Snabba Cash – Livet deluxe

Gangsta

Gangsta gangsta gangsta gangsta gangsta gangsta

Titel: Snabba Cash – Livet deluxe
Regi: Jens Jonsson
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

På väg hem från jobbet för några dagar sen så lyssnade jag på Kinos podcast där de gick igenom Snabba Cash-filmerna. En panel på tre fick frågan om vilken film de gillade mest. Som av en händelse blev svaren ”trean”, ”tvåan” och ”ettan”. Sen fick vi höra en intervju med med producenten Fredrik Wikström som redogjorde för hur han hade tänkte när det gällde vilka som skulle regissera filmerna i trilogin. Först var det tänkt att Daniel Espinosa skulle regissera alla tre men han fick ju ge riktlinjer till Denzel i Safe House istället. Då bestämdes det att man skulle satsa på två olika regissörer till uppföljarna. De skulle komma från mer konstnärlig film, inte från actiongenren. Detta för att få till nåt mer spännande än bara en vanlig thriller.

Babak Najafi regisserade Snabba Cash II och enligt mig var det en av 2012 års bästa filmer. Efter att ha sett den fick jag höra att Jens Jonsson skulle göra trean och jag tyckte det kändes spännande. Så här skrev jag då: ”Jonsson (Pingpong-kingen) är en regissör med en egen stil som kan sätta sin prägel på filmen och kanske göra nåt som skiljer sig lite från ettan och tvåan”.

Tillbaka till panelen och det här med att regissören gör sin del av trilogin med sin personliga stil. Delar av panelen tyckte verkligen att filmerna, trean inkluderad, skilde sig från varandra i stil. Hmm, det kan jag inte hålla med om. Jag tycker de känns ganska lika i stilen. Jens Jonsson har inte lyckats få till nån speciell Jens Jonsson-känsla, och det kanske är mycket begärt i en actioncrimethriller. En annan sak som panelen nämnde var att fokus har skiftat lite från film till film och där håller jag däremot med. I första filmen tittar vi på hur det funkar kring Stureplan och i den brattiga världen. I den andra rör vi oss mer utåt förorten medan vi i den tredje lär känna ”familjen” inom den jugoslaviska/serbiska ”maffian” i Sverige.

Oj, det blev en väldigt lång inledning innan jag faktiskt börjar prata om filmen jag har sett: Snabba Cash – Livet deluxe. Vi möter Jorge (Matias Varela) från de två första filmerna. Han har klippt sig och skaffat sig ett jobb (bokstavligen!) – men han ska givetvis göra en sista stöt bara, för att kunna öppna sin restaurang på sin strand i sitt spansktalande land. Vi möter JW som letar efter spår av sin syster i Los Angeles. En nykomling i handlingen är juggegangsterbossen Radovans dotter Natalie (kallad Nata) som gör en Michael Corleone-resa på sitt sätt.

Min sammanfattning av filmen: många handlingar blir det. Blir det inte väldigt spretigt? Jo, det blir det. Tänkte inte på det. Historien med JW är fullkomligt ditklistrad bara för att få klistra dit Joel Kinnaman på postern. Vi får träffa honom i högst tre minuter i filmens inledning och sen är han borta under resten av filmen bara för att dyka upp som gubben i lådan slutet och då liksom jaha jaha vem är du då??? Jahaaa, du var med i början, jaha, sorry, glömde bort dig.

Det här hade väl ändå inte gjort så mycket om resten av filmen hade varit en tät och spännande film som hängt ihop bra. Tyvärr är den inte det, och tyvärr gör den inte det. Jorges historia och Natalies historia skaver mot varandra. Precis när jag sugits in i Jorges vedermödor så måste jag lära känna Nata igen. Kanske om både historierna hade varit lika bra så… men nu är det tyvärr bara Jorge jag är riktigt intresserad av. Ett problem med juggemaffiahistorien är att Dejan Cukic som spelar Radovan är förbannat tråkig. Jag vet inte om han har lärt sig sina svenska repliker utantill utan att kunna svenska men inlevelsen saknas. Detta gör att Natas historia haltar lite även om Malin Buska som spelar Nata inte gör nån dålig insats.

Det finns en riktigt riktigt RIKTIGT bra scen och ni som sett filmen borde veta vad jag pratar om. Rånet. Här steg intensiteten med typ 100 procent och pulsen med 30 slag. Från början tyckte jag scenen kändes lite… amatörmässig kanske man kalla det. Efter ett tag märkte jag att man hade filmat hela händelseförloppet i en enda lång tagning, och efter nån minut var jag helt inne i den. Känslan blev helt annorlunda än med det vanliga klippande för att skapa hets. Här följer vi det som händer i realtid. Vi följer Jorge på väg in i Tomteboda postterminal. Vi får höra det dämpade skrikandet genom gasmasker till vakterna att LÄGG DIG NER FÖR FAN! Vi får höra den förvirrade kommunikationen över walkie-talkie när de som sitter utanför upptäcker en lastbil som håller på att spärra deras flyktväg. Allt detta till pumpande musik.

Åh, tänk vad bra filmen var här under några minuter! Om den bara hade hållit en hyfsad nivå efter rånet så hade det blivit ett högre betyg. Om vi enbart hade följt Jorge och hans gäng eller om de andra historierna hade känts som samma film så kanske de hade blivit så. I Snabba Cash II har man lyckats med konststycket att knyta ihop tre historier till en helhet. Där följde vi Jorge, Mahmoud (Fares Fares) och JW och historierna knöts ihop av en väska med pengar. I Livet deluxe fanns inget som knöt ihop nånting tyvärr.

2+/5

PS. Vilken film tycker jag är bäst i trilogin…?

Tvåan!

Ping-pongkingen

Ping-pongTitel: Ping-pongkingen
Regi: Jens Jonsson
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av att jag nyligen såg Snabba Cash III så kommer innan min recension av den en gammal recension av regissören Jens Jonssons förra film.

Jens ”kortfilmskingen” Jonsson har gjort sin första långfilm och för den vann han pris i Sundance trots strömavbrott och upprörda känslor över fult ord på amerikanska flaggan (se bild till vänster, om ni är skarpsynta). Filmen då? Jo, helt klart en egen film som känns personlig. Långt ifrån Beck och landsortsdramer, vilket är uppfriskande. Scenografin med ljusa pastellfärger gör att filmen får en speciell känsla. Tonen är långsamt komisk och samtidigt lite melankolisk.

Filmen påminner en hel del i stilen om Jonssons tv-serie God morgon alla barn som jag gillade bättre faktiskt (en fyra i betyg om man ska snacka betyg). Uppfriskande också med för mig helt okända skådisar. Det är fantastiskt skönt att slippa Michael Nyqvist, som jag gillade i t ex Tillsammans men som nu känns trött. Nu kanske det låter som om det blir ett högt betyg till Ping-pongkingen men som helhet räcker det inte till mer än en helt vanlig trea. Men gott så. Det är bara att fortsätta, Jens! (min kommentar: och jag tror inte det blev riktigt den fortsättning du hade tänkt dig, Jens)

3/5

Vi

Vifilmspanarna_kvadrat_svTitel: Vi
Regi: Mani Maserrat-Agah
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jag gillar att se filmer som jag inte vet nånting om. Jag gör mitt bästa för att undvika trailers. 20 sekunder långa teasers kan jag gilla. Dessa väcker mitt intresse för filmen. En två minuter lång kortfilm som har en början, en mitten och ett slut och som kallas trailer, det gillar jag inte. Om filmen Vi visste jag ingenting, och jag tror inte nån av de andra filmspanarna som jag såg filmen tillsammans med visste nånting mer.

Innan visningen som Stockholm Filmfestival ordnade så intervjuades regissören Mani Maserrat. Eller intervjuades och intervjuades. Mani höll hov, han hade en egen liten stand-up-show där han öppenhjärtigt berättade om delar av sitt liv och hur filmen kom till. Det kan vara så att det här var den bästa delen av hela visningen, vilket kanske inte är ett så bra betyg till filmen. Hur som helst så gillar jag passionen.

Manuset till Vi har skrivits av Jens Jonsson (som bl a har skrivit och regisserat Ping-pongkingen). Vi är en film om två människor som möts, blir kära och flyttar ihop. De spelas av Gustav Skarsgård och Anna Åström. Båda har psykiska problem som blir allt mer uttalade ju längre filmen lider.

Vi är en speciell liten film. Det är en väldigt intensiv film. Den utspelas mestadels i parets lägenhet men det förekommer även ett antal scener på skolan som de båda jobbar på. Här, på skolan alltså, finner vi även en tredje huvudperson, lärarkollegan Linda. Hon bidrar med nån sorts normalitet. Annars har vi mest paranoida tankar och handlingar.

Mani

Mani håller hov

Jag gillar den här filmen. Den sitter kvar. Gustaf och Anna är utmärkta. Gustaf är läskig och Anna blir man irriterad på. Man undrar vad hon håller på med? Varför vill hon vara ihop med Gustaf? Mani sa innan filmen började att vi skulle få se en skräckfilm om kärlek och ja, jag kan hålla med om det. Det är en sorts skräckfilm. Det förekommer ett antal ganska obehagliga scener där man nästan vill titta bort. Det är en sorts psykisk terror.

Rebecca Ferguson som spelar kollegan Linda är parets enda kontakt med verkligheten, känns det som. Hon är åtminstone den enda som vågar säga till, säga till om att nåt inte står rätt till. Vad är det inte som står rätt till? Ja, Gustaf är en ”överbeskyddande” man, en paranoid, patetisk man. Vid ett tillfälle har Fergusom en uppgörelse med Skarsgård och det kan faktiskt vara den bästa scenen i filmen.

Filmen är intim. Jag tror jag aldrig har sett en så här intim film förut. Vi kommer paret nära. Filmfotografen väjer inte för nånting. Gustaf får visa sig på styva linan. Kevin Vaz från Play spelar en elev och han gör det med sin sedvanliga obehagliga men samtidigt lockande utstrålning. Jag gillar filmen men den är inte felfri. Den känns kanske för inmurad i sin egen lilla värld.

3/5

****

Kolla nu in vad mina filmspanarkompisar Johan från Har du inte sett den?, Fiffi och Henke tyckte om Vi.

%d bloggare gillar detta: