Johan Falk: Noll tolerans (1999)

Noll toleransJag hade egentligen tänkt köra ett regelrätt tema om de 20 filmerna om polisen Johan Falk under namnen Falk-februari eller kanske Juni med Johan Falk. I februari blev det dock en Vikander-vecka istället och nu är det snart juni (hjälp!) och jag har inte riktigt kommit till skott med texterna. Istället för att skjuta upp det igen och döpa om det till en Juli med Johan Falk så låter jag helt enkelt startskottet ljuda nu istället och så portionerar jag ut inläggen när de är klara.

Mellan mina funderingar om Falk så kommer det recensioner som vanligt om andra filmer. Jag kan tycka att det blir ganska bra att lägga upp det så i slutändan. 20 inlägg i rad där jag jiddrar om Johan känns lite väl mastigt och enahanda. Nu blir det lite uppblandat. Fast visst, jag hade kunnat köra ett inlägg i veckan, men nu finns det ju ingen veckodag som börjar på F eller J. Eller, vaafaan, det gör det ju. Falk-fredag hade jag ju kunnat kalla spektaklet. Men så blir det inte. Håll till godo! 😉

Då börjar vi alltså. Från början. Första filmen om Johan Falk heter Noll tolerans och kom 1999. Regissör är Anders Nilsson (som skrivit manus tillsammans med Joakim Hansson) och i huvudrollen ser vi Jakob Eklund.

På julafton är Johan Falk ute på stan och ser ett rån äga rum. Han lyckas stoppa rånarna och dessutom rädda livet på en liten flicka. Leo Gaut, en av rånarna, skjuter i samband med tumultet en man utklädd till tomte. Tomtemannen dör senare och nu är det alltså mord det handlar om. Tre vittnen har alla identifierat Gaut (Peter Andersson) men när det är dags för rättegång tar de alla tillbaka sina vittnesmål.

Johan Falk blir vansinnig och går rouge, dvs han tar lagen i sina egna händer. Nu är det faaaaan noll tolerans mot kriminella som gäller.

Noll tolerans är en kompetent polisthriller. Inledningen har en bra nerv och intensitet. Peter Andersson är suuuverän som slemmig skurk. Helt galet bra faktiskt. Halleluja.

Det var kul att se Marie Richarsson också. Samma år som hon i Noll tolerans spelade Helén – mamman till flickan Nina (Hanna Alsterlund) som Falk räddar i inledningen – så var hon med i Stanley Kubricks sista film Eyes Wide Shut. Lite skillnad på produktioner kan man väl säga. I Eyes Wide Shut är hon endast med i en scen men den gör hon mycket bra tycker jag.

Det finns en scen i Noll tolerans som jag vet att Fiffi skrivit om tidigare (men inte i recensionen av Noll tolerans som jag länkar till men nån annan gång). Precis som scenen i Eyes Wide Shut handlar det om en scen där Richardsson är mycket upprörd. Hon skriker och gråter så att saliven sprutar, bokstavligen. Det hamnar t.o.m. med en loska på hennes haka som hon torkar bort medan hon fortsätter skälla ut Falk. I en amerikansk produktion kan jag inte tänka mig att scenen hade fått vara kvar. Här blev det nåt som bidrog till den jordnära känslan.

Jakob Eklund är bra som avig och gnällig polis. Jag har inga klagomål där.

Under eftertexterna spelas låten ”Sanning och konsekvens”, en riktigt skön (eller nostalgisk) svensk poplåt, skriven av Uno Svenningsson och sjungen av en viss Yasmine Garbi ser jag nu. Rackarns att jag inte kan hitta den nånstans att lyssna på online.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: