Welcome to the Dollhouse (1995)

När blev cringe ett populärt ord för att beskriva extrem andrahandspinsamhet? En av de första filmmakarna som var expert på fenomenet, kanske innan det fick sitt nutida namn är Todd Solondz. När man ser hans filmer, speciellt Happiness, är det bra att ha en skämskudda nära. Min preblogg-text om Welcome to the Dollhouse skrevs i juli 2003.

Denna dramakomedi av Todd Solondz går även under namnet Middle Child och den handlar mycket riktigt om ett mellanbarn. Dawn (Heather Matarazzo) har en yngre syster som är allas favorit och en äldre nördbror som repar med sitt band i garaget. Hon blir mobbad i skolan och hennes enda kompis är en yngre grannkille som är den enda medlemen (förutom Dawn själv) i hennes klubb för ”special people”. När brorsan lyckas få med en poppiskille i sitt band blir Dawn kär, eller snarare besatt (min kommentar: samma sak?), i den äldre snyggingen och kvinnotjusaren.

Jag gillar verkligen Solondz stil som är annorlunda men som man känner igen direkt. Det handlar om hur familjer funkar (eller inte funkar) i det amerikanska förortssamhället. Det handlar om att vara rätt (eller fel). Det handlar om att komma in på college, att inte sticka ut, etc. Welcome to the Dollhouse är en rolig film med Solondz speciella humor som jag känner igen från de senare filmerna Happiness och Storytelling. Av de tre filmerna så är Happiness klart bäst, Storytelling sämst (men inte dålig) och Welcome to the Dollhouse mittemellan. Den är klart sevärd och betyget blir 4-/5. Jag tyckte ibland att Dawn kunde vara nästan för töntig i sina ruskigt töntiga kläder (min kommentar: givetvis helt medvetet av Solondz för att skapa obekvämhet hos tittaren).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Boys Don’t Cry (1999)

Regissören bakom Boys Don’t Cry heter Kimberly Peirce som jag nämner i slutet av min text. Jag undrar nu vart hon har tagit vägen egentligen? Det visar sig att hon 2013 gjorde remaken av Carrie men efter det har hon inte gjort några fler filmer. Men hon har inte på något sätt haft lite att göra utan istället fokuserat på att vara tv-serie-regissör. Jag antar att det visar att det inte är det enklast att ro i land en film med allt vad det innebär. Min preblogg-text om Boys Don’t Cry skrevs i juni 2003.

Hillary Swank spelar huvudrollen som Teena Brandon som blir Brandon Teena i denna film som bygger på en verklig händelse (tyvärr). Med tanke på att man på förhand vet vad som händer, om än inte i detalj, så kände jag när jag såg den ett jobbigt hot som hängde som ett mörkt flor över hela filmen. Detta gjorde samtidigt att nånting saknades. Det är ett välspelat realistiskt drama där Swank men även Chloë Sevigny, som spelar tjejen som Brandon blir kär i, är utmärkta. Ändå så kändes det ibland som en lång transportsträcka mot det oundvikliga slutet. Filmen innehåller även en del jobbiga scener, vilket inte är nåt negativt, men så var det i alla fall. Efter att ha sett denna film och Larrys Clarks Kids så har Chloë Sevigny blivit något av en favorit. Betyget blir en stark 3/5. Regissören är för övrigt en kvinna vid namn Kimberly Peirce som enligt IMDb bara gjort tre filmer varav en är en annan version av Boys Don’t Cry från 1995 (min kommentar: en kortfilmsversion).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: