Mad Max (1979)

Medan jag är på skidresa, om den nu blir av, i Pyrenéerna så skickar jag upp preblogg-recensioner av de tre första Mad Max-filmerna. Först ut är alltså Mad Max från 1979 och min text skrevs i februari 2008.

Jag har sett den första filmen om Max Rockatansky (en ung Mel Gibson) som är bilpatrullerande polis i ett sorts postapokalyptiskt Australien (man vet dock inte riktigt vad som har hänt, men nåt dåligt är det). Jag blev lite överraskad över att filmen i princip känns som vilken vanlig b-actionfilm som helst. Det dystopiska temat är inte lika starkt som jag minns att det är i del två och tre av Mad Max-filmerna. Fast, vänta, ”vanlig b-actionfilm” är lite fel uttryckt. Som jag sa så är det nåt som är fel i samhället. Polisen känns som frivilliga vigilante-poliser och biker-gängen härjar mer eller mindre fritt. Men det finns t ex även civiliserade saker som familjeliv och sjukhus.

Början av filmen är inte speciellt bra. Den kännetecknas av ganska kassa skådisar som tror att de är coola, men som bara är snackiga. Man har liksom inget att hänga upp handlingen på. Det pågår biljakter och det snackas men vad är det som är filmens hook? Svaret kommer när Mel Gibson efter ganska lång tid träder in i handlingen. Max och hans familj (en fru och en liten son) hotas av ett bikergäng och slutdelen av filmen blir en spännande uppgörelse mellan Max och bikergänget. Jag gillade känslan mot slutet av filmen. Den kändes inte lika fånig utan blev istället mörk och med lite oväntade händelser. Mmm, den blev bättre och bättre vilket förvånade mig rejält. Efter den första halvtimmen kunde jag inte tänka mig att det skulle bli ett godkänt betyg, men det blir det!