Johan Falk: Den tredje vågen (2003)

Den tredje vågenJohan Falk goes large. Ja, eller åtminstone till Europa. Johan är på bilsemester med sin familj när han blir kontaktad av Ove Sellberg (Lennart Hjulström), hans gamla chef hos Göteborgspolisen. Sellberg har avancerat i graderna och är nu chef för nån typ av Europa-polis som ska jobba mot organiserad kriminalitet. Sellberg vill träffa Johan eftersom han tycker att The Falcon ska jobba för honom inom den här nya Europa-polisen.

Samtidigt i London får Rebecca (Irina Björklund), en svenska som är gift med brittisk affärsman, reda på att hennes man är en del av ett stort, kriminellt och välorganiserat nätverk. Rebecca flyr, tar sig till Haag för att där träffa Sellberg. På så vis träffas även Rebecca och Johan. Omständigheterna kunde vara bättre eftersom de ganska så direkt finner sig jagade av hänsynslösa yrkesmördare som är lejda för att se till att det som Rebecca vet aldrig kommer ut. Till råga på allt så dras Johans egen familj, flickvännen Helén (Marie Richardson) och hennes dotter Nina (Hanna Alsterlund), in i våldsamheterna.

Ja, haha, Johan goes large skrev jag i början. Större är inte alltid bättre. Större budget är inte alltid lösningen. Ja, det är väl ALDRIG lösningen även om det inte skadar. Det märks att Den tredje vågen har större budget än de föregående filmerna. Här spelar vi på en lite större skala. Hela Europa är spelplan. Vi har inspelningsplatser som London, Haag och München bl a. Det blir lite kanske maffigare men samtidigt tappar man lite av den personliga stil som fanns i föregångarna (och som man återgår till i senare filmer). Den internationella rollbesättningen gör även den att filmen blir lite mer opersonligt. Jag känner därför bitvis en viss distans.

Den tredje vågen är inte dålig men den är nog den svagaste av de tre jag skrivit om hittills. Inledningen är inte bra. Hur tänkte filmmakarna här? Snacka om exposition i kubik. Vi får en presskonferens som verkar pågå i en evighet där Sellberg berättar om sina mål som ny chef hos Europa-polisen (Europol säger Wikipedia att den hette, men jag fortsätter kalla den Europa-polisen). En märkligt seg inledning. Jag antar att den ska skapa nån typ av dramatisk tyngd men den känns mest som ett tråkigt föredrag.

Nåväl. När väl actionen drar igång på restaurangen där Falk, Sellberg och Rebecca möts så blir det bättre. Här var det kul att se att Falk använde sig av ett klassiskt gangsta style-grepp när han håller sin pistol. Dessutom tyckte jag att Sellberg spelades riktigt bra av Lennart Hjulström. Presskonferensen var tråkig men i övrigt var han tung fast ändå sympatisk. En bra chef.

En detalj jag upptäckt att jag gillar är att karaktärer och handling från tidigare filmer återkommer. Vissa skådisar är med i alla filmer, vissa återkommer då och då. T ex är det kul att Helén och Hanna är med här igen. Att det gått fyra år sen den första filmen märks på att dottern Hanna nu bokstavligen blivit fyra år äldre. Just det här är väl en av orsakerna till att det är så lätt att sugas in i tv-serier, att man lära känna karaktärerna vare sig man vill eller inte.

Titeln Den tredje vågen är för övrigt en callback till ett begrepp som Krister Henriksson myntade i Livvakterna, apropå det här med att knyta ihop filmerna. Ingen stor grej men ändå. Det handlar alltså om en tredje våg av brottslighet, oftast ekonomisk, som polisen har svårt att bekämpa. Endast superpolisen Falk klarar det.

Den tredje vågen är inget mästerverk men en svag trea är den ändå värd. Det är thriller och action utan meseri.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Bakhåll (Rukajärven tie)

Titel: Bakhåll (Rukajärven tie)
Regi: Olli Saarela
År: 1999
IMDb
| Filmtipset

Här kommer en gammal recension av en förmodligen ganska okänd finsk krigsfilm som jag passade på att se när SVT visade den för några år sen. Jag kan ju säga så här: Gränsen står sig ganska slätt.

Bakhåll är finskt krigsdrama som utspelas under fortsättningskriget (1941-44) mellan Finland och Sovjet. Det är sommaren 1941 och en liten pluton ledd av löjtnant Perkola får i uppdrag att ge sig in på ryskt territorium för rekognosera hur mycket trupper ryssarna har mobiliserat. Samtidigt befinner sig Perkolas fru nära fronten där hon som lotta tar hand om sårade. Det blir ett farligt uppdrag för Perkola och hans pluton när de förflyttar sig från by till by, allt djupare in bakom de ryska trupperna.

Det här var en oväntad och positiv överraskning! Visste inte alls vad jag skulle få se. Det visade sig vara en blandning av Gå och se, Den tunna röda linjen och Återkomsten – ungefär. Mja, filmen är inte alls lika stark som Gå och se och inte lika poetisk som Den tunna röda linjen (som jag i och för sig tyckte var brottsligt seg) och inte lika vacker och melankolisk som mästerverket Återkomsten. Men bara för att ni ska förstå lite av känslan i filmen. Trots att det var en krigsfilm så infann sig en skön stämning när jag såg filmen. Stämningen sätts direkt när vi möter ”vår” pluton i början av filmen när de är vid sandstrand vid en finsk sommarsjö för att bada och ta igen sig – inför vad som alla vet ska komma…

Fotot är välgjort, snyggt och mysigt, och det var uppfriskande med en krigsfilm som utspelas bland granar, tallar, små bondgårdar och blomsterängar. Varje gång gruppen kommer till en gård måste den spanas av – kan det finnas ryssar här? – och spänningen stiger några grader. Som vanligt i den här typen av krigsfilm (typ Rädda menige Ryan) med en liten grupp som är ute på uppdrag så finns det givetvis också några konflikter inom gruppen.

Nåt jag inledningsvis var rädd för var att historien med/om Perkolas fru skulle utgöra en för stor del av filmen och därmed ta fokus från plutonens äventyr. Men i och med att den historien tog en speciell vändning så blev det snarare tvärtom. Nu finns det väl även några brister, bl a med några klichéartade krigsscener mot slutet (som dock var välgjorda rent tekniskt), men det var inget som störde helhetsintrycket. Skådisarna känns klockrena i sina roller. Jo, just det, en lustig sak var att plutonen vi följde tillhörde cykelinfanteriet, så det var alltså framryckning medelst trampning på skogsstigar som gällde. Inte nåt man ser varje dag i en krigsfilm. Rekommenderas. Både cykling i skog och att man ser filmen.

4-/5

%d bloggare gillar detta: