Arn: Tempelriddaren (2007)

För några dagar sen postade jag ett inlägg om den svenska kalkonfilmen Tre solar. Idag handlar det återigen om ett försök att göra en svensk historisk film. Denna gång blev dock resultatet mer lyckat. Texten om Arn: Tempelriddaren skrevs i december 2007.

Detta års familjejulfilm blev inte helt oväntat Arn. Det var liksom minsta motståndets lag. Jag föreslog The Darjeeling Limited men blev nedröstad, och eftersom Wes Anderson inte är någon personlig favorit så blev det Arn.

Mjaha, historien i korthet då: Arn som barn skadas i olycka, överlever, skickas till kloster som ett sätt att tacka Gud, återvänder från klostret, blir kär i grannflickan Cecilia vars familj stöder ”fel” kung, vilket resulterar i att Arn blir korsriddare i Det Heliga Landet för att skydda Jerusalem och att Cecilia skickas till kloster.

Haha, jag blev faktiskt en aning positivt överraskad. Jag var rädd att det skulle vara fullständigt skrattretande skräp i stil med Tre solar (tidernas svenska kalkon) men filmen är faktiskt sevärd även om den har problem med att få till ett driv i berättelsen samt levandegöra den viktigaste karaktären, nämligen Arn själv. Själv gillade jag början av filmen, när Arn är pojke, växer upp på klostret osv. Det brukar vara tvärtom: när en barnskådis gestaltar huvudpersonen så väntar man på att hen ska växa upp så att man kan lära känna karaktären. Problemet är att Joakim Nätterqvist som spelar Arn som vuxen har ungefär lika mycket karisma och repliker som barnskådisen. Vad vill han? Vem är han? Varför är Cecilia kär i honom? Man får inte svar på någon av frågorna.

När filmen utspelas i öknen kring Jerusalem så lyfter det en aning och man får lite Kingdom of Heaven-känsla. Men även här är scenerna för korta och ytliga. Man hinner aldrig få en känsla för karaktärerna. Jag får för mig att man har tryckt ihop material för två filmer till en film. Bättre hade varit att berätta historien som utspelas i Sverige fullt ut, och sen låta den andra filmen fokusera helt på handlingen i Det Heliga Landet. Men, men. Filmen är ändå snygg och hyfsat välgjord och jag kan inte ge den underkänt men den får det sämsta betyg den kan få men ändå vara godkänd.

Några kommentarer om skådisarna, vilka som funkade och vilka som inte funkade. Funkade: Stellan Skarsgård, Sven-Bertil Taube, Milind Soman (spelade Saladin), Bibi Andersson. Funkade inte: Michael Nyqvist (har jobbiga manér som inte känns medeltida), Joakim Nätterqvist (ledsen pudel), Sofia Helin (ville men kunde inte), Gustaf Skarsgård (åh, vad dålig han var!).

Mina gamla tankar om uppföljaren Arn: Riket vid vägens slut kommer på onsdag.