Sagan om prinsessan Kaguya (2013)

filmspanarna_kvadratApril månads filmspanarträff inleddes med en visning av episka mått. Pratar jag om filmens episka kvaliteter? Nej, jag pratar givetvis om de häpnadsväckande besökarna, filmspanarna exkluderade, som hade letat sig till en liten salong på Sergel för att avnjuta Sagan om prinsessan Kaguya.

Vi börjar från början. Under reklam och trailers sitter vi filmspanare och pratar, som man ju gör under reklam och trailers. Eller, app app app, det får man inte alls göra enligt en kvinna på raden framför. Av Sofia får jag reda på att kvinnan tydligen bett oss att vara tysta eftersom hon lider av tinnitus. Aha, då fick jag en förklaring till varför jag hörde mystiska schyyyyyyyyy-ljud nån minut tidigare, ljud som jag inte förstod om de kom från högtalarna i salongen eller från publiken. Cecilia fick dessutom en förklaring till varför hon fick godis (förtydligande: det handlade om rostad majs!) kastat på sig från okänt håll. Japp, tinnituskvinnan kastade alltså rostade majskorn på de onda människor som inte kunde hålla tyst under reklamen.

När filmen väl sätter igång får vi en förklaring till varför tinnituskvinnan lider av just tinnitus. Hennes make sitter nämligen bredvid henne och hostar högt (HÖGT!) var femte minut, hela filmen, förmodligen rätt in i örat på henne. Arma kvinna.

En bit in filmen ringer det på raden bakom. En kvinna har glömt mobilen påslagen och en käck gitarrlåt drar igång. En gång. Två gånger. Tre gånger. När mobilen ringer första gången bryr sig inte ens kvinnan om att ta upp mobilen och stänga av den – nej, hon låter den ligga kvar i handväskan. När det ringer andra gången tar mobilkvinnan upp mobilen men lyckas inte med det oerhört svåra konststycket att stänga av ljudet (eller stänga av den helt). Hennes son som sitter bredvid henne viskar ”men stäng av den då!”. Mobilkvinnan svarar ”men jag försöker ju!”. Det ringer en tredje gång och nu börjar folk i salongen bli något irriterade. Folk vänder sig om. Hur svårt kan det vara att stänga av ljudet på en mobil? Mycket svårt tydligen. Hon lyckas inte stänga av ljudet. Istället ljuder en spetsig och genomträngande visselsignal genom salongen. Mobilkvinnan har fått ett sms. Ridå.

De vanliga störningarna – i form av folk som kommer in i salongen efter 25 minuter (nähä, har filmen redan börjat?), folk som springer ut på toaletten (jag drack just tre liter cola, vadårå?), folk som letat i timmar efter det godis som låter absolut mest när man tuggar det (KRASCH, KRAASCH, KRAAASCH), eller en biodörr som plötsligt öppnas under 30 sekunder utan att nån kommer in – förekom förstås också men bleknade en del i jämförelse med hostmän, godiskastande kvinnor och mobilmarodörer.

(Obs! Jag vet inget om hur tinnitus fungerar och det är säkert inte alls kul att lida av detta.)

Förutom ovanstående fanns det ”störningsmoment” av sånt slag som man får acceptera. På raden längst fram satt en person med nån typ av funktionsnedsättning. Han hojtade till med jämna mellanrum och höjde armen och pekade på duken. Hans ledsagare fick fånga in hans arm gång på gång. Men det är bara att köpa. Alla ska få gå på bio. Han var exalterad av det han såg helt enkelt. Men på väg ut ur salongen noterade jag några som klagade för SF:s personal om just detta. Hmmpf. Eller?

Bästa sekvensen i filmen

Bästa sekvensen i hela filmen. Här stod tiden stilla.

Hur var då filmen? Ja, det var ingen ny Eldflugornas grav i alla fall. Ghibli-grundaren Isao Takahata har ändå gjort en vacker och annorlunda film. Tecknarstilen ger en känsla av att läsa en sagobok målad med pensel och akvarellfärger. Bakgrunden är vit som om det vore en sida en i bilderbok. Bitvis är det briljant snyggt, maffigt eller roligt gulligt.

Men filmen är seg, för lång, har en för märklig handling som mest gör mig frustrerad och förvirrad. Dessutom nickade jag till mitt i filmen under kanske en tio minuter. Slutet fick jag inte ihop riktigt. Vad var poängen?

När filmen var slut frågade Sofia mig (som motvilligt axlade rollen som ställföreträdande expert på asiatisk film) om filmen inte gick hem eftersom vi inte förstod det unikt japanska med den. Jag tror inte det. Jag tror att en bra story är en bra story, och det här var inte en speciellt bra story hur klassisk folksagan som den bygger på än må vara.

    

Kolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om filmen, om visningen, om kvällen. Vill de öppna en biograf på månen för att få till bättre visningar? Filmstaden Månen? I MOON IMAX? Endast inbjudna gäster utan tinnitus och med mobilen avstängd? Kontroll av godis vid insläppet? Bra lutning?

Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

%d bloggare gillar detta: