Mad Max (1979)

Medan jag är på skidresa, om den nu blir av, i Pyrenéerna så skickar jag upp preblogg-recensioner av de tre första Mad Max-filmerna. Först ut är alltså Mad Max från 1979 och min text skrevs i februari 2008.

Jag har sett den första filmen om Max Rockatansky (en ung Mel Gibson) som är bilpatrullerande polis i ett sorts postapokalyptiskt Australien (man vet dock inte riktigt vad som har hänt, men nåt dåligt är det). Jag blev lite överraskad över att filmen i princip känns som vilken vanlig b-actionfilm som helst. Det dystopiska temat är inte lika starkt som jag minns att det är i del två och tre av Mad Max-filmerna. Fast, vänta, ”vanlig b-actionfilm” är lite fel uttryckt. Som jag sa så är det nåt som är fel i samhället. Polisen känns som frivilliga vigilante-poliser och biker-gängen härjar mer eller mindre fritt. Men det finns t ex även civiliserade saker som familjeliv och sjukhus.

Början av filmen är inte speciellt bra. Den kännetecknas av ganska kassa skådisar som tror att de är coola, men som bara är snackiga. Man har liksom inget att hänga upp handlingen på. Det pågår biljakter och det snackas men vad är det som är filmens hook? Svaret kommer när Mel Gibson efter ganska lång tid träder in i handlingen. Max och hans familj (en fru och en liten son) hotas av ett bikergäng och slutdelen av filmen blir en spännande uppgörelse mellan Max och bikergänget. Jag gillade känslan mot slutet av filmen. Den kändes inte lika fånig utan blev istället mörk och med lite oväntade händelser. Mmm, den blev bättre och bättre vilket förvånade mig rejält. Efter den första halvtimmen kunde jag inte tänka mig att det skulle bli ett godkänt betyg, men det blir det!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mad Max: Fury Road (2015)

Jag gick och såg den nya Mad Max-filmen så fort jag kunde, på premiärdagen. Ändå hade jag givetvis inte lyckas undvika de massiva och unisona hyllningar som George Millers fjärde film om vägkrigaren Max Rockatansky hade fått. Därmed var följaktligen förväntningarna uppskruvade en del. Detta skulle var nåt utöver det vanliga.

Storyn i filmen är inte nåt utöver det vanliga. I det postapokalyptiska ökenlandskapet i Australien försöker Max (Tom Hardy) överleva, utan att hjälpa eller stjälpa nån annan. Ensamvargen Max finner dock snart att han måste ta ställning och hjälpa Charlize Therons Furiosa att fly från envåldshärskaren den evige Joe. En biljakt tar vid…

…och slutar inte förrän filmen är slut. Ja, haha, filmen är faktiskt i princip en enda långa ökenbiljakt i hög fart. På ett sätt är just detta faktum både det jag gillar och inte gillar med filmen. Jag gillar att den inte tar några fångar, att den är så extrem, att det just är en enda lång biljakt. Det är en actionfilm med fokus på just action. Samtidigt så är det bara lång biljakt. Och därmed ska jag sluta säga att filmen är en enda lång biljakt. Men faktum är ändå att jag saknar lite dynamik i storyn. Dynamit, däremot, råder det ingen brist på.

Furiosa

I filmen skildras ett extremt klassamhälle där större delen av människorna antingen är urfattiga och/eller betraktas som en sak. T ex så är Max en ganska stor del av filmen en alldeles levande och egen blodpåse för en av skurkarna. När man föds så har man en tydlig uppgift, kanske som krigsherre eller om man är kvinna främst som föderska eller amma.

Trots ovanstående tematik så är det bästa med filmen ändå detaljerna. Hur bilarna ser ut. Designen på maskerna, kläderna, sminket, alla prylar. Helt otroligt coolt. Jag gillade att filmens färger växlar mellan orangerött på dagen och silvergrått på natten. Utstuderat snyggt. Filmens utseende och känsla är verkligen nåt utöver det vanliga, och precis Miller själv säger så känns det logiskt att skurkarna på framsidan av en bilarna spänt fast en hårdrocksgitarrist. Bil förresten; killen med de tunga och eldiga riffen åker på nåt som mer liknar en rullande scen belamrad med förstärkare och högtalare. Filmens vrickade design får mig ibland att tänka på hur det brukar se ut i Jean-Pierre Jeunets eller Terry Gilliams filmer.

Bland det som sagts om filmen är att den är en feministisk triumf och att detta gör den till en bättre film. Mycket riktigt så är Charlize Therons karaktär Furiosa en badass och den som styr handlingen i filmen. Max får lov att spela andrafiol eller åtminstone samma fiol. Men blir det en bättre filmen bara pga av detta? Nej, givetvis inte. Men den blir inte sämre heller. Om handlingen och karaktärerna är tilldragande så kan däremot såna här aspekter höja en film ytterligare men stående för sig själv så är det inget som jag brukar fundera på så mycket när jag bedömer en film.

Jag gillar mycket i filmen och om jag hade haft en skrattande Joel bredvid mig i biosätet som under Furious 7 så hade kanske Mad Max: Fury Road nått upp till en fyra i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Fiffis filmtajm om vägkrigaren. Kolla in vad hon tycker här. Fler Mad Max-recensioner droppar in. Kolla in Fripps filmrevyer, Filmitch, Vrångmannen och Filmparadiset. Nu har även Den perfekta filmen poddat om denna inte helt perfekta film och Rörliga bilder och tryckta ord skrivit om den. Även Plox, The Nerd Bird och Flmr ansluter med sina tankar.

%d bloggare gillar detta: