Welcome to the Dollhouse (1995)

När blev cringe ett populärt ord för att beskriva extrem andrahandspinsamhet? En av de första filmmakarna som var expert på fenomenet, kanske innan det fick sitt nutida namn är Todd Solondz. När man ser hans filmer, speciellt Happiness, är det bra att ha en skämskudda nära. Min preblogg-text om Welcome to the Dollhouse skrevs i juli 2003.

Denna dramakomedi av Todd Solondz går även under namnet Middle Child och den handlar mycket riktigt om ett mellanbarn. Dawn (Heather Matarazzo) har en yngre syster som är allas favorit och en äldre nördbror som repar med sitt band i garaget. Hon blir mobbad i skolan och hennes enda kompis är en yngre grannkille som är den enda medlemen (förutom Dawn själv) i hennes klubb för ”special people”. När brorsan lyckas få med en poppiskille i sitt band blir Dawn kär, eller snarare besatt (min kommentar: samma sak?), i den äldre snyggingen och kvinnotjusaren.

Jag gillar verkligen Solondz stil som är annorlunda men som man känner igen direkt. Det handlar om hur familjer funkar (eller inte funkar) i det amerikanska förortssamhället. Det handlar om att vara rätt (eller fel). Det handlar om att komma in på college, att inte sticka ut, etc. Welcome to the Dollhouse är en rolig film med Solondz speciella humor som jag känner igen från de senare filmerna Happiness och Storytelling. Av de tre filmerna så är Happiness klart bäst, Storytelling sämst (men inte dålig) och Welcome to the Dollhouse mittemellan. Den är klart sevärd och betyget blir 4-/5. Jag tyckte ibland att Dawn kunde vara nästan för töntig i sina ruskigt töntiga kläder (min kommentar: givetvis helt medvetet av Solondz för att skapa obekvämhet hos tittaren).