It (2017)
21 april, 2018 10 kommentarer
Jag kände att det var dags att se den… eller Det. Stephen King (eller Steffen King som mina föräldrar envisas med att uttala hans namn) är ju trots allt min favoritförfattare.
Jag var förberedd på drypande 80-talsnostalgi. Filmmakarna hade ju gjort det smarta och förlagt denna den första delen (för jag antar att det kommer en uppföljare) till 80-talet. I boken utspelar sig ju ”barn-delen” på 50-talet.
Nja, det här var ju inte speciellt bra. Det hela är för snabbt berättat. Jag hinner aldrig vila i nån av rollfigurerna. Det känns hoppigt, ryckigt, som att man bara bockar av de delar i handlingen som man valt att ha med från boken, snarare än att filmen bygger på ett helgjutet manus som håller ihop på egen hand.
Mike Hanlons rollfigur (den svarte killen) har nästan skrivits bort helt. I Kings tegelsten är det ju han (åtminstone som vuxen) som gjorde all research om Det, jobbade på biblioteket osv. Här är det istället den korpulente Ben som är biblioteksnörden. Fast det kanske han var i boken också som barn. Jag minns inte.
Hon som spelar Bev, Sophia Lillis, är perfekt castad, och rollfiguren Bev känns som den tjej som jag minns från boken. Men i filmen känns det samtidigt lite för mycket som nördiga pojkar som sätter en tjej på piedestal och betraktar henne som om hon kom från en annan planet. Och sen har vi ju Chüdritualen… ja, fast den hade filmmakarna vett nog att skriva bort från manus.
Det jag gillad mest med filmen är scenerna mellan ungarna, hur de spenderar sin sommar i the barrens eller vid stenbrottet för att bada. På Twitter beskrev jag filmen så här: ”Nånstans i Stephen King-filmatisering IT så döljer sig en Stand by Me.” Och, ja, jag håller med mig själv. Det handlar om kids som upplever en magisk sommar men sen sprids för vinden i slutet av augusti. It är som Stand by Me om man tar bort de rena skräckinslagen.
Och när vi ändå är vid skräckinslagen så var just dessa filmens svaghet. Det är för många scener där Snåljåp visar sig i nån skepnad för de olika barnen. Det fanns liksom inget som länkade samman dem med resten av filmen utan de känns bara staplade på varandra. Och de var aldrig skrämmande och det är väl ett minus i en skräckfilm.
Hur var det med den drypande 80-talsnostalgin? Att jag antydde att denna nostalgi skulle vara nåt negativt beror inte så mycket på att jag inte gillar 80-talsnostalgi i sig utan snarare på att jag börjar bli aningen less på att det ska förekomma överallt. I just It tyckte jag inte den dröp speciellt mycket, i alla fall inte så att det störde.
Avslutningsvis får jag säga att jag gillade när lille George, vars bror i filmen heter Bill, blir bestört när hans båt (som Bill just gjort) försvinner ner i en avloppsbrunn, och konstaterar:
”Bill’s gonna kill me!”.
Ja, han vet inte hur rätt han har…
Mina tankar om miniserien It från 1990 hittas här. Jag ser att jag nämnde Stand by Me som referens redan då.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Personligen gillar jag filmen bättre än tv-serien men jag håller med dig om dina invändningar. De kunde gott ha gjort filmen längre. Tyckte också att Pennywise var lite för ”over the top”. Det funkade bra i boken men på film blev han bara larvig.
Ben var den gjorde researchen när de var barn. Mike var ”väktaren” dvs han som stannade kvar.
Problemet är väl kanske att boken ju är så gigantiskt lång och i filmen är ju hela vuxen-delen inte med alls. När väl uppföljaren kommer så kanske det hela funkar bättre som en helhet.
Tack för infon om hur det var i boken angående Bens biblioteksnörderi. Jag mindes det inte själv. Fast grejen jag störde mig på var mer att jag tyckte att Mike var en onödig karaktär i filmen. Tyckte inte han bidrog med nåt direkt. Det hänger väl samman med att boken även har med vuxen-delen där ju Mike är dem sammanlänkande figuren. Och har man läst boken så saknar man det i filmen.
Men som sagt, det kommer väl i del 2.
Medhåll på Filmitch karaktärisering av Ben vs Mike. Mike blev ju bibliotekarien och arkivarien i vuxen ålder men när de var barn var det främst Ben som var biblioteksnörden. Samtidigt var det Mike även i barngänget som stod för kopplingen bakåt i tiden — det var han så hade de djupaste Derry-rötterna.
Här kan det nog ha varit en fördel att ha sett filmen precis när den kom eftersom jag i alla fall var helt inställd på att den skulle vara usel. Jämfört med det höll den ihop riktigt bra. Allt var helt ok eller bra fram till slutfajten som jag tyckte att de schabblade bort. Hade inga som helst problem med Bill som Pennywise fram tills dess.
Ungarnas relation till varandra och inte minst till Bev skulle jag säga beskrivs i boken med en subtilitet och nyansering som torde vara närmast omöjlig att få fram i den här typen av film.
Som jag skrev till Filmitch så var det inte direkt Ben vs Mike jag störde mig på utan mer att Mike kändes onödig i filmen. Men som jag konstaterade så saknas ju halva historien. Vi får vänta på del 2 helt enkelt.
Haha, ”usel”. Ja, du hade inte så höga förväntningar.
Vaddå omöjlig?! Det är ju bara 1000+ sidor som tryckas ihop till ett filmmanus. 😉
Helt med på att Mike blev totalt onödig i filmen. Möjligen är det i det perspektivet som framställningen tappar på att vara så strikt uppdelad mellan filmerna — när vi träffar lille Mike i boken har vi ju redan träffat honom som vuxne Mike. Men sedan bidrar även lille Mike i boken med grejor som helt hade försvunnit från filmen. Tyvärr.
Ja, det var lite synd. Men överlag så gjorde nog filmmakarna rätt som fokuserade på ungarna helt i den första filmen istället för att lägga nån typ av ramhistoria med de vuxna. Vi får se hur uppföljaren artar sig.
Har inte sett den (det) är. Sugen på att se den och blir kanske av hemmavid vid lämpligt tillfälle.
Mm, många jämför den ju med Stranger Things i känsla och jag har för mig att du uppskattade den serien?
Gillar Stranger things mycket även om jag inte hyllar den till skyarna. Men tidskänslan är suverän och den är helt klart över medlet.
Har ju inte sett den och eftersom den hyllas så blir jag lätt snobbig och tänker att jag ska hoppa över den. 😉