Passion Fish (1992)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Passion Fish och min text om den skrevs i maj 2003.

Passion Fish blev min andra film av John Sayles. Jag missade att spela in Lone Star som sägs vara en av hans bästa. Är den bra? Nån som sett den? (min kommentar: ja, jag har sett den och det kommer en text om den senare i temat). City of Hope som jag tidigare sett var en politisk film med många karaktärer.

I Passion Fish fokuserar Sayles på den efter en trafikolycka från midjan förlamade såpaskådisen May-Alice som spelas strålande av Mary McDonnell (just det, Donnie Darkos mamma!). Efter olyckan flyttar hon från New York till sitt barndomshem i Cajunland (Louisiana). Där dricker hon, ser på tv, och avverkar sjuksköterskor, som ska ta hand om henne, på löpande band. Sen kommer Chantelle som är lika envis som hon själv är och de kommer till slut överens och kan börja ta itu med sina liv. Chantelle har nämligen sina egna problem.

En scen som stack ut var när kompisar från såpan kommer på besök och en av skådisarna berättar en anekdot om sin första filminspelning och hur hon förberedde sig för sin enda replik som var ”I didn’t ask for the anal probe”. Kul. Jag tyckte att filmen började lite segt men den blev bättre och bättre. Musiken var bra och gav den rätta Amerikanska Södern-känslan. Betyget blir en stark 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Independence Day (1996)

Independence DayJag kan inte minnas om jag såg Independence Day på bio när den kom men jag tror inte det. Det känns som att jag borde minnas det. För när den kom så var den nog ganska unik i sitt slag, med sina maffiga massförstörelse(förströelse)effekter som världen aldrig skådat tidigare.

Men sett den har jag förstås fast då i ett mindre format och det jag minns av filmen är att jag tyckte den var dum och dålig. Jag gick in på Filmtipset och andra forum för att kolla vad jag skrivit och tyckt om den. Det jag hittade var inte speciellt positivt. Det var klagomål och gnäll rent allmänt och jag delade ut betyget 2/5.

I onsdags hade ju uppföljaren Independence Day: Resurgence premiär och i torsdags gick jag och såg den (i 2D förstås!) tillsammans med några av filmspanarna. Men kvällen innan hann jag faktiskt med att se om den första filmen och nu var ju frågan vad jag skulle tycka den här gången? Om jag tyckte att filmen var dum och dålig då, vad skulle jag då inte tycka nu då jag blivit både äldre och klokare?

Haha, ja, det där med klokare får jag nog ta tillbaka då jag otroligt nog gillade det mesta med Independence Day. Ja, jag är förvånad själv. Inledningen är kanske inte briljant men mycket bra. Man låter uppbyggnaden ta tid och alla karaktärer (och de är många!) och deras backstories introduceras smidigt: Presidenten (Bill Pullman), presidentens rådgivare (Margaret Colin), The First Lady (Mary McDonnell), den höga militären (Robert Loggia), försvarsministern (James Rebhorn), datorexperten och hans pappa (Jeff Goldblum resp. Judd Hirsch), en alkad f.d. stridpilot (Randy Quaid),…

…ja, och så (förstås och tyvärr!) ett flygaress spelad av Will Smith. Jag återkommer till honom.

Filmen funkar riktigt bra i början när det är fokus på presidenten och hans administration samt Goldblums nördiga forskare och hans pappa. Det känns mysigt; filmmakarna låter det hela ta sin lilla tid; scener får faktiskt spelas klart innan det klipps.

Några fler saker jag gillar med Independence Day (och här kommer det nog spoilers):

  • Jag trodde jag skulle hata Randy Quaids pajasflygare men det visade sig att han ändå funkade helt ok.
  • Känslan av domedag är stark när skuggorna från utomjordingarnas skepp drar in.
  • Jag gillade att generalen (spelad av Robert Loggia) var en vettig person och inte en krigshetsare som jag först trodde att han skulle vara.
  • Eftersom jag gjorde lumpen som telegrafist och lärde mig morsealfabetet kan jag inte låta bli att gilla det faktum att man använde sig av morse för att kommunicera i slutet av filmen.
  • Det är starkt att man har mage att ta livet av The First Lady. Jag vet inte om det skulle göras idag, i en den här typen av storbudgetfilm.
  • Att det inte bara är den traditionella familjekonstellationen det handlar om. Ett Emmerich-trademark är väl t ex den separerade slarvermannen. I det här fallet Goldblum som bondar med sin far, och kanske sitt ex (presidentens rådgivare) utöver det.
  • THE SPEECH!

Vad jag inte gillade:

  • WILL SMITH! Han funkar inte alls för mig. Han spelar över, han spelar dåligt, han funkar inte, han förstör nästan filmen för mig. Det var en himla tur att han inte dök upp förrän efter nästan 30 minuter. Will Smith är det sämsta med filmen. Hans oneliners känns galet malplacerade.
  • Det förekom en del homofoba skämt som kändes trötta.

Slutbetyg: En stark trea!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andra som tyckt om Independence Day: Sofia, Fiffi, Henke, MagnusRymdfilmMovies – Noir och slutligen Steffo och Filmitch som bägge hade den på sina årsbästalistor för 1996.

 

Margin Call

Titel: Margin Call
Regi: J.C. Chandor
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Margin Call är en företagsthriller om den ekonomiska bubblan som sprack för några år sen. Den utspelas på ett icke namngivet företag som får representera nån av de investmentbanker, kanske främst Lehman Brothers, som fick stooooora problem när allt kom kraschande ner. Mellanchefen Eric (Stanley Tucci) är en av många som med omedelbar verkan får lämna firman under en massuppsägning. Innan han går lämnar han över ett usb-minne till unge Peter (Zachary Quinto), som så att säga jobbar på golvet med att köpa och sälja, med uppmaningen ”var försiktig!”. Peter jobbar med innehållet på stickan under kvällen och upptäcker oroväckande saker varefter skiten träffar luftkonditioneringen.

Filmen har en kall obehaglig stämning över sig. Den påminner om en film som Up in the Air, fast utan humorn. Speciellt så i början när en mindre armé med uppsägningskonsulter vandrar in på kontoret med sina listor, letar upp de utvalda ”medarbetarna”, avbryter dem i deras arbete med ”Jag är ledsen men vi behöver prata med dig”. Den repliken vill man iiiiinte höra.

Hmm, hur ska jag nu säga det här utan att säga det. Jag ska inte säga att jag känner igen mig, men miljöerna som filmen utspelar sig i och ämnena som den tar upp påminner mig indirekt om hur det ibland är på mitt eget jobb.

Filmen dryper av cynism och girighet. Vissa är värre än andra. Vissa döljer att de egentligen är rädda och undrar vad som pågår. Vissa vet att vad som än händer så är de en av de stora grabbarna och de kommer att klara sig. Vissa försöker klura vad de ska göra för att klara sig men i slutändan är det för sent, de är redan rökta.

Åh, jag gillar det här. Den påminner en del om både Michael Clayton och Moneyball. Dessa filmer utspelar sig i världar som jag inte har koll på men det blir ändå fruktansvärt intressant och spännande. Dialogen är tät, skådisarna briljerar. Jeremy Irons gör sin VD på ett kyligt sätt. I slutet av filmen håller han ett tal för sin medarbetare Sam (Kevin Spacey). Det är människans natur att agera som man gör. Det går inte att göra nåt åt. Vissa vinner, vissa förlorar. Så här har det alltid fungerat ända sen människan uppfann pengar, och så kommer det fortsätta fungera, det är varken fel, omoraliskt eller farligt.

4-/5

%d bloggare gillar detta: