The Missouri Breaks (1976)

The Missouri Breaks kallas det otillgängliga landområde som omger floden Missouri i norra Montana ganska nära dess källor. Här utspelar sig en western med samma namn från 1976 där vi hittar Jack Nicholson och Marlon Brando i huvudrollerna. I biroller ser vi även Randy Quaid och Harry Dean Stanton. Vilken rollbesättning! Ja, om man bortser från Randy Quaid kanske. Efter att ha sett honom som kusin Eddie i den första Vacation-filmen är han ingen favorit.

Nicholson spelar en boskapstjuv som efter att ha snott kossor från en mäktig ranchägare får en sorts prisjägare efter sig. Prisjägaren spelas av Marlon Brando som här gör en mycket märklig rolltolkning. Brando är en pajas, eller spelar i filmen en roll som en pajas. Lite oklart vad som gäller. Han är allt och inget, lite som Salvatore i Rosens namn. Brando har en mexikansk hatt ena studen, en kinesisk hatt den andra, och hans kläder är infödd amerikanska i stil i övrigt.

The Missouri Breaks påminner mig om andra westerns och även filmer som Heat eller Thief. Det handlar om att ta sig ur det kriminella livet, att slå sig ner, bilda familj, bli bonde kanske. Gänget med boskapstjuvar är trötta. Tiderna har förändrats. Lagen är starkare. Nu blir man fångad och hängd. Det är svårt att tjäna pengar på sin stulna boskap. Men vad ska man göra istället. Råna tåg kanske? Eller ännu hellre ska man kanske försöka börja på nytt som en ”simpel” jordbrukare.

Filmens känsla är buskis samtidigt som man har känslan av att i princip alla kommer att dö innan filmen är slut. Brando bidrar med till denna två(tre?)eggade känsla då han är en kombination av Clintan i en spaghetti-western, Anton Chigurh och Stefan & Krister. Och det konstiga är att det funkar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Independence Day (1996)

Independence DayJag kan inte minnas om jag såg Independence Day på bio när den kom men jag tror inte det. Det känns som att jag borde minnas det. För när den kom så var den nog ganska unik i sitt slag, med sina maffiga massförstörelse(förströelse)effekter som världen aldrig skådat tidigare.

Men sett den har jag förstås fast då i ett mindre format och det jag minns av filmen är att jag tyckte den var dum och dålig. Jag gick in på Filmtipset och andra forum för att kolla vad jag skrivit och tyckt om den. Det jag hittade var inte speciellt positivt. Det var klagomål och gnäll rent allmänt och jag delade ut betyget 2/5.

I onsdags hade ju uppföljaren Independence Day: Resurgence premiär och i torsdags gick jag och såg den (i 2D förstås!) tillsammans med några av filmspanarna. Men kvällen innan hann jag faktiskt med att se om den första filmen och nu var ju frågan vad jag skulle tycka den här gången? Om jag tyckte att filmen var dum och dålig då, vad skulle jag då inte tycka nu då jag blivit både äldre och klokare?

Haha, ja, det där med klokare får jag nog ta tillbaka då jag otroligt nog gillade det mesta med Independence Day. Ja, jag är förvånad själv. Inledningen är kanske inte briljant men mycket bra. Man låter uppbyggnaden ta tid och alla karaktärer (och de är många!) och deras backstories introduceras smidigt: Presidenten (Bill Pullman), presidentens rådgivare (Margaret Colin), The First Lady (Mary McDonnell), den höga militären (Robert Loggia), försvarsministern (James Rebhorn), datorexperten och hans pappa (Jeff Goldblum resp. Judd Hirsch), en alkad f.d. stridpilot (Randy Quaid),…

…ja, och så (förstås och tyvärr!) ett flygaress spelad av Will Smith. Jag återkommer till honom.

Filmen funkar riktigt bra i början när det är fokus på presidenten och hans administration samt Goldblums nördiga forskare och hans pappa. Det känns mysigt; filmmakarna låter det hela ta sin lilla tid; scener får faktiskt spelas klart innan det klipps.

Några fler saker jag gillar med Independence Day (och här kommer det nog spoilers):

  • Jag trodde jag skulle hata Randy Quaids pajasflygare men det visade sig att han ändå funkade helt ok.
  • Känslan av domedag är stark när skuggorna från utomjordingarnas skepp drar in.
  • Jag gillade att generalen (spelad av Robert Loggia) var en vettig person och inte en krigshetsare som jag först trodde att han skulle vara.
  • Eftersom jag gjorde lumpen som telegrafist och lärde mig morsealfabetet kan jag inte låta bli att gilla det faktum att man använde sig av morse för att kommunicera i slutet av filmen.
  • Det är starkt att man har mage att ta livet av The First Lady. Jag vet inte om det skulle göras idag, i en den här typen av storbudgetfilm.
  • Att det inte bara är den traditionella familjekonstellationen det handlar om. Ett Emmerich-trademark är väl t ex den separerade slarvermannen. I det här fallet Goldblum som bondar med sin far, och kanske sitt ex (presidentens rådgivare) utöver det.
  • THE SPEECH!

Vad jag inte gillade:

  • WILL SMITH! Han funkar inte alls för mig. Han spelar över, han spelar dåligt, han funkar inte, han förstör nästan filmen för mig. Det var en himla tur att han inte dök upp förrän efter nästan 30 minuter. Will Smith är det sämsta med filmen. Hans oneliners känns galet malplacerade.
  • Det förekom en del homofoba skämt som kändes trötta.

Slutbetyg: En stark trea!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andra som tyckt om Independence Day: Sofia, Fiffi, Henke, MagnusRymdfilmMovies – Noir och slutligen Steffo och Filmitch som bägge hade den på sina årsbästalistor för 1996.

 

Filmspanar-tema: Semester – Vacation (1983)

filmspanarna_kvadratPeter HaberFilmspanarna tar inte semester. Eller, förresten, det gör vi nog. Faktum är att jag är på semester just i detta nu. Jag är uppe i Dalarna och viftar bort knott, försöker få fyr på grillen i regnet, paddlar kanot i motvind och trampar i geggig lera under sommarens långvandring.

Eftersom WordPress (och förmodligen alla andra bloggplattformar) har en trevlig schemaläggningsfunktion så tar emellertid inte bloggen semester.

Denna månads tema är semester, och jag visste direkt vilken film jag skulle skriva om, en gammal s.k. klassiker som jag inte hade sett. En klassiker som dessutom ska få en remake med svensk biopremoär den 11 september. Det handlar om en 80-talsklassiker och vid den här tiden var det ju standard att inte använda de engelska originaltitlarna utan hitta på en svensk, oftast ordvitsig, titel. I det här fallet så är nog den svenska titeln mest känd i Sverige. För mig var det nästan så att jag inte fattade att det var samma film ens.

Det som är lite kul är att remaken när den nu får premiär faktiskt kommer att använda den gamla svenska titeln igen. Det känns lite udda, men jag förstår hur de tänker. Folk som var med på 80-talet och såg filmen då den var känd under sitt svenska namn ska lockas till biograferna.

Vilket film är det? Ja, det har ni nog listat ut vid det här laget, även utan att läsa titeln på inlägget…

 

Vacation / Ett päron till farsa (1983)

Haha, ett Päron till farsa, haha. Vad har det med filmens handling att göra?! Ja, Chevy Chase spelar Clark Griswold, pappan i familjen och han är en typ som irriterar sin fru och sina barn. Päron är ju slang för föräldrar, kanske när man irriterar sig lite grann på dessa föräldrar. Men ändå. Det blir ju liksom samma som att säga En förälder till farsa. Och inget om nån semester. Haha, svenskar och våra filmtitlar. Det här är ju dessutom ett exempel på en titel som sen fick följa med i de efterföljande filmerna i serien. Ett päron till farsa firar jul och Ett päron till farsa i Las Vegas. Och den nya filmen kommer att heta Ett päron farsa: Nästa generation.

Jag konstaterar direkt: Det här är sämre än Sällskapsresan. Och då ska sägas att jag inte är speciellt förtjust i Sällskapsresan. Vacation är, precis som Lasse Åbergs klassiker, en serie sketcher i princip helt utan handling.

Några sketcher: Clark Griswold ska hämta ut sin nya bil hos bilhandlaren, får fel bil och det ska vi tycka är jättekul. Clark ska på en dator (ja, det fanns såna) visa vägen de ska åka från Chicago till Kalifornien och nöjesparken Walley World och barnen spelar samtidigt Pac-Man på samma dator och jagar hans bilavatar. Åh, hilarious. Not.

vacation

Återigen, Vacation är alltså en serie sketcher staplade på varandra. Om sketcherna nu hade varit roliga så kanske det hade varit en annan sak. Problemet är att de inte är roliga, i mina ögon. Jag vet inte om jag kan minnas en enda sketch som var rolig? Är detta verkligen en komediklassiker? Det kanske var det då på 80-talet men så har den blivit fruktansvärt daterad? Jag menar, hur kul är det när typ tre gånger får se en blondin åka förbi i en röd sportbil och Clark blir alldeles till sig?

Nej, skämten är för enkla. Det är upplägg som i rundpingis. Det är liksom för lätt att bara smasha in bollen. Jag saknar nån sorts smarthet. Nu ska sägas att det blev aningen bättre mot slutet, när Aunt Edna dör (spoiler!). Det blev nån sorts grotesk humor som funkade för mig. Även när Clark ballade ur fullständigt i sitt envisa försök att komma fram till Walley World var det någorlunda roligt.

I slutändan är det dock inte min typ film så betyget kan inte bli högt. Sorry, Filmspotting-Adam som jag vet gillar den här filmen och den här scenen: Don’t touch! Japp, förmodligen den bästa scenen i filmen.

Kommer jag se remaken? Tveksamt, men jag är ju sugen på att se om den kanske kan vara bättre än originalet. En sak som faktiskt är bra med originalet är att den är lite vågad, med en del f-ord och naket (enbart kvinnliga bröst givetvis, ja, och manliga också). Det känns tveksamt att remaken har råd med detta med tanke på vilken åldersgräns den då skulle få (i USA).

Jo, en sista sak som bidrog till att sänka filmen för mig. Randy Quaid och hans familj som familjen Griswold besöker på vägen till Walley World. WTF. Den här typen av white trash-humor är inte bra. Jag vill ha äkta white trash, inte detta trams.

    

Kolla nu in vad de andra filmspanarna skriver om. Semesterskoj eller semester… oj, oj, oj?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?
Absurd Cinema
Movies Noir
The Nerd Bird

What’s Up, Doc?

Titel: What’s Up, Doc? (Go’dag yxskaft?)
Regi: Peter Bogdanovich
År: 1972
IMDb
| Filmtipset

En galen tjej (Barbra Streisand) infiltrerar en konferens för musikforskare genom att utge sig för att vara fru till Dr Bannister (Ryan O’Neal). Syftet med Streisands rollfigurs agerande är okänt. Ja, förutom att hon är galen då, eller bara ovanligt spontan och rebellisk. Parallellt med denna mänskliga förväxlingsorgie pågår en annan katt-och-råtta-lek med fyra likadana väskor inblandade, där en innehåller juveler och en hemliga papper.

Hoho, jag hade riktigt roligt när jag såg denna screwballkomedi i 70-talsmiljö. Handlingen med en tokig tjej som förföljer en lite torr och ordentlig man påminner om hur Katharine Hepburn förföljde Cary Grant i… var det Bringing Up Baby? Ja, det var det. Hur som helst, så tyckte jag Streisand, till skillnad från Hepburn, bara var skön i sin roll. Hepburn kändes ibland lite irriterande, vet inte varför men så var det. Streisand däremot är älskvärd med näsa och allt. En lite lustig detalj var det faktum att Ryan O’Neal ett antal gånger tittar rakt in i kameran och talar direkt till publiken, typ ”Hjälp mig!”, när Streisand försatt honom i ytterligare en jobbig sits.

Det var kanske en ganska simpel och löjlig film och inte speciellt smart, men den puttrade på i ett perfekt komeditempo med många förväxlingar hit och dit, personer som går in och ut genom dörrar, och dessutom en rolig biljakt (med ett klassiskt stort fönsterglas som ska bäras över gatan mitt i allt) mot slutet. Jag tyckte dessutom Ryan O’Neal passade bra i sin roll som ruggigt stel forskare som verkligen behövde ett yrväder i form av Streisand för slappna av lite. Under hela filmen så satt jag och tänkte ”var fan har jag sett den där skådisen O’Neal nånstans?!”. Efter en snabb koll på IMDb så stod det klart: Det var Barry Lyndon! För att knyta ihop säcken (om det nånsin funnits någon) så rekommenderar jag What’s Up, Doc? om ni vill se en 70-talsscrewballkomedi med rapp dialog, förväxlingar av människor och väskor, en lustiger biljakt, samt en riktigt rolig domare i en domstolsscen. Betyget blir en svag fyra, om ni undrar och inte kan läsa siffror.

4-/5

%d bloggare gillar detta: