Boys Don’t Cry (1999)
7 juli, 2021 6 kommentarer
Regissören bakom Boys Don’t Cry heter Kimberly Peirce som jag nämner i slutet av min text. Jag undrar nu vart hon har tagit vägen egentligen? Det visar sig att hon 2013 gjorde remaken av Carrie men efter det har hon inte gjort några fler filmer. Men hon har inte på något sätt haft lite att göra utan istället fokuserat på att vara tv-serie-regissör. Jag antar att det visar att det inte är det enklast att ro i land en film med allt vad det innebär. Min preblogg-text om Boys Don’t Cry skrevs i juni 2003.
Hillary Swank spelar huvudrollen som Teena Brandon som blir Brandon Teena i denna film som bygger på en verklig händelse (tyvärr). Med tanke på att man på förhand vet vad som händer, om än inte i detalj, så kände jag när jag såg den ett jobbigt hot som hängde som ett mörkt flor över hela filmen. Detta gjorde samtidigt att nånting saknades. Det är ett välspelat realistiskt drama där Swank men även Chloë Sevigny, som spelar tjejen som Brandon blir kär i, är utmärkta. Ändå så kändes det ibland som en lång transportsträcka mot det oundvikliga slutet. Filmen innehåller även en del jobbiga scener, vilket inte är nåt negativt, men så var det i alla fall. Efter att ha sett denna film och Larrys Clarks Kids så har Chloë Sevigny blivit något av en favorit. Betyget blir en stark 3/5. Regissören är för övrigt en kvinna vid namn Kimberly Peirce som enligt IMDb bara gjort tre filmer varav en är en annan version av Boys Don’t Cry från 1995 (min kommentar: en kortfilmsversion).
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Då levererar du svaret själv: Pierce gör tydligen tv.
Tänk om hon hade satts på att göra HBOs L-Word Q Reebot-serie istället för de antivita rasistiska klåpare som gjort om serien från att handla om människor till att propagera för Kamala Harris-politik och piska upp hat mot hennes politiska motståndare.
****spoilers****
Jag håller nog med helt och hållet om dina kommentarer om Boys don’t cry. Och även om den inte kan mäta sig med de bästa filmer som görs, har den gjort ett outplånligt intryck på mig. Särskilt de där jobbiga scenerna du nämner.
Förutom de smärtsamma scener som involverar småbarn, och som jag önskar inte hade ingått, ser jag som särskilt minnesvärd situationen när Brandon Teena blir konfronterad, och visar sig vara plågsamt medveten om sin psykiska könsdysforisjukdom. En sådan sjukdomsinsikt skulle förmodligen inte tillåtas distribution idag. Om den ens skulle erkännas, då både massmedierna propagerar FÖR sjukdomen, och WHOs läkare mot bättre vetande inte längre klassar det som sjukdom.
Vissa filmer gör starka intryck även om de inte alltid är filmer som man skulle kalla favoriter. Boys Don’t Cry är nog en sån film.
Jag minns denna som stark trots att jag visste vad den gick ut på när jag såg den. Undrar om den skulle hålla lika bra idag…
Samma här. Även om jag säkert ser på filmen på ett annat sätt. Mycket stark var den.
”Filmen innehåller även en del jobbiga scener, vilket inte är nåt negativt, men så var det i alla fall.”
spoiler->
För mig var det nog negativt, framför allt scenen där det lilla barnet är med. Det skär fortfarande i mig.
Sedan nyckelscenen där Teena blir konfronterade och med våld blir avslöjad som kvinna och vi ser att hon är helt blottad inför sig själv, när hon med återhållen röst berättar och visar att hon är medveten om att hon lider av könsdysfori. Den sjukdomsinsikten skulle antagligen inte få produceras i en film idag, idag skulle hennes sjukdom istället vara en tillgång och en sorts superkraft som fick henne att explodera och sätta sina belackare på plats, och stolt rida mot solnedgången som den man hon är.
Om filmen skulle hålla idag vet inte jag och jag vågar nästan inte se om den men jag har den kvar i hyllan för att kunna ha den när den blir förbjuden eller ska tigas ihjäl och glömmas.
När boys don’t cry gjordes var det ingen tvekan om att könsdysfori var en sjukdom. För ett par år sedan skrev korrumperade läkare inom WHO under på att könsdysfori inte längre är en sjukdom. Det är exakt samma politiska förlopp som skedde när homosexualitet normaliserades, efter att ha varit en sjukdom (1979 i Sverige).
WHO:s omedicinska, politiska beslut har öppnat för ett stärkt lobbyarbete att normalisera könsförvirring, och av Hollywood och massmedier att hylla ”modiga” människor som ”kommer ut” som något annat än vad de egentligen är. Så mitt alternativa slut för en modern tappning av filmen är rimlig.
Det känns nästan ofrånkomligt att den kändes stark med tanke på det som händer i filmen. Jag undrar om jag skulle värja mig mer idag och klassa den som nån sorts misärporr.