The Missouri Breaks (1976)

The Missouri Breaks kallas det otillgängliga landområde som omger floden Missouri i norra Montana ganska nära dess källor. Här utspelar sig en western med samma namn från 1976 där vi hittar Jack Nicholson och Marlon Brando i huvudrollerna. I biroller ser vi även Randy Quaid och Harry Dean Stanton. Vilken rollbesättning! Ja, om man bortser från Randy Quaid kanske. Efter att ha sett honom som kusin Eddie i den första Vacation-filmen är han ingen favorit.

Nicholson spelar en boskapstjuv som efter att ha snott kossor från en mäktig ranchägare får en sorts prisjägare efter sig. Prisjägaren spelas av Marlon Brando som här gör en mycket märklig rolltolkning. Brando är en pajas, eller spelar i filmen en roll som en pajas. Lite oklart vad som gäller. Han är allt och inget, lite som Salvatore i Rosens namn. Brando har en mexikansk hatt ena studen, en kinesisk hatt den andra, och hans kläder är infödd amerikanska i stil i övrigt.

The Missouri Breaks påminner mig om andra westerns och även filmer som Heat eller Thief. Det handlar om att ta sig ur det kriminella livet, att slå sig ner, bilda familj, bli bonde kanske. Gänget med boskapstjuvar är trötta. Tiderna har förändrats. Lagen är starkare. Nu blir man fångad och hängd. Det är svårt att tjäna pengar på sin stulna boskap. Men vad ska man göra istället. Råna tåg kanske? Eller ännu hellre ska man kanske försöka börja på nytt som en ”simpel” jordbrukare.

Filmens känsla är buskis samtidigt som man har känslan av att i princip alla kommer att dö innan filmen är slut. Brando bidrar med till denna två(tre?)eggade känsla då han är en kombination av Clintan i en spaghetti-western, Anton Chigurh och Stefan & Krister. Och det konstiga är att det funkar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

A Streetcar Named Desire


Titel: A Streetcar Named Desire (Linje Lusta)
Regi: Elia Kazan
År: 1951
IMDb
| Filmtipset

Efter att ha läst den positiva recensionen av A Streetcar Named Desire borta hos BlueRoseCase så kändes det helt rätt att posta en recension av samma film fast med ganska olika åsikter om filmen. Och att säga att min text är en recension är väl inte helt korrekt, det känns mest som en förvirrad rant.

Jag kan tyvärr inte se några försonande drag i den här filmen som gör att jag kan ge den ett högre betyg än en etta. Filmen gav mig ab-so-lut ingenting. Jag gillar inte någon av karaktärerna. Allt är jobbigt, snackigt, upphetsat. Så fort Vivien Leigh är med i bild känner jag ett obehag. Ett nervöst obehag som håller i sig hela filmen. Marlo Brando sluddrar, pratar nasalt, som om han har mat i munnen hela tiden (vilket han förvisso har ganska ofta i filmen). Visst, måhända är Brando hyfsat cool men hela filmen är en katastrof så det försvinner liksom i den övriga sörjan. Det är möjligt att det här hade kunnat bli en bra film om den hade gjorts på ett annat sätt. Nu är allt bara hysteriskt och det är tyvärr inte så där dåligt då det samtidigt är roligt, utan bara dåligt. Kammarspel behöver inte vara dåliga filmer, det finns det exempel på. Teatrala filmer behöver inte heller vara nåt fel i sig. Så jag vill inte komma med några svepande generaliseringar om teatralt överspel eller tråkigt kammarspel. Fast vad fan: TEATRALT ÖVERSPEL! PRATIGT OCH FÖR LÅNGT KAMMARSPEL! Jag var tvungen att försöka två gånger för att ta mig igenom filmen. Första gången började jag nicka till och fick helt enkelt stänga av. Andra gången var jag på väg att dåsa till på samma ställe återigen men härdade ut. Utan belöning.

1+/5

The Chase

Titel: The Chase

Regi: Arthur Penn
År: 1966

Jag råkade av en slump se att det gick en amerikansk film från slutet av 60-talet på svt. Medverkade i filmen gjorde bl a storheter som Marlon Brando, Jane Fonda, Angie Dickinson, en ung Robert Redford och Robert Duvall. Regissör var Arthur Penn: jag tog beslutet att spela in filmen. The Chase är en film som låter sig ta den tid det tar. Den utspelas i sydstaterna i ett litet samhälle där allt kretsar kring den lokale företagspampen Rogers. Brando spelar ortens sheriff som inte gillar att gå i Rogers ledband. När en av byns söner (Redford) rymmer från fängelset och söker sig tillbaka till sin hemby ställs alla konflikter på sin spets.

Före – efter. Vill ni se hur och varför, se filmen!

Mmm, en riktigt mysig skådespelarfilm. Att jag kallar den en skådespelarfilm beror på att det är karaktärerna som är det viktiga i filmen. Det maffiga i filmen är hur karaktärerna agerar i vissa nyckelscener. Det maffiga är inte en smart historia eller coola specialeffekter. En av anledningarna till att det är en skådisfilm är troligen att det hela bygger på en teaterpjäs. I vilket fall, så är det ett klart intressant drama som mot slutet går mer mot thrillerhållet. Alla skådisar gör grymma insatser, speciellt gillar jag Duvall som är härligt bortkommen bland alla hillbillies. Brando är också kanon, främst mot slutet då han är skönt vrång och envis.

3+/5

PS. Den töntiga svenska titeln på filmen är Den djävulska jakten. Visst, det går hett till men vad djävulen har med det hela att göra, det vet jag inte.

PPS. Även Rörliga bilder och tryckta ord har sett The Chase och gillar den inte riktigt lika mycket som jag, för att ta till en underdrift.

%d bloggare gillar detta: