Johan Falk: Vapenbröder (2009)

Johan Falk är tillbaka igen! Eller man kanske snarare ska säga att Frank Wagner är tillbaka. I Vapenbröder får vi nämligen följa Frank (Joel Kinnaman) när han går djupt undercover i Seth Rydells gangstergäng. Falk & GSI ska iscensätta en fejkad vapenaffär och Wagner ska agera mellanhand. Men Rydell (Jens Hultén, lika rolig som vanligt) har dock andra planer och vill plötsligt inte sälja vapnen längre. En annan köpare som är villig att både köpa mer och betala mer har dykt upp. Wagner får helt enkelt spela med så gott han kan och se vad som händer.

Vid det här laget, bara två filmer in i den andra serien filmer som kom 2009, börjar Johan Falk redan kännas som en tv-serie. Vi börjar lära känna våra rollfigurer, utvecklar relationer till dem. Vissa gillar man, andra tycker man är jobbiga. Det här bidrar givetvis till att det är lättare att sugas in i filmerna. Det är som att träffa gamla vänner helt enkelt.

I just Vapenbröder är det alltså fokus på Frank Wagner och Kinnaman gör honom perfekt. Jag har säkert skrivit det tidigare, men det är nåt med ögonen, blicken, som förmedlar en känsla av bräcklighet och beslutsamhet på samma gång. Wagner är ständigt nervös, känner sig ständigt bevakad, ständigt osäker, måste hela tiden spela ett spel.

Jakob Eklund då? Ja, är han inte lite stel? Han kör på med sitt ”vafan” som vanligt men det funkar.

Det förekommer en ganska bra sekvens, ett montage om jag minns rätt, där vi får se Wagner och Falk och hur deras liv i viss mån är lika. De båda är skilda från sina familjer stora delar av tiden pga vad de sysslar med. Givetvis inget som inte har gjorts förutom, men… det funkar.

Ungefär samtidigt som jag kollade Johan Falk-filmerna kollade jag även på tv-serien Mr. Robot, och just därför var det kul att inse att Martin Wallström som spelar en medlemmarna i Rydells gäng även har en stor roll i Mr. Robot. I tv-serien är han en slick IT-kille i kostym och stekarfrilla. I Johan Falk är han en gangstersnubbe med hästsvans och dessutom totalt blåslagen i ansiktet i princip hela Vapenbröder, och så äter han banan.

En annan rolig detalj var att Frank träffar på en jugoslavisk gangster som kallar honom ”Franke!”. Nu säger inte juggen ”Franke, min vän!” men jag undrar om det ändå inte var en hyllning till Pusher där ju Kim Bodnias rollfigur hette just Frank men kallas för Franke av Zlatko Burićs gangster.

Tempot i filmen kanske är lite för lågt. Det känns lite som ett mellanavsnitt i en tv-serie där man ska bygga upp handlingen och karaktärerna. Inget fel i det egentligen. Man måste ju se dessa filmer som en helhet, som en tv-serie, men några toppnivåer är ju svårt att nå just i detta ”avsnitt”. De actionsekvenser som förekommer är bra och förutom det något låga tempot puttrar det på bra.