Downloading Nancy

Titel: Downloading Nancy
Regi: Johan Renck
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Det finns en svensk tv-kanal som heter Silver. Det enda jag egentligen känner till om kanalen är att det förr om åren varit reklam för den på Stockholm Filmfestival. De filmer som det har visats klipp ur har varit riktigt sköna amerikanska indie-filmer och typ 4 av 5 brukade jag ha sett. Ett speciellt klipp som jag minns är när Ellen Burstyn säger ”silver!” i Requiem for a Dream. För ett tag sen dök det upp ett paket från Silver med reklam för deras American Independent Week (pågår 30/4-6/5). En film som fanns med i paketet var Downloading Nancy av svenske Johan Renck. Jag beslutade mig för att se filmen.

Johan Renck, Johan Renck, Johan Renck. Jag trodde du var Stakka Bo? Stakka Bo med Here we go, en riktig partylåt från början av 90-talet med E-Types hovsångerska Nana Hedin i refrängen. Downloading Nancy är typ så långt ifrån Here we go man kan komma. Det finns ett engelskt ord som beskriver filmen bra. Ordet är bleak. Det betyder dyster men bleak känns mer rätt. Blek och bleak och dyster. Maria Bello gör rollen som Nancy, en kvinna som fullständigt tappat lusten att leva. Hon lever ihop med en man som istället för att be sin fru om saltet vid middagsbordet reser sig upp, går runt bordet, hämtar saltet, saltar sina ärtor och smackande och fundersamt kommer fram till att det var rätt mängd salt. ”Jaha, frugan, sitter du där också?” Förutom det säljer han hemmagolfsystem. Nancy söker sig ut på nätet för att hitta nån lösning, nån utväg.

Oj, Downloading Nancy var en jobbig film som slår mig i magen. Jag minns när den kom att jag av nån anledning valde bort den. Jag minns inte riktigt varför, kanske var det att den inte fick så bra kritik. Jag hade fått för mig att det var en lite halvskön melankolisk film om en kvinna som nätdejtar. Det var ju Stakka Bo liksom. Hmmm, njae, inte riktigt. Donwloading Nancy är film som är skitig, ful och jobbig. Ni vet sån där riktigt äcklig kebablysrörsbelysning. Sån ljussättning och såna färgskalor är det under hela den här filmen. Ingen skådis ser snygg ut, vilket på ett märkligt sätt känns befriande.

Maria Bello gör nog en av sina jobbigaste roller, A History of Violence känns som en promenad i parken i jämförelse. Hon gör den dessutom helt rätt och med klockren tonsäkerhet. Jag trodde kanske att det var på väg att bli lite väl mycket misär och att filmen inte skulle leda nån vart, att inte komma fram till nåt under den skitiga jobbiga ytan. Och det gjorde den kanske inte, förmodligen gjorde den inte det. Jag kan ändå inte låta bli att ge filmen en svag fyra. Det är så dystert det kan bli och jag kan inte låta bli att gilla dess kompromisslöshet trots meningslösheten.