Captain Marvel (2019)

Jag tog mig till slut i kragen och cyklade till Mall of Scandinavia i helgen för att se den senaste MCU-filmen Captain Marvel.

Mitt intresse för, och min pepp inför, MCU-filmerna peakade nog kring Captain America: The Winter Soldier. Åtminstone så är The Winter Soldier den i mina ögon klart bästa filmen av de alla. Vid det här laget har mitt intresse svalnat rejält, även om t ex Spider-Man: Homecoming var en trevlig bioupplevelse under sommaren 2017.

Jag har upptäckt att de filmer som jag gillar mest i Marvels filmiska universum är de som fokuserar sitt intresse på ett fåtal huvudpersoner och inte de stora ensemblefilmerna. Även de filmer som på ett eller annat sätt sticker ut jämfört med resten brukar jag gilla mer. Origin stories brukar funka bra också. Spontant så är mina favoriter The Winter Soldier, Iron Man 3 (som växte från 2/5 till 3,5/5 efter en omtitt), Thor, Ant-Man och Spider-Man: Homecoming.

Obs! Spoilers för Captain Marvel från och med nu!

I Captain Marvel får vi ytterligare en origin story i form av berättelsen om flygaresset Carol Danvers (Brie Larson) som efter en olycka transformeras till en supermänniska, blir av med minnet och hamnar hos folket Kree på planeten Hala.

Det filmen går ut på är att Vers (lite V’ger-varning på det), som hon kallas hos Kree, ska få tillbaka sitt minne, inse vad hon har blivit och hitta sitt nya superjag. Vägen till självinsikt går via C-53, Krees benämning på jorden, där Vers hamnar av misstag under ett uppdrag. Vem träffar hon på där om inte en ung Nick Fury (spelad av en datorföryngrad Samuel L. Jackson).

Ja, jo, men det här var ju ganska trevligt. Inte epokgörande på något sätt men underhållande för stunden och jag hade en mysig stund på bion. Roligast var kanske att se en ung Nick Fury (plus katt-flerken!). Föryngringen av Jackson var utmärkt gjord och jag fick aldrig nån känsla av att det såg fel ut. Om man t ex jämför med hur Jeff Bridges såg ut i TRON: Legacy så är det ju en milsvid skillnad.

Jag gillade Vers första tid på jorden när hon fortfarande tror att hon är en Kree. Här fick jag lite Thor-vibbar då Vers går på i ullstrumporna utan att ta hänsyn till vad diverse myndighetspersoner säger. Jag tyckte även samspelet mellan Larson och Jackson funkade bra. Delar av filmen är en buddy-komedi med Vers och Fury som den gnabbande duon.

En brist med filmen är att den inte är speciellt spännande. Själva mysteriet om vem Vers egentligen är vet alla, inklusive vi som tittar, redan svaret på. Vi vet redan på förhand, eller räknar direkt ut, att hon är från jorden, råkade ut för en olycka och hamnade hos Kree. Mysteriet är inget mysterium. Men jag får väl ”ta filmen för vad den är”, dvs en mental resa för Vers själv.

När Vers förvandlades till ett glödande tomtebloss som kunde flyga och förgöra en stjärnkryssare på fem sekunder så var det inte heller speciellt spännande. Men så är det ju alltid under slutstriden i MCU-filmern så det var väntat.

Betyget blir det normala till en MCU-film, dvs mellanmjölk. Gott till kaffet liksom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: