Söndagar med Bergman: De fördömda kvinnornas dans (1976)

De två systrarna och Döden mellan dem

Nu börjar jag få gräva ordentligt djupt för att hitta Ingmar Bergman-filmer som jag inte har sett tidigare. Dessutom är ett problem att det är svårt att rent fysiskt hitta filmerna så att man kan se dem. Ytterligare ett hinder, som är mer personligt, är att jag börjar känna mig aningen mätt. Som jag kanske nämnt tidigare så har jag från och med nu valt att inte se ren tv-teater, dvs ”filmer” där Bergman filmat en teater-pjäs rakt upp och ner. Det finns ett antal sådana här uppsättningar av pjäser som filmats för tv att tillgå men jag hoppar alltså över dessa (Markisinnan de Sade, Backanterna och Misantropen är tre exempel).

Just kortfilmer hade jag inte heller tänkt inkludera i projektet från början men nu råkade jag ramla på en bra version (bildkvalitetsmässigt) av De fördömda kvinnornas dans, Bergmans samarbete med koreografen Donya Feuer, på YouTube.

Haha, det här är verkligen så pretto som det kanske kan bli. Underbart! När dansfilmen De fördömda kvinnornas dans sändes på SVT på 70-talet så gjordes det på ett lite annorlunda sätt. Filmen presenterades av konstkritikern Ingela Lind (en riktig sötnos som jag fortfarande då och då ser idag när hon berättar om konstutställningar på Kulturnyheterna). Hon pratar lite kort om bakgrunden till filmen och sen visar man den tio minuter långa filmen där tre kvinnor och en ung flicka (samma tjej som var med i publiken i Trollflöjten förresten) rör sig till tonerna av Monteverdi.

Efter denna första visning återkommer ciceronen Lind och förklarar vad Bergman och Feuer egentligen vill säga med filmen och därefter visar man filmen en gång till. Då är tanken att vi tittare kanske ska se på den på ett annorlunda sätt, se fler detaljer eller åtminstone jämföra med hur vi upplevde den första gången. Ett intressant upplägg måste jag säga, hur pretto det nu än är. Jag är lite osäker på om det här sättet att presentera filmen var SVT:s eget påhitt eller om Bergman själv styrde över det. Jag tror det var SVT:s idé men jag har inte kunnat bekräfta det.

Ok. Hur upplevde jag den tio minuter långa dansen första gången? Ja, först är det väl att ta i lite att kalla det för dans. Det var mest närbilder (svartvitt foto, av Sven Nykvist förstås) på ansikten och händer som rör sig. Detta är en äkta konstfilm! Själva ”handlingen” då? Vad hände? Ja, jag tolkade det som att Döden trängde sig på. En av kvinnorna var deprimerad och fick vid ett tillfälle nån form av psykos och lät sig sen svepas in i Dödens varma famn, och lämnade därmed sitt barn och sin syster bakom sig.

Vad menade då Bergman och Feuer med filmen? Jo, enligt Lind så handlade det om den begränsade och instängda värld som kvinnor tvingas leva i och vad som förväntas av dem i form av olika rollspel. Den unga flickan känner inte av detta till en början utan leker fritt. I slutet sveps hon dock in av Döden och de två äldre systrarna, in i de fjättrande bojorna som skapats av tidigare generationer. Ungefär så. Och Döden var tydligen mer symbolisk än bokstavlig även om hon hade en liknande svart hätta som Bengt Ekerot i Det sjunde inseglet.

Värt att nämna är att den amerikanska koreografen Donya Feuer samarbetade med Bergman ganska frekvent. Bl a var hon med och skapade några av de scener som var det bästa med den i övrigt plågsamma Trollflöjten, nämligen scenerna i helvetet med de plågade själarna.

De fördömda kvinnornas dans är inget jag kan rekommendera. Det är som sagt en äkta konstfilm. Det är svartvitt, svarta trikåer, och allt annat än häftig dans till tonerna av klassisk musik. Det påminde mig om en teaterpjäs som jag såg för länge sen i Uppsala. Där gick folk omkring på scenen i svarta trikåer och trummade på trummor. Kan det ha varit Strindbergs Ett drömspel som vi funderade på att lämna i pausen? Hmmm?

Nåväl. De fördömda kvinnornas dans är lite bättre än så och jag delar faktiskt ut en tvåa. Jag gillar upplägget och själva dansfilmen i sig funkade konstigt nog ibland trots den stela och sparsmakade dansen (eller kroppar som rör sig snarare än dans).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Barnet

Presentatören Ingela Lind

Lights Out (2016)

Lights OutHistorien om hur Lights Out kom till kanske är roligare än filmen i sig. Svenske David F Sandberg och hans fru Lotta Losten gjorde 2013 kortfilmen Lights Out hemma i sin lägenhet i Sverige. Den gjorde succé på YouTube och har i skrivande stund nästan 3,5 miljoner tittar.

The Conjuring-regissören James Wan och hans kompisar i Hollywood såg filmen, gillade den skarpt, och tyckte det vore en bra idé att basera en långfilm på kortisens koncept. Vem skulle man låta regissera var frågan? Ja, varför inte Sandberg själv! Sagt och gjort, så blev det. Sandberg och Losten åkte över till L.A. (där de nu bor), spelade in och färdigställde långfilmen Lights Out och dessutom har Sandberg precis avslutat inspelningen av dockskräckuppföljaren Annabelle 2.

Jag gillar enkelheten i grundkonceptet i Lights Out. Det har förmodligen använts förut men jag vet inte om det gjorts på det här utstuderade sättet. Mörkret är läskigt. Vad döljer sig där? I mörkret kan en stol med några kläder hängda över ryggstödet bli ett monster från din värsta mardröm. Tänder du lyset ser du bara en stol. I Lights Out har man vridit till det ytterligare då monstret syns i mörker men försvinner helt när ljuset är tänt.

Konceptet – hur bra det än är – räcker förstås inte till en hel långfilm, så runt det har man byggt en story om en familj med rejäla interna problem. Mamman (Maria Bello) har psykiska problem och de blir inte mindre när hennes man råkar illa ut. Dottern Rebecca (Teresa Palmer) har flyttat hemifrån för länge sen då hon inte orkade med mammans galenskaper och instabilitet. Kvar hos mamman bor sonen Martin (Gabriel Bateman).

Martin kan inte sova om nätterna då mamman pratar med sig själv (eller?) och han är tvungen att ha ljuset tänt för att skydda sig mot en otäck varelse som ruvar i dunklet. När Rebecca från Martin får höra vad som händer känner hon sig tvingad att försöka lösa fnurran på tråden hon har med mamman. Det jobbiga är att hon, Martin samt hennes pojkvän Bret (Alexander DiPersia) inte bara får mamman att tas med. Muahahaha…

Som sagt, konceptet är underbart. Släck lampan, en gestalt är där. Tänd lampan, ingen där. Släck lampan, gestalten är där igen. Tänd lampan, ingen där. Släck lampan, gestalten är plötsligt närmare. JUMP! Sandberg & Co utnyttjar det här ofta men jag tycker inte det överanvänds. Istället har man hittat en hel del varianter på ljuskällor som beter sig på olika sätt.

Ett av filmens plus är att man har haft vettet att hålla ner speltiden. Den klockar in på en 80 minuter ungefär, vilket gör att filmen inte känns urvattnad eller att den saggar. Varför ska alla filmer vara långt över två timmar?! Och det gäller väl t.o.m. skräckisar nuförtiden.

När det gäller själva storyn så är den helt ok. Det är ett familjedrama om psykiska problem där man valt att gestalta problemen i form av en mystisk varelse som lurar i mörkret. Här kan jag ju inte låta bli att dra paralleller till The Babadook som kom för några år sen.

Lights Out är en kompetent gjord liten skräckis som dock inte är tillräckligt ryslig för att komma upp i samma nivå som min favorit från de senaste åren: Sinister.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Här är kortfilmen Lights Out från 2013. Håll till godo, och glöm nu inte att släcka lampan när du går och lägger dig!

 

%d bloggare gillar detta: