Narc (2002)
14 februari, 2019 5 kommentarer
Vad gör Ray Liotta nuförtiden? Var köper han sina tröjor? Han var väl rätt het där ett tag under 90-talet. Nu var det ett tag sen man hörde nåt speciellt. Oavsett så tar jag och dammar av en gammal preblogg-recension om en Liotta-rulle, Narc från 2002, och min text om den skrevs i maj 2007.
Jag tog och såg den här filmen i helgen. Det visade sig vara en riktigt bra tv-deckare i biofilmsformat. Den för mig hittills okände Jason Patric gör rollen som Nick, en undercover-polis som blir avstängd efter en tragisk händelse. 18 månader senare vill polisledningen att Nick ska jobba ihop med aggrobrutalkommissarien Henry (Ray Liotta) för att lösa ett gammalt fall med en mördad polis. Nick går motvilligt med på det hela, vilket förstås visar sig leda in i en komplex härva av droger, lögner och fan och hans moster.
Som sagt, det kändes faktiskt som ett pilotavsnitt av Uppdrag: Mord (eller nån liknande polisserie med kvalitet), vilket var positivt i mina ögon. Jag gillade den skitiga, dystra miljön och att det är fokus på karaktärerna, främst Nick. Fotot överraskade en del, bl a med en bra och nervig jaktscen precis i inledningen som sätter stämningen direkt. Sen träder Ray Liotta in i filmen. Han är nog en liten favorit trots att jag inte har sett så många filmer med honom. Han är strålande i Maffiabröder förstås. Men han har helt klart nåt galet över sig, vilket funkar bra i Narc.
Av nån anledning så fick Narc mig att tänka på den dåliga filmen Brick trots att filmerna är helt olika. Jag tror det beror på att det i bägge filmerna äger rum avgörande händelser i tunnlar, typ stora avloppstunnlar. Hur som helst, Narc är bättre än wannabe-pretto-filmen Brick. Glöm att jag nämnde Brick överhuvudtaget. Narc rullar egentligen på filmen igenom. Inledningen var suverän med en del överraskande scener, <spoiler>bl a när Nick står i duschen – med sin lilla baby-son visade det sig – just efter att han som undercover-polis av misstag orsakat en gravid kvinnas fosters död. En vacker bild som kontrasterade mot det som skett tidigare i filmen på ett talande sätt.</spoiler>
Då och då dyker det dock upp en del klichémässiga scener, typ en frustrerad kommissarie som kört fast i sin utredning och i ett utbrott vildsint rensar bordet på alla utredningspapper. (Jag vet att ni kan se det framför er.) Det finns några fler exempel på såna här scener men som helhet funkar filmen bra. Jag gillade som sagt stämningen; det kändes slitet, rått och ruffigt. Ungefär som i Uppdrag: Mord. Bra med andra ord.

Crazy Ray
Vad säger folk?