Cassandra’s Dream

Titel: Cassandra’s Dream
Regi: Woody Allen
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Efter suveräna Match Point gjorde Woody Allen, i sitt sedvanliga tempo, två filmer till i London. Mellanfilmen, komedin Scoop, har jag inte sett. Cassandra’s Dream såg jag på bio och skrev om när den kom 2007. Gillade jag den lika mycket som Match Point? Nej, inte riktigt.

Jag tycker det är kul och ganska överraskande att Woody Allen har gjort så bra filmer de senaste åren. Ok, då snackar jag främst om Match Point och den film jag just har sett, haha. Men ändå. Cassandra’s Dream påminner en hel del om Match Point. Det är en historia med Hitchcock-känsla. Skillnaden är kanske att i många av Hitchcocks filmer brukar det vara vanliga personer som hamnar i kriminella sammanhang av misstag. I både Match Point och Cassandra’s Dream är det ett medvetet val som (den vanliga) personen gör, om än motvilligt och ångestframkallande. Detta gör det betydligt intressantare som film.

I Cassandra’s Dream är det två bröder, spelade av Ewan McGregor och Colin Farrell, som låter girigheten styra. Mmm, en film som man inte riktigt har koll på. Stora delar är riktigt roliga, trots att det samtidigt är en sorts tragedi. Men att det är en tragedi kan man liksom inte tänka sig i början. Farrell spelar sin roll grymt bra. Hans ångest känns verkligen. McGregors rollfigur är en snajdare som inte känner lika mycket. De två har dock ett bra samspel. Jag förstår inte hur Woody Allen kan hålla på som han gör, och var han hittar sin inspiration? Cassandra’s Dream är spännande, dråplig, tragisk, välspelad. Kanske inte topp-topp-klass men helt klart över medel.

4-/5

Hellraiser


Titel: Hellraiser
Regi: Clive Barker
År: 1987
IMDb
| Filmtipset

För några år sen kollade jag igenom de klassiska amerikanska skräckfilmerna A Nightmare on Elm Street, Halloween, Friday the 13th och The Evil Dead och Romeros första zombietrilogi. Två filmer som återstår är väl The Texas Chain Saw Massacre och Hellraiser. Nu har jag sett den sistnämnda.

En man, Frank (Sean Chapman), köper en mystisk kub av en kines i en fjärran stad. Senare, nånstans i England, uppe på vinden i en stor villa, använder Frank kuben som är en sorts variant på Rubiks kub. Skillnaden är att när man löser den så öppnas en portal till en annan dimension. En dimension som bl a bebos av en viss Pinhead (Doug Bradley). Jag vet inte vad Frank hade tänkt sig skulle hända men det blir inte trevligt för Frank kan jag väl säga. Hans kropp slits itu av järnkrokar och han fastnar i Pinheads dimension.

En tid senare flyttar Franks bror Larry (Andrew Robinson, Elim Garak i Star Trek: Deep Space Nine, yay!) in tillsammans med sin fru Julia (Clare Higgins). När man ska flytta in en soffa så råkar Larry skära sig. Hans blod droppar ner på golvet på den vind där Frank försvann vilket gör att Frank på nåt sätt väcks till liv. Hans kropp materialiseras igen men inte fullständigt utan han ser ut ungefär som Kevin Bacon gör när han kommit halvvägs på väg till osynlighet i Hollow Man. Pretty disgusting med andra ord.

Nja, det är ingen bra film. En sak jag blev lite förvånad över var att jag gillade 80-talskänslan. Det är nåt med kläderna och miljöerna som kändes underhållande. Jag gillar Clare Higgins i fullkomligt horribel frisyr och smink. Det bara skriker 80-tal. Underhållande som sagt. Men jag kan inte bortse från faktumet att det aldrig är skrämmande, inte det minsta skrämmande. Snarare är det lite töntigt ibland. Cenobiterna är dock roliga och hade kanske kunnat vara med mer. Eller så hade man ledsnat på dem då.

2+/5

Claire Higgins i en skön pose.

%d bloggare gillar detta: