detta. Däremot verkade byns Intendent betydligt vettigare och nu sitter krigarna och väntar på att träffa honom. Den erfarne och luttrade Mifune har hört krigarna samtala och beslutar sig för att hjälpa dem. Till att börja med tipsar han dem om att även om Intendenten verkar vara en vettig karl, så kan skenet bedra.

Återigen dyker samurajfrämlingen upp i en by, rensar upp, och drar vidare. Sanjuro påminner alltså en hel del om Yojimbo, vilket ju inte är så konstigt. Den har dock lite mer humor tyckte jag och är lite av en actionkomedi. När jag läste en recension av Yojimbo så fick det mig att fundera lite över samurajens motiv. Han är nästan som en frälsare men i tysta. Det är kanske därför han vill framstå som butter, kaxig och lite hänsynslös, som om han inte bryr sig. Han vill liksom inte få nån credit för det han gör. Jag tycker Sanjuro är snäppet bättre än Yojimbo och betyget blir en stark trea.

3+/5

Spoiler

Var det nån annan, förutom mig, som har sett filmen och blev överraskad i slutet när Muroto tvingar Sanjuro till en duell. När Sanjuro spetsar Muroto på sitt svärd så sprutar blodet som i den värsta b-skräckisen. Det såg nästan ut som Muroto hade en jätteballong under armen samt en vattenslang som sprutade blod. Det blev nästan komiskt fast det kanske inte var tänkt så.

Spoiler slut

Scenen jag skriver om kan ni se här. Notera hur länge de två kombattanterna stirrar på varandra innan det händer något. Hmm, en briljant scen. Och nu när jag ser den igen så håller jag inte riktigt med mig själv om det som jag skriver om inom spoilertaggarna. Det överdrivna elementet i scenen bidrar snarare till dramatiken än mer, speciellt med tanke på den långa pausen innan det korta våldsutbrottet.

%d bloggare gillar detta: